Queer
Läser just nu boken Queersverige av Don Kulick, där han låter olika forskare skriva om ett självvalt ämne inom queerteori. Det handlar om könsroller, problematiken med jämställdhetsarbete och till stor del problematiseras och kritiseras den heterosexuella matrisen eller heteronormativiteten som härskar i vårt samhälle.
Allt bygger på att vi utgår från ett dikotomt förhållande mellan man och kvinna som bygger på den heterosxuella attraktionen. Men hur ser det ut med jämställdheten i ett homosexuellt förhållande? Vad händer med arbetsuppdelning, pappa- och mammarollen då? Jag fascineras av queerteorins strävan att vara tankeställande, provocerande. Och jag håller med Don Kulick helt och hållet när han säger att queerteorin måste få tillbaka sin oacceptans i samhället. Den måste vara obekväm. Frågor om jämställdhet, queer, homosexualitet har blivit så accepterade och naturliga i vårt samhälle. Det är en självklarhet att de ingår i den politiska diskursen. Även kvinnokampen, alltså kampen för lika rätt, lika lön, har svalnat av totalt. Det känns som att alltihop har blivit sådär lagom och ljummet, precis som saker och ting ska vara i Sverige.
Vårt samhälle är såpass "jämställt" att det blir mitt fel som kvinna om mitt förhållande inte är jämställt! Då blir jag arg. Och när tjejkompisar och släktingar slänger ur sig saker i stil med: Jo, men vi lever jämställt, min man/sambo diskar efter kvällsmaten varje dag, och tvättar varannan vecka och ibland hjälper han till och med till att laga mat.
Vad i helvete? Kan man inte förvänta sig mer av en man? Vem gör allt vardagligt småplock, vem har koll på exakt vad som finns i skafferi och kyl, vem lagar maten, vem städar, vem tar ut soporna???
Jag kan ibland nästan bli lite besviken på mig själv att jag inte är mer queer. Ibland skulle jag gärna vilja provocera mer med mitt beteende och mitt tankesätt... Men saken är den att jag ÄR helt enkelt hetero och jag längtar efter ett heterosexuellt förhållande. Jag är inte bi eller homo eller nån dragking, jag har inga typiskt "manliga" intressen som skulle kunna göra mig till något stötande i samhället.
Jag passar in så perfekt i samhället på det sättet det är konstruerat. Kanske har det att göra med att jag är uppvuxen i ett till synes mycket mer patriarkalt samhälle än Sverige som helt och hållet bygger på modellen mamma är hemma, pappa jobbar. I Schweiz finns inget system med skolbespisning, dagis och fritids som här. Och mammaledigheten är helt sjukt kort. Så egentligen tvingas kvinnan där vara hemma med barnet och säga upp sig från jobbet för att ens kunna amma sitt barn. Det kallar jag förtryck!
Det finns faktiskt en del saker kommer jag på nu som folk kan störa sig på hos mig för att det inte motsvarar normen... Jag bryr mig till exempel inte så mycket om jag ser helt olika ut från dag till dag. Har jag lust att sminka mig så gör jag det, har jag inte lust så skiter jag i det. Det kan folk faktiskt slänga ur sig kommentarer om... Men sminket är liksom ingen del av min personlighet längre, så jag bryr mig inte. Jag behöver inte alltid vara snygg. Det förundras folk över. Har fått kommentarer dels om vad jag har på mig, att jag inte har tvättat håret innan jag går ut, att jag inte rakat benen på flera veckor fastän jag ska bada bastu, att jag har en ful väska när jag går ut... Det är asroligt, för det visar hur folk (framförallt män) förväntar sig att man ska vilja leva upp till normerna.
Men vaddå? Jag blir ju upphånglad fastän jag inte har tvättat håret, killarna raggar på mig trots att jag har en ful väska, jag får "beröm" (hur eftersträvansvärt det u är) för min kropp trots att jag inte har rakat benen... Och det är nog just det som stör. Att jag attraherar trots att jag inte bryr mig...
Måste bara få skriva av mig om hur öppet min kropp (jag) sexualiseras helt legitimt. En sak jag tänkt på väldigt mycket är till exempel att när jag har höglackat, så har de killar jag möter och pratar med en tendens att ta på min rumpa när de kramar mig eller lägger armen om mig. Jag vet inte om det beror på att jag blir längre och min rumpa hamnar på samma höjd som annars svanken, eller om det är så att det blir legitimt att ta på mig när jag har högklackat... Hmm....En annan sak är att det verkar vara helt okej att tala om för mig vilka byxor jag ska ha på mig... "Ta på dig dom svarta, tajta, du har så jävla snygg röv i dom" Har ni killar tänkt på att jag kanske inte vill ha en snygg röv, det kanske inte är det mitt liv går ut på? Jag kanske är lite djupare än så!
Men så är jag ju otroligt svag för komplimanger eftersom mitt självförtroende inte är helt på topp... Det faller jag på och då blir jag återigen arg på mig själv!
