Till en speciell man i mitt liv
Det finns en person som betyder väldigt väldigt mycket i mitt liv just nu. Mer än någon annan just nu faktiskt.
Jag har känt honom så länge jag kan minnas nästan, han har alltid varit i närheten. Det finns ingen annan människa som jag har bråkat med så mycket, ingen annan som har dängt en kratta i huvuden på mig eller gett mig ordentliga bitmärken på ryggen och armar, ingen annan som jag har skrikit på så mycket eller varit så arg på så många gånger. Det finns ingen annan som har tagit sönder så många av mina saker, ingen anna som har fått mig att smälla i dörrar eller svära högljutt, ingen annan som har retat och dissat mig så mycket, men heller ingen annan som har försvarat mig så eller brytt sig om mig så mycket...
Just nu finns det ingen annan som försöker förstå mig, hjälpa mig och ta hand om mig på det sättet som han gör.
Nej, det är ingen barndomskärlek, nyfunnen själsfrände eller nåt annat skumt sådant. Jag pratar om Brorsan!
Min underbara, fina, snygga, duktiga, omtänksamma, förstående Brorsa!
Anledningen är mitt sammanbrott idag. En decimeter snö, en buss som inte gick, för kalla temperaturer, för lite sömn, för mycket duktighetssträvan, ovetande och osäkerhet inför min framtid, allergin, eksemen fick allt att kollabera. Jag pallar bara inte längre. Och medan alla andra tyckte jag var jobbig och överreagerade och "tappade konceptet" var han den ende som fattade att problemet är att jag inte har nåt koncept.
Han håller om och tröstar, finns där, muntrar upp, är sig själv och tar hand om och det bästa av allt, han märker när det är nåt fel med mig. Han märker det direkt.
Jag får dåligt samvete av att jag gråter ut mot Lillebrorsans axel, men på sätt och vis har han kommit så mycket längre än jag i livet. Han vet vad han tycker om att göra, han har hittat ett yrke som han älskar, han är sig själv och faktum att han så tidigt var tvungen att bestämma vad han skulle bli har gjort honom vis.
Jag beundrar honom väldigt och på många sätt avundas jag honom också, men framförallt unnar jag honom att han mår så bra, och jag är så tacksam att jag får vara hans syster!
Tack! Älskar dig, Brorsan!
Jag har känt honom så länge jag kan minnas nästan, han har alltid varit i närheten. Det finns ingen annan människa som jag har bråkat med så mycket, ingen annan som har dängt en kratta i huvuden på mig eller gett mig ordentliga bitmärken på ryggen och armar, ingen annan som jag har skrikit på så mycket eller varit så arg på så många gånger. Det finns ingen annan som har tagit sönder så många av mina saker, ingen anna som har fått mig att smälla i dörrar eller svära högljutt, ingen annan som har retat och dissat mig så mycket, men heller ingen annan som har försvarat mig så eller brytt sig om mig så mycket...
Just nu finns det ingen annan som försöker förstå mig, hjälpa mig och ta hand om mig på det sättet som han gör.
Nej, det är ingen barndomskärlek, nyfunnen själsfrände eller nåt annat skumt sådant. Jag pratar om Brorsan!
Min underbara, fina, snygga, duktiga, omtänksamma, förstående Brorsa!
Anledningen är mitt sammanbrott idag. En decimeter snö, en buss som inte gick, för kalla temperaturer, för lite sömn, för mycket duktighetssträvan, ovetande och osäkerhet inför min framtid, allergin, eksemen fick allt att kollabera. Jag pallar bara inte längre. Och medan alla andra tyckte jag var jobbig och överreagerade och "tappade konceptet" var han den ende som fattade att problemet är att jag inte har nåt koncept.
Han håller om och tröstar, finns där, muntrar upp, är sig själv och tar hand om och det bästa av allt, han märker när det är nåt fel med mig. Han märker det direkt.
Jag får dåligt samvete av att jag gråter ut mot Lillebrorsans axel, men på sätt och vis har han kommit så mycket längre än jag i livet. Han vet vad han tycker om att göra, han har hittat ett yrke som han älskar, han är sig själv och faktum att han så tidigt var tvungen att bestämma vad han skulle bli har gjort honom vis.
Jag beundrar honom väldigt och på många sätt avundas jag honom också, men framförallt unnar jag honom att han mår så bra, och jag är så tacksam att jag får vara hans syster!
Tack! Älskar dig, Brorsan!
Kommentarer
Trackback