Little Red Riding Hair

...säger jag med en matt suck som de flesta väljer att överse/överhöra när de frågar hur jag mår...

Det är väl så det är. Men å andra sidan, jag vet ju inte vad jag skulle säga om någon frågade efter hur det är egentligen...

Jag låg och tänkte på det här i morse... Eller föresten jag får nog börja tidigare.
Vi var på upptaktshelg med spexet i helgen. En av årets stora höjdpunkter...
Ja, jo, det var väl kul. Men jag blir bara inte av med känslan av utanförskap. Det är en förening full av underbara, begåvade, härliga, sjuka människor utan tvekan. Jag vet bara inte om jag är underbar, begåvad, härlig och sjuk på samma sätt... Jag har kanske bara inte hittat min plats, eller så har jag ingen plats i spexet... det kan ju vara så också...
Trots att jag inte är med i klubbmästeriet och inte hade blivit tillfrågad i förväg om att hjälpa till, gjorde min nära relation till köksmästarinnan att jag gick upp 2 timmar tidigare än jag hade gjort annars i fredags för att cykla iväg till Hemköp och inhandla 2 liter ¨matlagningsgrädde, tre tuber tomatpuré, fem isbergssalladshuvuden, tre kilo tomater, 5 gurkor och 4 paket savoiardikex (såna till tiramisú). Det är inte jättelätt att få med två stora kassar på en cykel, när man dessutom är asstressad för att man har seminarium kl 13 och ska hinna skriva en forskningsfråga till en fiktiv undersökning angående krig och kvinnor och våldtäkter och ska hinna packa och duscha och är jäääääättetrött... Det löste sig till slut och allt kom med på bussen, var bara arg på mig själv för att jag inte kan säga nej, eller bara hålla tyst, utan alltid ska på och vara duktig och hjälpa till... Fan!!!
Jag har inte gjort så mycket annat än lagat mat och diskat hela helgen. Tröttheten satte sina spår. Till exempel under tillberedingen av sittningsmaten gick jag runt i min egen lilla bubbla och sjöng "Kitchenbitch, kitchenbitch, does whatever a kitchenbitch does. Can sha swing from a web? No, she can't, cause she's a bitch. Look out! Here comes the kitchenbitch!" (mel. Homers Spiderpig)
När alla festade som mest och hade jättekul oberoende av nykterhetsgrad satt jag själv ute i mörkret och grät för jag pallade inte mer. Inte för att det hade vart särskilt jobbigt egentligen, inte för att jag ville ha det annorlunda, jag tycker det är kul att laga mat, jag trivs helt okej med disken, det känns bara som att jag gör jättejättemycket som inte på något sätt 'är mitt ansvar och just därför syns det inte... Dessutom kände jag inte för att festa, jag hade knappt druckit, jag hade inte rökt, jag stod inte ut med mig själv. Eller andra.
Lite bastu, lite softa, sen gick jag och la mig. Det är jätteovanligt för mig att inte vara sist bort från en spexfest!!!

I morse när jag vaknade var klockan lite för lite för att gå upp, ville inte väcka de andra i mitt rum... Så jag låg och fundera och lovade mig själv att aldrig mera åka någonstans utan min dagbok. Jag kan inte hantera mina tankar när jag inte kan skriva ner dem... Jag klarar det inte...
Så jag låg där och blev stirrig och formulerade en massa vackra meningar försökte få ner dem på ett fiktivt papper.
Funderade jättemycket på varför jag mår som jag mår eller hur jag mår egentligen.

Jag mår inte bra. Det är en lögn om jag säger att jag mår bra, för det gör jag inte, Ibland lyckas jag förtränga det såpass så att jag kan må ganska bra, men oron sitter där på lur hela hela hela tiden! Och det gör så ont!
Jag är jättestressad, alltid, jag kan inte slappna av, jag kan inte släppa.
Men jag förstår egentligen inte varför jag mår så dåligt!

Det är så mycket som går bra för mig, varför är jag inte lycklig?
Jag har pengar på mitt konto som gör att jag kan köpa mat.
Jag får jobba som tolk och få in lite extra pengar.
Jag har en kropp som fungerar.
Jag har möjlighet att få utbildning, jag får till och med träffa och höra flera jättestora forskare.
Jag får utvidga min kunskap.
Jag kan röra mig, jag kan klä på mig vad jag vill och jag får själv välja vem jag vill älska och vara tillsammans med.
Jag har en massa underbara vänner som bryr sig både här i Sverige och i Schweiz.
Jag har en underbar släkt som jag alltid är välkommen hos.
Jag har en fantastisk familj som tror på mig, älskar mig och stöttar mig i allt jag gör.
Jag har en underbar pojkvän som verkligen verkar mena allvar och som är jättegullig och tycker om mig.

Varför är jag inte lycklig? Varför gråter jag? Varför är jag nervös?
Vad är det jag saknar? Vad är det jag behöver? Vad är det jag vill ha?

Jag vet, jag vet helt enkelt inte. Och det gör det jättesvårt, för det gör att jag inte vet vad det är jag ska be om heller.

Jag önskar att någon bara kunde förstå och se och tala om för mig vad det är jag behöver, vad jag ska göra för att kunna ta till mig min lycka!

Men än så länge sitter jag här i min bubbla och försöker komma på vad det är med mig och gråter och räknar matte...