Little Red Riding Hair

Igår blev min skoldag drygt 6  timmar längre än den brukar vara på fredagar. Istället för att sluta kl.11 fick jag gå hem kl,17.30. Det var inte rep hela tiden, men i brist på lokal gjorde vi reppaus mellan 14 och 16 och då hjälpte jag min lilla söta S med en uppsats. Sen tillbaka till skolan för att repa mina soloscener. Det är en utmaning. Verkligen. Men det gick bra. Det var slitigt och jobbigt, men det var kul. Jag fick mycket anvisningar, mest sådant som utvecklade det jag själv hade tänkt och övat på. Jag fick en aning om vem min karaktär är och jag fick material att jobba med. Jag vet var jag ska hålla tillbaka, var jag ska ge mer, när jag ska börja bli hysterisk, när jag ska samla mig igen. Och Volker tyckte jag var duktig på att omsätta hans anvisningar och sa att det var kul att jobba med mig. Yes!
Jag är fortfarande nervös för showen. Självklart. Men på ett väldigt positivt och pirrigt sätt. Ett sätt som gör att jag fokuserar och kan koncentrera mig och arbetar.
Jag jobbar mycket på restaurangen också. Jag ser till att hålla mig sysselsatt. Allt blir så jobbigt om man inte är det. Restaurang och teaterjobb håller tankarna borta, håller det jobbiga borta, det tar så pass mycket av min uppmärksamhet att jag inte hinner med något annat. Inte ens om natten. Den enda anledningen till att jag sover dåligt nu är mina händer och en ny våg av eksem på armar och mage. Inga hemska tankar eller spöken som irrar omkring bara fysisk smärta och kli. Det är skönt. Skönt att slippa det psykiska.
Någonstans finns det ju kvar och nångång kommer det komma ikapp, det är jag medveten om. Men just nu har jag inte tid.
Hela nästa vecka är fullspäckad. Skola som vanligt, plus: Måndag kväll rep, tisdag eftermiddag och kväll jobb, onsdag kväll jobb, torsdag kväll rep, fredag eftermiddag och kväll rep, lördag jobb, söndag Basel hos dramaturgen. Veckan därpå repar vi ständigt och fredagen den 12/12 är det premiär!!! Tretton dagar kvar... Glöm inte andas Ebba...

Finns en risk att ni inte hör från mig här tills allt har lagt sig igen. Det är som med spexaulaperioder, då man ringer till familj och vänner och talar om att man försvinner för två veckor, inte kommer vara nåbar eller tilltalbar alls. Men det är fel att säga att man inte har något liv. Det här är livet. Man skapar något. Gemensamt. Det är väl det det går ut på.