Jahapp... nu då?
Idag gick det lite bättre att logga in än igår! Alltid nåt som är bra!
Gårdagen var sådär... Det mesta kändes jobbigt och det var inte så kul att vara jag. Vet inte riktigt varför, men jag var deppig och hängig redan på morgonen och grät nästan hela förmiddagen... Besöket hos hudläkaren var inte supergivande, det är nåt eksem jag har. Kroniskt. Salvor och krämer (6 olika!!) är det enda som finns att göra. Den goda nyheten: Nu är infektionen borta och orsaken kan behandlas... Ändå inte jätteroligt eftersom det kommer ta hundra år tills det är borta och risken är stor att infektionen kommer tillbaka när man behandlar själva eksemen.´
Skönt att ha Mamma med oavsett vad folk tycker om att man tar med sig mamman på ett läkarbesök när man är 20... Whatever! Det var skönt. Tack Mamma!
Utrustade med en stor plastkasse med olika salvor och krämer gick vi neråt staden åt münsterhållet till balettshopen. Jag var lite orolig att bemötas på ett arrogant sätt eftersom jag kommer som vuxen nybörjare, men icke! Hon som har affären var jättehjälpsam! Hon lät mig prova några olika skor, men bestämde från början att jag skulle ha läder och inte tyg, eftersom det krävs mer träning för foten i läderskorna och det behöver jag som nybörjare. Tillslut hittades en bra storlek och efter några misslyckade provningar till och med en bra body som jag kan tänka mig ha på. Det är svårt det där med bodys... Man får gärna fettvalkar vid ljumskarna och magen blir gärna större än brösten eftersom man ju inte ska ha BH... Nu har jag i alla fall en snygg body och ett par skor. Så ikväll ska det dansas balett! Ångesten inför att se mig själv i spegel iklädd body och balettskor kommer krypande, men jag lär överleva även det, dessutom är alla andra också nybörjare!
Idag kändes det kanske lite lite bättre, men det är fortfarande svårt. Jag vänjer mig inte. Jag klarar inte av att vara så här sysslolös, jag tål inte tanken att det är mitt eget fel och mitt eget ansvar att göra nåt åt det. Och fastän Mamma säger att jag ska ta det lugnt och att jag förtjänar det och att jag behöver ta igen mig och vila upp mig, så blir jag inte av med skuldkänslan... Jag känner mig som en parasit!
Dessutom kämpar jag med alla medel emot att hamna i en depression. Jag vill inte träffa folk, har ingen lust att höra av mig till mina kompisar här, absolut ingen lust att gå ut, att gå på stan är tråkigt, mitt självförtroende är nånstans i nivå med havet vilket innebär ungefär 500 meter under mig... Jag vet inte vad jag vill, inte vad jag känner... Att folk från Sverige hör av sig och saknar mig eller folk här hör av sig och undrar om man inte kan göra nåt nån gång, gör det inte lättare för mig... Eller jo, nej... Jag vet inte. Å ena sidan är det så skönt att veta att man faktiskt betyder något för vissa, att man faktiskt har satt spår i vissas liv, och att folk vill träffa en, men samtidigt ger det mig skuldkänslor när jag inte orkar prata eller skriva mejl, eller när jag inte orkar ta en kopp kaffe ellr "hitta på nåt".
Jag önskar att jag kunde tjäna pengar på att blaja om mitt ickeliv... Måste bara bli berömd först. Hur blir man det då? Då måste man väl göra nåt. Vara enastående på något sätt...
Eller tänk om allt redan var bestämt, om nån kunde säga till mig exakt vad jag ska göra, varje dag, om nån kunde tala om för mig vad jag är bra på och tycker om att syssla med och kunde packa in det i ett jobb åt mig och sen visa mig vägen dit.
"Gör så här så blir det bra!"
Tänk om det var så enkelt... Gud vad skönt det vore säger den delen av mig som nästan redan är deprimerad, Fy fan vad tråkigt det vore, säger den delen av mig som kämpar och vägrar ge upp någonsinn.
Det finns vissa saker jag har lovat mig själv, på allvar, inte som nåt skenheligt nyårslöfte utan ett riktigt gammaldags löfte, ett sånt som man måste hålla för att man förlorar sin heder annars...
Det viktigaste av dessa löften är att aldrig ge upp mig själv igen!
Så det är bara att kämpa vidare...
Tänkte jag ska skriva om nåt lite roligare också... Sedan några månader tillbaka pågår i detta alpernas land där allting numera sker i euro 08s anda, en debatt om huruvida korvarna ska räcka under EM. Ja, ni läste faktiskt rätt: KORVARNA!
Det handlar då inte om nån tysk Currywurscht, österrikiska Wienerle eller spanska Chorizos, nej, det är den urschweiziska Cervelat som bekymrar de gastronomiskt ansvariga. Dessa människor tror att hela europas fotbollfans är exakt som de schweiziska för vilka Cervelat hör till fotbollsmatchen precis som partyhattar är ett måste på en svensk kräftskiva. Cervelat påminner om en tjock men den äts utan mos.
Problemet som har uppstått är att det finns för lite tarmar att stoppa korvfyllningen i, man får inte importera dem hur som helst och i Brasilien är de tydligen på väg att ta slut. Hur ska nu detta gå? Tidningarna är fulla av artiklar om just detta problem, alla tycks sig veta en lösning, lagändringar här, illegala importer där, vegetariska alternativ där...
Att en korv kan skapa så mycket uppståndelse, det är fascinerande... Det är först nu man blir medveten varför så många tyska och schweiziska ordspråk och vändningar innehåller ordet Wurst: Det är ett korvarnas språk, ett korvarnas land...
Själv är jag väldigt skeptisk gentemot korvar i alla dess former... Restprodukter är inte riktigt min favorit, men riktigt äckligt blir det ju inte förän man läser innehållsdeklarationen och inser att det flesta korvar inte innehåller mer än 20% kött... Vad resten är vill jag inte ens veta, jag tar en morot istället...
Vi får väl se hur de löser problemet, för det är ju tydligen gravt...
Gårdagen var sådär... Det mesta kändes jobbigt och det var inte så kul att vara jag. Vet inte riktigt varför, men jag var deppig och hängig redan på morgonen och grät nästan hela förmiddagen... Besöket hos hudläkaren var inte supergivande, det är nåt eksem jag har. Kroniskt. Salvor och krämer (6 olika!!) är det enda som finns att göra. Den goda nyheten: Nu är infektionen borta och orsaken kan behandlas... Ändå inte jätteroligt eftersom det kommer ta hundra år tills det är borta och risken är stor att infektionen kommer tillbaka när man behandlar själva eksemen.´
Skönt att ha Mamma med oavsett vad folk tycker om att man tar med sig mamman på ett läkarbesök när man är 20... Whatever! Det var skönt. Tack Mamma!
Utrustade med en stor plastkasse med olika salvor och krämer gick vi neråt staden åt münsterhållet till balettshopen. Jag var lite orolig att bemötas på ett arrogant sätt eftersom jag kommer som vuxen nybörjare, men icke! Hon som har affären var jättehjälpsam! Hon lät mig prova några olika skor, men bestämde från början att jag skulle ha läder och inte tyg, eftersom det krävs mer träning för foten i läderskorna och det behöver jag som nybörjare. Tillslut hittades en bra storlek och efter några misslyckade provningar till och med en bra body som jag kan tänka mig ha på. Det är svårt det där med bodys... Man får gärna fettvalkar vid ljumskarna och magen blir gärna större än brösten eftersom man ju inte ska ha BH... Nu har jag i alla fall en snygg body och ett par skor. Så ikväll ska det dansas balett! Ångesten inför att se mig själv i spegel iklädd body och balettskor kommer krypande, men jag lär överleva även det, dessutom är alla andra också nybörjare!
