Little Red Riding Hair

Igår skrev jag egentligen ett jättebra inlägg om hur kul jag hade i fredags och om att jag ska börja på jobbet redan imorgon (måndag). Tydligen var cybervärlden emot mig igår, inlägget har nämligen försvunnit.

Överlag kan jag egentligen säga att saker och ting börjar gå my way. Det känns bra. Jag har köpt jobbkläder och idag föjlde Pappa och jag spontant med sommarvännerna en bit på vägen mot Zermatt. Riktigt riktigt skoj att träffa dem. Pojkarna i familjen är som extra-brorsor. Har upplevt mycket tillsammans på den tiden vi känt varandra.
Vet ännu inte vilken dag jag kommer vara ledig veckan som kommer, men den dagen ska jag tillbringa i de snöiga Wallis-alperna med utsikt på Matterhorn. Måste dit!!! Det rycker i fötterna... Vill upp i backen.

Men först ska jag börja jobba. Imorgon smäller det. Inte på tisdag som det var sagt från början, utan imorgon. Jobbar 14-22. Känns väldigt ovant men ska bli kul. Jag är helt sjukt nervös. Så här nervös har jag inte varit sen jag skulle flytta till Örebro... Om ens då...
Hela min mage har på nåt sätt snott ihop sig till en stor klump. Jag skakar och har hållit på att nervositetsäta samtidigt som jag inte hade nån aptit hela dagen. Ingen bra kombination alls.

Mina händer ser bättre ut, men det är inte bra på långa vägar. Kul att servera när med såna händer. Inte. Det är en sak som ger mig panik. Det andra är ryggen. Jag måste ha klämt nån nerv eller nåt i fredags, har jätteont. Framförallt vissa rörelser gör makalöst ont, som till exempel när jag lutar mig fram och försöker lyfta nåt eller ska böja mig ner och ta upp nåt, eller sträcker mig fram över bordet för att ställa dit en tallrik eller en kastrull med mat. Är livrädd att jag kommer ha så ont imorgon att jag blir klumpig. Tänk om jag tappar allt jag tar i och chefen tror att jag är osmidig och klumpig istället för att förstå att jag har ont. Och hur tillförlitlig är egenltigen någon som får ont i ryggen av att gå ut och dansa. Är det nån man vill ha kvar...
Jag hoppas bara att jag får sova lite och att det löser sig på nåt sätt. Egentligen vet jag ju att det kommer gå bra. Och jag försöker verkligen intala mig att det finns en anledning till att hon vill anställa mig och att jag är bäst och vackrast. Men jag lyckas inte riktigt... Usch.

Nåväl, jag ska inte klaga. Jag har faktiskt fått ett jobb. Jag ska börja redan imorgon, vilket innebär att sannolikheten är större att jag kan får ledigt för spexpremiären. Hoppas hoppas. Och jag kommer igång med det jag faktiskt är här för.
 
Jag har börjat skriva en lista på hur min drömkille ska vara. Det är jätteroligt att ligga och fundera på det. Plocka ihop egenskaper från folk som man känner och gillar. Listan är lång och jag tror inte att den killen finns. Men men, huvudsaken är att nästa kille (det är alltså inte så att jag letar aktivt eller absolut vill ha nån utan detta kommer dröja, jag är fortfarande härjad efter 2007) förstår hur värdefull jag faktiskt är, kan uppskatta mig och mina egenskaper, älskar mig och är snäll mot mig. Jag tycker att jag förtjänar nån som är snäll mot mig. Inte manipulerbar, inte mesig eller en sån som har så dålig självbild så han tror han måste vara snäll, inte heller nån som tror att han måste vara snäll för att han inte fötjänar mig. Men en kille som är snäll mot mig. Alltid, omtänksam och snäll. En sån kille vill jag ha. Men var hittar man dem? Och hur får man dem att se en? Som sagt, det är inte bråttom, så jag tar min tid. Just nu är jag nöjd med att vara med mig själv. Jag är inget så dumt sällskap som man skulle kunna tro.
Trots det finns det vissa jag saknar. Mycket. Önskar jag vore där.