hmm... funderar och funderar...

Jag tänker alldeles för mycket och jag tänker på allt möjligt.
Jag tänker på vad jag vill göra med mitt liv.
Jag tänker på vad jag är bra på och vad jag tycker om att göra.
Jag tänker på vad som verkligen är viktigt i livet.
Jag tänker på allt jag gör som jag inte ser någon mening i.
Jag tänker på allt jag får och borde vara tacksam över och som jag bara tar förgivet eller inte tycker är gott nog för mig.
Jag tänker på utbildningar.
Jag tänker på yrken.
Jag tänker på vänner.
Jag tänker på föredetta vänner.
Jag tänker på framtiden.
Jag tänker på det förflutna.
Jag tänker på människor som har influerat mitt liv.
Jag tänker på motivation.
Jag tänker på kreativitet och inspiration.
Jag tänker på teater. musik och dans.
Jag tänker på konst.
Jag tänker på genus.
Jag tänker på matte, naturkunskap och svenska.
Jag tänker på språk och identiteter.
Jag tänker på dödsfall, olyckor och sorg.
Jag tänker på familj och släkt.
Jag tänker på vänskap.
Jag tänker på tro och hopp,
Och jag tänker på kärlek.

Kärlek tänker jag på mycket. För där finns så många frågor, så mycket jag inte kan förstå eller inse, så mycket jag inte vet.
Vad ser han när han ser på mig? Vad tänker han om mig? Vad känner han för mig? Menar han det han säger? Menar han allvar? Hur äkta är det? Hur mår han egentligen? Vad vill han egentligen? Vad kan jag göra för att göra honom glad? Tycker han att jag är fin? Är han lika kär som jag är? Saknar han mig? Tänker han på mig? Drömmer han om mig? Förstår han hur mycket bekräftelse jag behöver? Förstår han mig överhuvudtaget? Förstår jag honom? Kan jag ge honom det han behöver? Kan jag göra honom lycklig? Längtar han också efter att tillbringa tid med mig? Hur ser han på framtiden? Litar han på mig? Kan jag lita på honom?
Älskar han mig?
Alla dessa frågor. och aldrig någonsinn kommer jag helt säkert veta svaret. Jag kan bara försöka lära mig lita på det han säger. Inse att jag inte behöver förtjäna honom.
Jag måste sluta undra, sluta tänka, sluta tjata. Börja lita istället.

Än är jag ung, jag har så gott som hela livet framför mig. Vem vet vad som väntar?

Föresten så är jag inte sjuk, jag mår bara dåligt ibland och det är framförallt då jag har ett behov att blogga. Så, J, du behöver inte skicka mig till nån psykolog. Ännu är det iaf inte dags för Prozac för min del...;-)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback