Det blir inte bättre...

"Hej Ebba! Oj, vad du ser trött ut! Hur är det fatt?"

ovanstående har jag fått höra ungefär 10 gånger idag. Ja, jag var trött. Ja, jag mår inte jättebra just nu. Ja, där är en del saker som tynger hjärtat. Och nej, jag vill inte ha något medlidande eller hänsyn, bara en gnutta förståelse och lite avstånd eller en kram i rätt ögonblick. Just nu är jag oändligt tacksam för mina fina klasskamrater som stöttar och lyssnar och kramar om. Scenmänniskor gillar ofta kroppskontakt och så är det ganska kallt i allrummet så vi brukar krypa upp i soffan på rasterna,, halvt över varandra, halvt på varandra. Det ger lite värme, närhet, avkoppling och energi. Vi leker med varandras hår, kliar varandras ryggar, kramas... Så som man kunde göra med vissa tjejkompisar på mellan- och högstadiet. Det var längesen det. Då hade man precis börjat upptäcka sin kropp och vad närhet utlöser för känslor. Nu handlar det om att hjälpa varandra att stå ut, att stötta varandra genom utbildningen, att ge varandra energi för allt man ska orka med. Och att visa varandra att vi tycker om varann... Jag har sällan varit så tacksam för lite närhet.

Imorgon ska jag ha en egen station på jobbet. Med plånbok och nyckel. Som det ska vara.
Det gäller att fokusera på gripbara saker. Håll dig kvar i vardagen så kanske du kan stanna i realiteten...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback