Sikta mot stjärjnorna!
Jag tar det som ett gott tecken att stjärnorna är närmre här. Det är de ju faktiskt, inte bara för att det känns så, utan på riktigt.
Ibland får man såna där formuleringar på hjärnan. Ofta är de inte ens färdiga utan bara påbörjade. Man tar vid mitt på, utvecklar och fastnar sen i nåt annat innan man hunnit formulera klart. I alla fall jag. Min hjärna fungerar så. Jag hinner tänka "stjärnorna är närmre här", sen kommer jag att tänka på hur det är uppe i alperna, hur stjärnorna ser ut där och att man ju är ännu närmre där, den minns jag hur stjärnorna såg ut nån mil norr om Örebro och om att fler än en gav mig löften om att vi skulla sova utomhus för att kunna se på stjärnorna ostört, då snuddar tanken genast vid den natten på Corsica då jag låg och räknade stjärnfall med dåvarande pojkvän och ett stort gäng vänner. Det var länge sen. Fyra år drygt. Så dåligt jag mådde då, både fysiskt och psykiskt och av hundra olika anledningar. Undra om det finns bilder därifrån. Vem har dem?
Varför ska slutet på ett förhållande behöva betyda slutet på en massa vänskaper?
Jag sörjer inte de pojkar jag haft hittills. Jag sörjer lyckan, jag sörjer kärleken, jag sörjer närheten och tillförliten, men jag sörjer inte dem. Det finns ingen anledning, det är bättre så här, dessutom har jag ju ordnat upp det med dem. Men jag sörjer deras vänner. Jag sörjer att jag inte fick möjlighet att lära känna deras vänner närmare, jag sörjer att de aldrig blev mina vänner. Och jag sörjer mina vänner som var mina vänner men inte längre visste vem jag var så fort jag blev singel. Det visste jag ju inte själv.
Min hjärna är som en tvättkorg med en massa tvätt i. Eller en full tvättmaskin. Den rullar på hela tiden. Tankarna blandas, färgar av sig på varandra, fastnar, går sönder. En del försvinner. Ni vet som när tvättmaskinen "äter" strumpor eller trosor.
Enligt Brorsan är det huvudskillnaden mellan män och kvinnor: Det finns inte en sekund då kvinnor inte tänker på någonting, medan män helt kan släppa ibland och ha ögonblick, minuter till och med, då de inte tänker på något alls. Som medveten medvetslöshet typ.
Därmed är det tre saker jag avundas männen:
1. Att kunna stänga av tankarna.
2. Att ha högre lön.
3. Att kunna ha på sig samma kostym tiotalet fester efter varandra, till och med med samma människor. Som tjej måste man skaffa ny klänning till varje tillfälle. Möjligtvis kan kvinna använda samma klänning till två fester men då måste de vara i två helt olika sammanhang.
Annars är jag rätt nöjd med att vara tjej. Jag tror det finns en mening med det.