A world in each human being

Each human creature is a world that's peopled
by blind inhabitants in dark rebellion
against the I set over them as king
In every soul a thousand souls are prisoned
in every world a thousand worlds are hidden
and these blind worlds, these lower worlds are real
and living, though they never come to birth
real as the I is real. And we the kings
we princes of the possible within us
we too are subjects, prisoners ourselves
in some great being whose essential I
we grasp as little as our master can
his master. And our own emotions
have taken colour from their love and dying.
As when far out a liner passes, under
the horizon, lying smooth and clear
in the evening light. And we know nothing of it
until a wave swells towards us on the beach
first one, and then another, and then more
that break and cilmb and break till everything
is as it was again. Yet nothing
is as it was again.
And so we shadows shake with strange unrest
when something tells us that a voyage has started
That something of the possible is freed.

(Gunnar Ekelof, from Finnish by Ann Draycon)

Jag skulle vilja låta ovanstående dikt stå som den är, men känner ändå att jag måste skriva några rader. Åtminstone för att tacka Lina och Mattias för vackra, berörande och givande rader. Det ger mod. Tack!
Jag måste skärpa mig och lära mig hantera mitt humör och lära mig omvandla frustration, ilska, ensamhet och sorg till något kreativt. Även negativa känslor bär ju på en enorm mängd energi...
Acting-lektionen idag var skrämmande för den visade hur nära skratt och gråt ligger, hur snabbt det kan slå om och hur oberäknelig känslovärlden kan bli när spänningar byggs upp och löses. Det är mäktigt och magiskt och skrämmande...
Det finns få saker som jag förstår i min egen lilla bubbla på sistone allra minst mitt humör och det energier som puttrar och bubblar inuti mig men aldrig riktigt lyckas komma fram... Där finns en del smuts under mattan...
Dagarna rullar på, snart är det jul, jag kutar på, glömmer mig själv, glömmer mina behov, vill slita tills det svider i hela kroppen för det får mig att känna mig mindre värdelös, det ger mig en mening...
Jag saknar och längtar och gömmer mig och stänger in och minns och sörjer och ser fram emot den dagen då jag känner igen mig själv igen och lyckas dela med mig av det jag har.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback