Little Red Riding Hair

börjar det faktiskt bli nu när det drar ihop sig på riktigt...
kanske kommer verklighetskänslan komma imorgon när jag lämnar nycklen...
kanske kommer den när jag tar farväl av mina älskade syskon här, kanske när jag åker iväg med husbilen, kanske när jag packar ur alla mina saker ur bilen och bär upp dem till farmor och farfar, kanske när jag vaknar i Göteborg på fredag, kanske när jag kliver på flyget på Landvetter, kanske när jag landar i Zürich, kanske när mina vänner och föräldrarna hämtar mig, kanske när jag går och lägger mig i min gamla säng...
kanske kommer den inte alls
jag är fruktansvärt rädd att allt kommer kännas overkligt, att jag kommer tappa fästet, glömma det jag lärt mig om mig själv de senaste 16 månaderna, förlora mitt nya jag som känns så mycket sannare än den jag var när jag flyttade hit...

när jag började skriva inlägget kändes det bara lite läskigt. nu känns det jätteläskigt.
jag kommer sakna Örebro!
jag kommer sakna korridoren!
jag kommer sakna spexet!
jag kommer sakna Studentgatan!
jag kommer sakna alla er underbara människor som jag fått lära känna här!

Jag önskar inget mer än att jag ska lyckas bättre med att hålla kontakten med er än vad jag gjorde med mina kompisar i Schweiz... Vem vet när jag kommer hit nästa gång...?

Det är helt omöjligt att inse att jag ska härifrån utan att veta nästa gång jag kommer hit. Hoppas ju att det bli i mars, men det vet jag inte säkert...  Men jag har ägnat Örebro 16 väldigt viktiga månader som jag inte under några omständigheter tänker lämna ifrån mig.

Jag vore inte den jag är idag om jag inte hade tagit steget ut i ovissheten och flyttat hit. Nu gör jag det igen, tar steget ut och hoppas att det blir bra. Även om det ju säkert inte blir som jag vill.
Men det känns som att jag har vuxit och börjar hitta mig själv. Det gör ont att flytta men det känns ändå rätt.

Jag är på väg.
Der räcker. Det duger som det är.