Himlen är mörk ikväll, men igår...
Jag bär på ljusare färger nu. Solen sken både igår och idag och jag vill inte alls vara någon annan just nu. I det här ögonblicket i alla fall.
Jag har ledigt. 10 dagar. Det är skönt nu när jag har lyckats ställa in mig på det.
Jag förlamades av panik först när jag fick reda på att jag inte skulle få jobba på så länge. Vad ska jag då göra? Åka bort? Räcker inte pengarna till... Stanna här? Då blir jag ju tokig...
Men så märkte jag att det här är precis det jag behöver. Om bara några veckor börjar ett helt nytt avsnitt av mitt liv. Jag ska hålla på med det jag drömt om och börja med den utbildning jag bävat för sen april. Det kräver en del förberedelse faktiskt. Det var på tiden att jag medger det för mig själv. Bra.
Jag ska ta hand om mig själv, njuta av värmen, städa mitt rum, rensa min hjärna och mitt hjärta, umgås med vackra människor, åka tåg och läsa Mary Wollstonecrafts avhandling. Och gå ner i vikt. Äntligen!
Fram till och med fredag hjälper jag Mamma och på lördag ska jag bli bjuden på middag... Mmmm...
Jag sitter ute och skriver. Det är mysigt och ljummet, (bara myggen gör mig vansinnig!) Himlen är mörkt blå, ingen stjärna, några moln som lyser vitt. Igår gick jag en promenad i skymningen. Himlen var rosa, alldeles rosa, och bergen var nästintill lila, hela dalen låg i ett blåaktigt icke-ljus, motorvägen glittrade. Jag fylldes av en sån tacksamhet över allt det vackra i livet. Det måste finnas en Gud... Vem skulle annars kunnat skapa dessa under?
Ljusare färger i mig och en motivation som kommer att försätta berg. Målet är att gå minst en halvtimmes promenad om dagen. Till en början, sen får vi se...