Little Red Riding Hair

Ni vet den där känslan som infinner sig när man inser att man inte alls är så ensam som man trodde, när man fattar att det finns folk som bryr sig, människor som vill umgås med en, vänner som inte glömmer bort en trots all vardagsstress...?
Just den känslan värmer just nu hela min kropp. En gintonic med Julia gjorde susen! Hoppas hon förstår hur mycket hon betyder för mig...

Idag gick inget som jag ville, jag ritade fel mönster, tyget gick inte att stryka ordentligt, jag var trött och gnällig. Dessutom hade jag en sån där dag då tårarna liksom sitter i ögonvrårna för att triumferande skjuta fram vid minsta lilla (icke-) anledning. Ibland hatar jag verkligen min kropp! Och då menar jag inte så mycket hur den ser ut utan vad den gör. Jag avskyr att inte ha kontroll, men ibland så kommer tårarna och jag har inte lärt mig tyda vad min kropp vill säga mig med det, eksemen blir inte bättre och jag blir andfådd jättefort. Dumma dumma kropp.
Innan jag går och lägger mig ska jag bekämpa eld med vatten och ge min kropp lite kärlek i form av kamomillte för mina slitna händer (huden börjar bli riktigt tunn nu, vågar knappt ha på cortison alls), brännesselte för min oroliga mage, en varm säng och några timmars sömn för min tydligen ansträngda kropp.

Smset från Julia gjorde underverk. Hon måste ha nån sån gen så hon känner av när jag behöver träffa henne. Hon märker det ju till och med innan mig...

Det är skönt att veta att det finns folk som bryr sig. Oavsett om de bara är några kilometer bort eller flera hundra mil. Det är skönt att veta ändå.
Jag hoppas att det finns människor som jag kan ge den här känslan till, som jag lyckas visa du är inte ensam. Man behöver det för att överleva. Det finns så mycket i världen som tar ens kraft och energi, man behöver verkligen de människor som kan ge en det tillbaka.

Livet är ett underligt påhitt...