Little Red Riding Hair

Det kliar, det svider, det spänner. Händer, ansikte, hals, lår, vader. Jag vågar inte äta för det skulle ju kunna vara något av det som jag är allergisk mot. Frukt? Müsli? Bröd?
Jag är så trött på att inte veta. Så arg. Men jag vet inte vem jag ska skrika på.
Jag vill ha sol, värme, vår! Jag vill veta vad jag ska ta mig till med mitt liv! Jag vill veta hur jag ska göra med jobbet! Jag vill ha mina vänner omkring mig! Jag vill bort härifrån! Jag vill vara någon annan! Jag vill ha svar! Jag vill slippa se ut så här! Jag står inte ut! Jag vill vara stark nog! Jag vill få äta choklad och godis och ägg och mjölk! Jag vill inte vara allergisk! Jag vill komma i balans med mig själv! Jag orkar inte mer!!!

Jag hatar mig själv för att jag inte lyckas ta tag i det. Jag hatar mig själv för att jag inte kämpar, för att jag låter andra bestämma över mig, för att jag inte vet. Jag hatar mig själv för att jag inte är den som jag borde vara!

Jag hatar mig själv för att jag vägrar ta emot hjälp och göra något åt det hela.

Ångesten och ensamheten kommer krypande. Det är inte första gången, men det är första gången som jag på allvar överväger att ge efter.

Men någonstans, långt inne i mig, rör sig något. En röst gör sig hörd. Först viska den, flämtar till, stammar. Nej, tillåt det inte! Du får inte. Sen blir den högre och högre, nästan tydlig. Den får över hjärtat och själen på sin sida. Jag inser att det är den rösten som har hindrat mig från att sluta, från att ge upp, från att hoppa. Det är den rösten som om och om igen har gett mig hopp om att det finns något bättre, en framtid som väntar,  ett liv för mig.
En egendomlig trots växer fram i mig. Jag ser för mitt inre öga en bild av något som reser sig ur en hög av aska, Något som blir till, som lever upp igen. 

Det här är faktiskt mitt år! Men bara om jag gör det till det!

Varför vill då snön inte sluta falla? Varför? 

Kriget fortsätter...