The only morality of art is courage.
sa Erich Fromm tror jag, eller Jung eller nån...
Jag snubblar igen. Över mig själv. Över min egen oförmåga. Oförmåga att hantera makt. Oförmåga att släppa taget. Oförmåga att se min egen rädsla i vitögat. Oförmåga att inte ta på för stort allvar.
Jag är blondie-typen: You´re blond, have blue eyes and you´re pretty.
It will be hard for you to define your own attractiveness.
Tack för den.
Jag vill inte vara blond. Jag vill inte vara blåögd. Jag vill inte ens vara söt. Jag vill inte behöva spela prinsessor och bortskämda korkade blondin barn. Jag vill mycket hellre vara rödhårig och farlig...
Å andra sidan är min typ många huvudroller. Det är Sandy, Roxy, Calamity...
Det är nu det börjar bli intressant, nu snubblar jag över mitt största intresse och största svaghet: att analysera mig själv. Det är okej, när man tittar på sidor på en själv som kan vara okej, det är liksom fint att vara grubblande, djup, vilsen... Men nu är det på riktigt och det handlar om att jag ska bygga upp den bästa varianten av min typ, så att JAG får rollen som Roxy och inte nån annan blond söt tjej med blåa ögon.
Nu börjar arbetet med mig själv. Det jag har bävat för och samtidigt sett fram emot så. Det är det här jag vill.
Den 2 november ska jag börja jobba utanför skolan med en dramaturg (tillika vår musicalhistoryteacher som berättade ovanstående hemskheter för mig). Det kommer bli tufft, men bra.
Hjärtat blöder. Det tar på krafterna att inte veta. Det gör ont. Lämnar stora hål av sömnlöshet och okoncentration.
Vill han ha mig?
Jag snubblar igen. Över mig själv. Över min egen oförmåga. Oförmåga att hantera makt. Oförmåga att släppa taget. Oförmåga att se min egen rädsla i vitögat. Oförmåga att inte ta på för stort allvar.
Jag är blondie-typen: You´re blond, have blue eyes and you´re pretty.
It will be hard for you to define your own attractiveness.
Tack för den.
Jag vill inte vara blond. Jag vill inte vara blåögd. Jag vill inte ens vara söt. Jag vill inte behöva spela prinsessor och bortskämda korkade blondin barn. Jag vill mycket hellre vara rödhårig och farlig...
Å andra sidan är min typ många huvudroller. Det är Sandy, Roxy, Calamity...
Det är nu det börjar bli intressant, nu snubblar jag över mitt största intresse och största svaghet: att analysera mig själv. Det är okej, när man tittar på sidor på en själv som kan vara okej, det är liksom fint att vara grubblande, djup, vilsen... Men nu är det på riktigt och det handlar om att jag ska bygga upp den bästa varianten av min typ, så att JAG får rollen som Roxy och inte nån annan blond söt tjej med blåa ögon.
Nu börjar arbetet med mig själv. Det jag har bävat för och samtidigt sett fram emot så. Det är det här jag vill.
Den 2 november ska jag börja jobba utanför skolan med en dramaturg (tillika vår musicalhistoryteacher som berättade ovanstående hemskheter för mig). Det kommer bli tufft, men bra.
Hjärtat blöder. Det tar på krafterna att inte veta. Det gör ont. Lämnar stora hål av sömnlöshet och okoncentration.
Vill han ha mig?
Kommentarer
Trackback