Idag kändes det kanske lite lite bättre, men det är fortfarande svårt. Jag vänjer mig inte. Jag klarar inte av att vara så här sysslolös, jag tål inte tanken att det är mitt eget fel och mitt eget ansvar att göra nåt åt det. Och fastän Mamma säger att jag ska ta det lugnt och att jag förtjänar det och att jag behöver ta igen mig och vila upp mig, så blir jag inte av med skuldkänslan... Jag känner mig som en parasit!
Dessutom kämpar jag med alla medel emot att hamna i en depression. Jag vill inte träffa folk, har ingen lust att höra av mig till mina kompisar här, absolut ingen lust att gå ut, att gå på stan är tråkigt, mitt självförtroende är nånstans i nivå med havet vilket innebär ungefär 500 meter under mig... Jag vet inte vad jag vill, inte vad jag känner... Att folk från Sverige hör av sig och saknar mig eller folk här hör av sig och undrar om man inte kan göra nåt nån gång, gör det inte lättare för mig... Eller jo, nej... Jag vet inte. Å ena sidan är det så skönt att veta att man faktiskt betyder något för vissa, att man faktiskt har satt spår i vissas liv, och att folk vill träffa en, men samtidigt ger det mig skuldkänslor när jag inte orkar prata eller skriva mejl, eller när jag inte orkar ta en kopp kaffe ellr "hitta på nåt".
Jag önskar att jag kunde tjäna pengar på att blaja om mitt ickeliv... Måste bara bli berömd först. Hur blir man det då? Då måste man väl göra nåt. Vara enastående på något sätt...
Eller tänk om allt redan var bestämt, om nån kunde säga till mig exakt vad jag ska göra, varje dag, om nån kunde tala om för mig vad jag är bra på och tycker om att syssla med och kunde packa in det i ett jobb åt mig och sen visa mig vägen dit.
"Gör så här så blir det bra!"
Tänk om det var så enkelt... Gud vad skönt det vore säger den delen av mig som nästan redan är deprimerad, Fy fan vad tråkigt det vore, säger den delen av mig som kämpar och vägrar ge upp någonsinn.
Det finns vissa saker jag har lovat mig själv, på allvar, inte som nåt skenheligt nyårslöfte utan ett riktigt gammaldags löfte, ett sånt som man måste hålla för att man förlorar sin heder annars...
Det viktigaste av dessa löften är att aldrig ge upp mig själv igen!
Så det är bara att kämpa vidare...
Tänkte jag ska skriva om nåt lite roligare också... Sedan några månader tillbaka pågår i detta alpernas land där allting numera sker i euro 08s anda, en debatt om huruvida korvarna ska räcka under EM. Ja, ni läste faktiskt rätt: KORVARNA!
Det handlar då inte om nån tysk Currywurscht, österrikiska Wienerle eller spanska Chorizos, nej, det är den urschweiziska Cervelat som bekymrar de gastronomiskt ansvariga. Dessa människor tror att hela europas fotbollfans är exakt som de schweiziska för vilka Cervelat hör till fotbollsmatchen precis som partyhattar är ett måste på en svensk kräftskiva. Cervelat påminner om en tjock men den äts utan mos.
Problemet som har uppstått är att det finns för lite tarmar att stoppa korvfyllningen i, man får inte importera dem hur som helst och i Brasilien är de tydligen på väg att ta slut. Hur ska nu detta gå? Tidningarna är fulla av artiklar om just detta problem, alla tycks sig veta en lösning, lagändringar här, illegala importer där, vegetariska alternativ där...
Att en korv kan skapa så mycket uppståndelse, det är fascinerande... Det är först nu man blir medveten varför så många tyska och schweiziska ordspråk och vändningar innehåller ordet Wurst: Det är ett korvarnas språk, ett korvarnas land...
Själv är jag väldigt skeptisk gentemot korvar i alla dess former... Restprodukter är inte riktigt min favorit, men riktigt äckligt blir det ju inte förän man läser innehållsdeklarationen och inser att det flesta korvar inte innehåller mer än 20% kött... Vad resten är vill jag inte ens veta, jag tar en morot istället...
Vi får väl se hur de löser problemet, för det är ju tydligen gravt...
Kommentarer
Trackback