Little Red Riding Hair

För drygt en månad sen började jag jobba på restaurang och idag (igår fredag) sade jag upp mig innan jag ens hunnit skriva på mitt kontrakt. Anledning: Jag stod inte ut.
Det finns människor som är vana vid att folk skriker på dem, människor som det inte gör något att man skäller på dem i ena stunden och är bästa vänner andra stunden, människor som är starka nog att veta att de gör ett bra jobb fastän det enda de får höra är det som är fel. Jag hör inte till de människorna. Jag klarar inte av falskheten i att chefen i ena stunden skäller på en och idiotförklarar en för att man gör på sitt eget sätt istället för på hennes som hon ju "faktiskt har förklarat tusen gånger", och i andra stunden låtsas vara polaren som frågar hur man hade det ute i helgen, eller hur en svensk påskmiddag ser ut.

Givetvis blev hon stenförbannad när jag sa att jag inte tänkte jobba vidare och sa åt mig att gå och inte komma tillbaka alls. Jag hade ändå kunnat gå med på att jobba april ut om det var kris på presonalfronten, men det ville hon inte. Istället tyckte hon att det var oförskämt av mig att sluta nu när det skulle bli mer och att mina kolleger säkert skulle vara "tacksamma" för att jag lämnade dem i sticket och till sista sekunden försökte hon ge mig skulden, få mig att känna det som mitt fel. Förmodligen hoppades hon på att jag skulle komma krypandes Snälla, jag kan väl få jobba i april ändå... Men saken är den att det här är min rätt. Har man provtid så får man faktiskt säga nej om det är så, det är ju det provtiden är till för. Och hon får skylla sig själv att hon skrev kontraktet från första februari, annars hade jag ju varit kvar en månad till...

Jag är i alla fall lättad, även om det känns konstigt och lite dumt att vara arbetslös igen, bara att sätta sig och skriva ansökningar på nytt. Och träna! Träna träna träna! Och repa inför intagningsprovet...

En av Pappas arbetskolleger frågade om jag kunde ge hennes dotter mattehjälp. Självklart. Geometri: speglingar och vinklar. Inga problem, det gör jag jättegärna, så nåt att göra har jag i alla fall och även om det blir mycket mindre pengar så kommer jag att ha mycket mycket roligare med det!

Jag är stolt över mig själv som tog det här steget idag och på så sätt räddade mig själv från att dras ner i en allvarlig depression. Dessutom insåg jag igår kväll (torsdag alltså) att det jag får absolut mest kraft och ork av är dansen. Fastän det är balett som ju är förhållandevis krävande, så förvandlades gäspande jättetrötta Ebba till ett energipaket på en och en halv timme. Trots intensiv träning! Det är exakt sånt jag ska hålla på med!
Så nu är det Musicalacademy nästa som gäller! Full fart! Inte en tanke på vad som egentligen händer om jag kommer in, eller vad som händer om jag inte kommer in. Det spelar ingen roll. Nu är det träning som gäller! Jag ska ha roligt och tänja på mina egna gränser!

Shit vilken frihet faktiskt att aldrig mer behöva jobba på den där restaurangen. Slippa oroa mig över att chefen är där, eller över att kollegerna är bossiga, eller raggar på mig. Chefen där har problem, men jag orkar inte må dåligt för det längre. Jag behöver inte det. Jag är ämnad för nåt större!
                              Gud vilken fin insikt! För en gångs skull är känslan äkta, jag intalar mig det inte bara utan jag känner det i varje cell: Jag är ämnad för nåt större!

God natt compañeros

Och förresten: Kolla på No coutry for old men! Sååå spännande som en film bara kan bli!