När vänner är vänner
Det finns en dam som jag har känt sen över tio år tillbaka och som förmodligen vet mer om mig än någon annan...
När vi lärde känna varandra hatade vi varandra. Jag vet inte riktigt varför jag hatade henne egentligen, men hon hatade mig för att jag umgicks med hennes kompis och för att jag vann en friidrottstävling just det året då hon var så bra (hon blev tvåa och var så arg på mig).
När vi fick reda på att vi skulle gå i samma klass på högstadiet (vi gick på olika skolor innan) suckade vi båda surt och tänkte eller sa: "Åh nej, ska jag gå i samma klass som hon!?"
Hur vi än försökte avsky varandra och undvika att behöva prata, så ville ödet tydligen annorlunda. Efter några veckor var vi bästa vänner. Vi umgicks mycket och hade väldigt mycket gemensamt. De bästa minnena är deltagandet i Miss Teenie-tävlingen, resan till Rom, avslutningsresan till Venedig, skolbandskoncerten och avslutningsteatern i nian där vi delade på huvudrollen. Åh, och så klart vår Roméo & Juliette-hype då vi spelade upp scener ur musicalen på rasterna och sparade varandra som Juliette resp. Roméo i mobilen... Vi hittade på mycket roligheter vi...
Vi valde olika gymnasieskolor eftersom jag ville läsa spanska och hon ryska och då förlorade vi varandra delvis ur sikte. Trots att min dåvarande pojkväns pappa bor precis brevid henne. De gånger vi sågs var allt som det alltid hade varit. Vi kunde prata om exakt allting och hann ofta tyvärr inte med att uppdatera varandra om allt som hade hunnit hända.
Nu bor hon i Berlin. Eftersom terminerna är uppdelade annorlunda i Tyskland och hon hade lov drygt en månad över påsk har hon varit hemma några veckor. Två gånger har vi hunnit ses. Tyvärr inte mer, vilket förmodligen beror på att vi är så lika och brukar ha mycket på gång... Men två gånger i alla fall. En lunch och eftermiddag och så några timmar nu ikväll. Vi pratade om allt. Och det är så skönt! Någon som lyssnar och bryr sig men känner en så pass väl att hon inte dömer.
Vi ses jättesällan. Senast var visserligen i november men innan dess var det nästan 1½ år sen. Men när vi ses så är allt som det ska. Vi är oss själva inför varandra på ett sätt som gör att vi kan förändra oss utan att det ändrar något på vår vänskap eller vårt förtroende till varandra. Det är när vänner är vänner oavsett allt som händer runt om som man ser det vackra med livet. Det som håller. Det är sådana vänner som gör livet värt att leva.
Jag har en handfull sådana riktigt riktigt viktiga vänner, några har jag känt länge, några bara något år eller några månader, men ändå är de så viktiga och jag hoppas att jag aldrig någonsin mister någon av dem.
Jag lovar, jag ska kämpa!
Tack!
När vi lärde känna varandra hatade vi varandra. Jag vet inte riktigt varför jag hatade henne egentligen, men hon hatade mig för att jag umgicks med hennes kompis och för att jag vann en friidrottstävling just det året då hon var så bra (hon blev tvåa och var så arg på mig).
När vi fick reda på att vi skulle gå i samma klass på högstadiet (vi gick på olika skolor innan) suckade vi båda surt och tänkte eller sa: "Åh nej, ska jag gå i samma klass som hon!?"
Hur vi än försökte avsky varandra och undvika att behöva prata, så ville ödet tydligen annorlunda. Efter några veckor var vi bästa vänner. Vi umgicks mycket och hade väldigt mycket gemensamt. De bästa minnena är deltagandet i Miss Teenie-tävlingen, resan till Rom, avslutningsresan till Venedig, skolbandskoncerten och avslutningsteatern i nian där vi delade på huvudrollen. Åh, och så klart vår Roméo & Juliette-hype då vi spelade upp scener ur musicalen på rasterna och sparade varandra som Juliette resp. Roméo i mobilen... Vi hittade på mycket roligheter vi...
Vi valde olika gymnasieskolor eftersom jag ville läsa spanska och hon ryska och då förlorade vi varandra delvis ur sikte. Trots att min dåvarande pojkväns pappa bor precis brevid henne. De gånger vi sågs var allt som det alltid hade varit. Vi kunde prata om exakt allting och hann ofta tyvärr inte med att uppdatera varandra om allt som hade hunnit hända.
Nu bor hon i Berlin. Eftersom terminerna är uppdelade annorlunda i Tyskland och hon hade lov drygt en månad över påsk har hon varit hemma några veckor. Två gånger har vi hunnit ses. Tyvärr inte mer, vilket förmodligen beror på att vi är så lika och brukar ha mycket på gång... Men två gånger i alla fall. En lunch och eftermiddag och så några timmar nu ikväll. Vi pratade om allt. Och det är så skönt! Någon som lyssnar och bryr sig men känner en så pass väl att hon inte dömer.
Vi ses jättesällan. Senast var visserligen i november men innan dess var det nästan 1½ år sen. Men när vi ses så är allt som det ska. Vi är oss själva inför varandra på ett sätt som gör att vi kan förändra oss utan att det ändrar något på vår vänskap eller vårt förtroende till varandra. Det är när vänner är vänner oavsett allt som händer runt om som man ser det vackra med livet. Det som håller. Det är sådana vänner som gör livet värt att leva.
Jag har en handfull sådana riktigt riktigt viktiga vänner, några har jag känt länge, några bara något år eller några månader, men ändå är de så viktiga och jag hoppas att jag aldrig någonsin mister någon av dem.
Jag lovar, jag ska kämpa!
Tack!
Kommentarer
Trackback