Jag borde blogga mer!
Jag är dålig på att blogga känner jag. Det har blivit några oförståndliga rader de senaste dagarna, men annars har det varit väldigt tomt. Det beror på att det inte finns så mycket att skriva. Inte för att det inte skulle finnas en massa tankar i mitt huvud, en massa längtan i mitt hjärta, en massa frågor och några få svar, möten, jobb, projekt, planer eller för att det inte skulle händå nåt i den riktiga världen. Det är bara så att jag inte kan sätta ord på det.
Jag vet inte vad det är jag saknar, jag vet inte riktigt om jag trivs på jobbet eller inte, jag vet inte vad jag vill syssla med, jag vet inte vad jag tänker på, jag vet inte vem jag är, jag vet inte vart jag är på väg, jag vet inte vad jag gör här, jag vet inte om det vore annorlunda någon anna stans...
Min helg i Örebro som var underbar och alldeles fantastisk och värd vartenda öre (jag lovar, jag ska lägga upp bilder på facebook snart...), gjorde mig helt förvirrad och jag tuggar fortfarande på en del sega upplevelser som jag inte riktigt lyckas smälta. Jag träffade mina pojkar från 2007 och jag fick väldigt egendomlig respons från dem. Jag fattar ingenting. Vad är det ni vill? Vad är det jag vill?
Det var så skönt att få kramar, att få känna att man är någon, att det finns människor som hade saknat en, folk som tänker på en och om inte annat i alla fall blir helt sjukt glada över att se en igen. Jag behövde det. Jag behövde få höra att jag är vacker, att det är tomt utan mig. Oavsett om det är sant eller inte. Det spelar ingen roll.
Min kropp och mitt hjärta skriker efter bekräftelse, jag längtar så efter någon som håller om mig, som älskar mig för den jag är, inte bara för min rumpa, eller mitt glada skratt när jag låtsas må bra. Någon som vill veta hur det är fatt på riktigt och som står ut att prata om alla de där jobbiga frågorna som tränger sig på i livet ibland och som jag verkar älska att älta.
Jag har ingen aning vart jag är på väg eller vem jag är egentligen. Det tär, men bara passivt. Jag går inte runt och funderar på det hela tiden, så viktigt är det inte, men det tär ändå, omedvetet, undermedvetet...
Min sociala sida har inte lyckats komma tillbaka helt, det är mina vänner som hör av sig till mig, frågar om jag vill hitta på nåt, inte tvärtom. Jag vet inte varför. Jag var ju alltid den som brydde sig så otroligt mycket om hur andra mådde att jag inte ens reflekterade över mig själv. Kanske är det det jag får tillbaka nu. För att jag brydde mig för lite om mig själv lyckas jag nu inte bry mig om andra. Det kan också vara jobbet. Som är så socialt så att jag inte orkar träffa folk sen. För det är egentligen bara hemma (om ens där) som jag är mig själv, slipper ha på mig masken, slipper spela min roll.
Åh, jag vet inte ens vad det är jag vill ha sagt med allt det här.
Där finns någon som är intresserad och som jag är attraherad av. Det är bara det att jag vet att det aldrig någonsinn skulle kunna bli något seriöst, men jag har ingen aning om han ens vill nåt seriöst med mig. Frågan som jag ställer mig då eftersom jag inte vet om jag kanske kommer krossa hans hjärta eller övertala mig själv om att jag är kär och sen få mitt hjärta krossat: Är det värt det?
Är det okej att låta sig hållas om och själv hålla om något, ge och ta den närhet man behöver även om man vet att det inte kommer vara länge? Eller blir man sårad även när man vet om det från början? Eller kommer man känna sig utnyttjad sen?
Jag vet inte, men jag vill så gärna att någon ska lägga sin hand om min nacke och dra mig nära intill sig...
Varför är jag så fruktansvärt romantisk?
Och hur kan jag vara attraherad av någon som jag inte ens kan prata med på ett normalt sätt, han förstår inte vad jag menar. Det låter dumt, men den intellektuella skillnaden är så makalöst stor att jag nog skulle fördumma i hans sällskap i längden.
Ge mig en tjock bok så jag får näring.
Snö av Orhan Pamuk blir bra, då kanske jag även får lite förståelse för kulturen och religionen och dess sammanhang i östeuropa.
En annan tanke som slog mig igår när jag satt och åt med mina arbetskolleger och dessa pratade albanska med varandra (ett av de europeiska språken jag inte talar och inte förstår vilket gör mig ställd och arg, jag talar fem språk och förstår närmare ett tiotal, då stör det när man inte fattar...). Dessa människorna arbetar som kock, kypare och diskplockare och talar relativt dålig tyska ( det är lite olika nivå där, diskplockaren förstår man inte alls, kocken bryter och kyparen talar flytande, vilket givetvis beror på hur länge de har varit i Schweiz). Det jag la märket till var min tendens att dumförklara diskplockaren för att jag inte kunde kommunicera med honom, men så fort han pratade med sina polare på sitt eget språk steg hans position och jag kände mig plötsligt liten, som en ignorant, arrogant västeuropé som inte har någon aning om det riktiga livet.
En mening formades i huvudet på mig när jag lite senare försökte ta upp beställning från ryska gäster på dålig engelska:
Dumförklara aldrig någon för att han inte talar ditt språk, du talar ju inte hans heller.
Så från och med nu tänker jag bara dumförklara sådana människor som inte kan mitt språk fastän jag kan deras... (Det där var väldigt självironiskt menat och dignar av sarkasm...)
Okej, ännu ett osammanhängande virrigt inlägg vilket tyvärr beror på att det är så jag mår för tillfället. Förvirrad, vilse, konstigt, tvivel, nagande, längtan är begrepp som kommer upp när jag frågar mig själv:
Hur är det fatt? Egentligen?
Tack för dina ord Ebba! Se - du bryr dig ju fortfarande om hur andra känner! ;-) Och det ÄR verkligen tomt här utan dig.
Jag hoppas att du hittar rätt ut ur vilsenheten! Se till att du och dina känslor för dig själv är prio ett i ditt liv, inte hur andras känslor för dig ser ut. Så ska jag leva som jag lär också. KRAMAR!