Varför låter jag mig tryckas in i dessa mönster?
Varför kan jag inte var lite mer queer?
Allt bygger på att vi utgår från ett dikotomt förhållande mellan man och kvinna som bygger på den heterosxuella attraktionen. Men hur ser det ut med jämställdheten i ett homosexuellt förhållande? Vad händer med arbetsuppdelning, pappa- och mammarollen då? Jag fascineras av queerteorins strävan att vara tankeställande, provocerande. Och jag håller med Don Kulick helt och hållet när han säger att queerteorin måste få tillbaka sin oacceptans i samhället. Den måste vara obekväm. Frågor om jämställdhet, queer, homosexualitet har blivit så accepterade och naturliga i vårt samhälle. Det är en självklarhet att de ingår i den politiska diskursen. Även kvinnokampen, alltså kampen för lika rätt, lika lön, har svalnat av totalt. Det känns som att alltihop har blivit sådär lagom och ljummet, precis som saker och ting ska vara i Sverige.
Vårt samhälle är såpass "jämställt" att det blir mitt fel som kvinna om mitt förhållande inte är jämställt! Då blir jag arg. Och när tjejkompisar och släktingar slänger ur sig saker i stil med: Jo, men vi lever jämställt, min man/sambo diskar efter kvällsmaten varje dag, och tvättar varannan vecka och ibland hjälper han till och med till att laga mat.
Vad i helvete? Kan man inte förvänta sig mer av en man? Vem gör allt vardagligt småplock, vem har koll på exakt vad som finns i skafferi och kyl, vem lagar maten, vem städar, vem tar ut soporna???
Jag kan ibland nästan bli lite besviken på mig själv att jag inte är mer queer. Ibland skulle jag gärna vilja provocera mer med mitt beteende och mitt tankesätt... Men saken är den att jag ÄR helt enkelt hetero och jag längtar efter ett heterosexuellt förhållande. Jag är inte bi eller homo eller nån dragking, jag har inga typiskt "manliga" intressen som skulle kunna göra mig till något stötande i samhället.
Jag passar in så perfekt i samhället på det sättet det är konstruerat. Kanske har det att göra med att jag är uppvuxen i ett till synes mycket mer patriarkalt samhälle än Sverige som helt och hållet bygger på modellen mamma är hemma, pappa jobbar. I Schweiz finns inget system med skolbespisning, dagis och fritids som här. Och mammaledigheten är helt sjukt kort. Så egentligen tvingas kvinnan där vara hemma med barnet och säga upp sig från jobbet för att ens kunna amma sitt barn. Det kallar jag förtryck!
Det finns faktiskt en del saker kommer jag på nu som folk kan störa sig på hos mig för att det inte motsvarar normen... Jag bryr mig till exempel inte så mycket om jag ser helt olika ut från dag till dag. Har jag lust att sminka mig så gör jag det, har jag inte lust så skiter jag i det. Det kan folk faktiskt slänga ur sig kommentarer om... Men sminket är liksom ingen del av min personlighet längre, så jag bryr mig inte. Jag behöver inte alltid vara snygg. Det förundras folk över. Har fått kommentarer dels om vad jag har på mig, att jag inte har tvättat håret innan jag går ut, att jag inte rakat benen på flera veckor fastän jag ska bada bastu, att jag har en ful väska när jag går ut... Det är asroligt, för det visar hur folk (framförallt män) förväntar sig att man ska vilja leva upp till normerna.
Men vaddå? Jag blir ju upphånglad fastän jag inte har tvättat håret, killarna raggar på mig trots att jag har en ful väska, jag får "beröm" (hur eftersträvansvärt det u är) för min kropp trots att jag inte har rakat benen... Och det är nog just det som stör. Att jag attraherar trots att jag inte bryr mig...
Måste bara få skriva av mig om hur öppet min kropp (jag) sexualiseras helt legitimt. En sak jag tänkt på väldigt mycket är till exempel att när jag har höglackat, så har de killar jag möter och pratar med en tendens att ta på min rumpa när de kramar mig eller lägger armen om mig. Jag vet inte om det beror på att jag blir längre och min rumpa hamnar på samma höjd som annars svanken, eller om det är så att det blir legitimt att ta på mig när jag har högklackat... Hmm....En annan sak är att det verkar vara helt okej att tala om för mig vilka byxor jag ska ha på mig... "Ta på dig dom svarta, tajta, du har så jävla snygg röv i dom" Har ni killar tänkt på att jag kanske inte vill ha en snygg röv, det kanske inte är det mitt liv går ut på? Jag kanske är lite djupare än så!
Men så är jag ju otroligt svag för komplimanger eftersom mitt självförtroende inte är helt på topp... Det faller jag på och då blir jag återigen arg på mig själv!
Varför låter jag mig tryckas in i dessa mönster?
Varför kan jag inte var lite mer queer?
Kommentarer
Trackback