Tankar som vandrar
Det är lustigt hur man kan komma att tänka på saker ibland. Sånt som man aldrig tänker på annars. Händelser som man hade glömt men som tydligen finns kvar där någonstans i ens hjärna eller hjärta (lustigt att det bara är en bokstav som skiljer de båda orden från varandra på svenska...) Igår när jag jobbade, fortfarande smått sliten från fredagkvällen då jag var ute för första gången på två månader, så kom jag helt plötsligt att tänka på en sak som hände när jag gick i 3an eller 4an i grundskolan. Det som katapulterade mina tankar till den händelsen var en kopp som hoppade ner från kaffemaskinen och gick i 11 bitar.
Vi skulle göra morsdagspresenter i skolan som varje år. Den här gången var det koppar. Vår lärarinna hade köpt koppar och ordnat så att vi skulle få dem brända efter det vi målat dem. Jag gjorde en jättefin kopp, jag målade blommor och ett träd och skrev hej i botten så att Mamma skulle kunna läsa det när kaffet var slut och hjärtan och ja, helt enkelt jättefint. Eller ja, ganska fint tyckte väl jag, Fröken Aldrig-riktigt-nöjd...
När vi fick tillbaka kopparna efter bränningen och skulle slå in dem för att kunna ge bort dem, hoppade min ner från min skolbänk och gick i en massa bitar. Jag blev så arg på mig själv! Men det som jag minns mest och som poppade upp i min hjärna igår var en av mina klasskamraters kommentar: Nej! Just den finaste av alla!
Det kom från hjärtat och han hade nog verkligen hellre sett sin kopp falla i bitar än just min.
Jag har ingen kontakt med honom alls längre sen vi började på högstadiet i olika klasser. Men det var en fin kommentar och någonstans ligger den som sagt kvar. min kopp var den finaste.
Jag kanske inte är så dålig på att spara på bra saker som jag tror ändå...