Bättre än att inte vara något alls
Jahapp, så var det lördag och den första sjuka veckan är över. Nu blir det om inte mindre tufft så åtminstone mer lättkontrollerat. På tisdag spelar Holland sista gången vilket innebär att min sista eländes 12 timmars jobbdag i högklackat är då. Det ska bli så skönt!!! Äntligen slippa holländare som går runt och ser tjuriga ut med sina polisonger och headset och kostymer och låtsas vara viktiga men inte rör ett finger. Slippa se hundratals kilo mat slängas medan man själv får en mikromatlåda i stil med käket man får på flygplan ibland. Sönderkokta och med en massa onödiga tillsatser som hälften inte tål. Mmmm, gott! Och vi får skäll när vi tar en liten liten bit bröd, eller en vaniljboll som ska slängas... Det är perverst!
Nåväl, på onsdag är det över och sen är det ordentigt och trevligt restaurangjobb som gäller.
Det som har varit roligast med hela stadionjobbet är alla underbara människor man har lärt känna. Det är helt enormt vad ett sånt här jobb förbinder. Att sitta och vika servetter tillsammans eller att hjälpas åt att duka av bord eller bära tunga brickor med varm mat gör en nästan till vänner för livet. Typ som i en skolklass, men samhörigheten uppstår efter bara några timmar istället för två år...
Idag trodde jag att jag skulle till Zürich och vara med på radion igen, men jag har fortfarande inte fårr svar på något av mina sms, så jag antar (hoppas faktiskt) att jag inte måste åka dit idag. Om inte så blir det match på stan, och mat med gäster hemma efteråt eller möjligen fest, beror väl på resultatet, hehe=)
Det är intressant hur nationalistisk man blir vid en tillställning som EM. Alla Schweizare bär rött och vitt, överallt hör ma fortfarande sångerna fastän det redan står kvar att Schweiz är ute. Dom är ändå bäst. Schwyzer Nati, schwyzer Nati; Ole ole ole! Jag hejar på Sverige. Givetvis. Det är ju där jag är ifrån, varför skulle jag hejja på nåt annat land? Det är klart jag kollade Schweizmatchen, det är klart jag tog en tequila när de förlorade, men det var ju mer för att det inte blev nån fest på stan sen, inte för att jag bryr mig om schweizisk fotboll inte... När det gäller Sverige bryr jag mig inte heller så mycket om fotbollen. Jag tycker det är roligt att så självklart kunna säga att jag är för Sverige, jag behöver inte fundera, behöver inte fatta något beslut. Sverige är bäst, fastän de är gamla. Finns det verkligen inga riktigt bra 20-25 åriga fotbollsspelare i Sverige? Sverige är bäst, men det kommer inte bli Europa-mästare. Vilken svensk skulle vilja sitta på ett wellnesshotell i södra Schweiz med ganska ljummet men halvdant väder och åka hela vägen till Österrike för spelen när han kunde vara hemma hos familj och vänner och fira midsommar i svensk sommarvärme? Jag tror det förklarar ganska tydligt varför Sverige brukar komma till kvartsfinalen men spelar pissdåligt då. Pojkarna vill ju hem, det skulle jag också vilja om jag visste att det inte spelar någon roll ifall man åker ut eller inte, miljonerna rullar ju in på kontot ändå. Då skulle jag också missa målet med flit och flyga hem igen. Spela lite besviken men festa järnet nästa fredag.
Men nej, för mig räknas varenda timme och jag måste jobba så mycket jag bara kan, för det lär dröja många år innan det ens rullar in ett femställigt belopp i schweiziska pengar på mitt konto. Men men, hur är det man brukar säga: A working class hero is something to be. Arbetarklasshjälte, ja varför inte. Bättre än att inte var någonting alls faktiskt.
Nåväl, på onsdag är det över och sen är det ordentigt och trevligt restaurangjobb som gäller.
Det som har varit roligast med hela stadionjobbet är alla underbara människor man har lärt känna. Det är helt enormt vad ett sånt här jobb förbinder. Att sitta och vika servetter tillsammans eller att hjälpas åt att duka av bord eller bära tunga brickor med varm mat gör en nästan till vänner för livet. Typ som i en skolklass, men samhörigheten uppstår efter bara några timmar istället för två år...
Idag trodde jag att jag skulle till Zürich och vara med på radion igen, men jag har fortfarande inte fårr svar på något av mina sms, så jag antar (hoppas faktiskt) att jag inte måste åka dit idag. Om inte så blir det match på stan, och mat med gäster hemma efteråt eller möjligen fest, beror väl på resultatet, hehe=)
Det är intressant hur nationalistisk man blir vid en tillställning som EM. Alla Schweizare bär rött och vitt, överallt hör ma fortfarande sångerna fastän det redan står kvar att Schweiz är ute. Dom är ändå bäst. Schwyzer Nati, schwyzer Nati; Ole ole ole! Jag hejar på Sverige. Givetvis. Det är ju där jag är ifrån, varför skulle jag hejja på nåt annat land? Det är klart jag kollade Schweizmatchen, det är klart jag tog en tequila när de förlorade, men det var ju mer för att det inte blev nån fest på stan sen, inte för att jag bryr mig om schweizisk fotboll inte... När det gäller Sverige bryr jag mig inte heller så mycket om fotbollen. Jag tycker det är roligt att så självklart kunna säga att jag är för Sverige, jag behöver inte fundera, behöver inte fatta något beslut. Sverige är bäst, fastän de är gamla. Finns det verkligen inga riktigt bra 20-25 åriga fotbollsspelare i Sverige? Sverige är bäst, men det kommer inte bli Europa-mästare. Vilken svensk skulle vilja sitta på ett wellnesshotell i södra Schweiz med ganska ljummet men halvdant väder och åka hela vägen till Österrike för spelen när han kunde vara hemma hos familj och vänner och fira midsommar i svensk sommarvärme? Jag tror det förklarar ganska tydligt varför Sverige brukar komma till kvartsfinalen men spelar pissdåligt då. Pojkarna vill ju hem, det skulle jag också vilja om jag visste att det inte spelar någon roll ifall man åker ut eller inte, miljonerna rullar ju in på kontot ändå. Då skulle jag också missa målet med flit och flyga hem igen. Spela lite besviken men festa järnet nästa fredag.
Men nej, för mig räknas varenda timme och jag måste jobba så mycket jag bara kan, för det lär dröja många år innan det ens rullar in ett femställigt belopp i schweiziska pengar på mitt konto. Men men, hur är det man brukar säga: A working class hero is something to be. Arbetarklasshjälte, ja varför inte. Bättre än att inte var någonting alls faktiskt.
Kommentarer
Trackback