Lite om hur det går...
Kom på att jag inte skrivit något om hur jag mår. Låt mig säga så här: Okej.
Det är okej. Ibland är det jättebra och ibland är det jättedåligt. Ibland känns det som att jag är på väg åt rätt håll och ibland känns det som att jag bara vill gömma mig och försvinna från allt. Upp och ner. Ett steg fram, sen fyra steg bak sen sex steg fram, sen ett steg bak, sen tre steg fram... Olika från dag till dag, från timme till timme.
Om och om igen får jag Winnerbäckrader på hjärnan... Det har tidvis gått bra, tidvis har skakandet lagt sig, ibland har jag vaknat på morgon och gjort det jag ska...
Det händer att svartsjukan smyger sig på fastän det är två månader sen, det händer att jag längtar men efter en annan än den jag är svartsjuk över, det händer att jag vill tillbaka, det händer att jag ångrar saker jag gjort, men framförallt att jag inte tog mig mer tid med vissa människor...
Jag måste hitta ett sätt så jag kan hälsa på i mars!
Det händer också att jag känner mig fri. Fri från att behöva vara social, fri från att behöva visa sig för andra, fri från världen.
Jag har inte riktigt funnit mig tillrätta än, inte riktigt byggt mitt bo här. Vanefasen är inte över på långa vägar än.
Men nu har jag varit här i drygt två veckor. Nu är det dags att ta tag i saker och ting. Någon gång måste man faktiskt bli vuxen, även om man bor hemma!
Jag önskar så att jag kunde få sova! Sömnlösheten dödar mig och katapulterar mig rakt in i en utmattning och depression. Jag är på väg att gå in i väggen av att inte göra något alls. Hur kan det gå till?