Höst
Jag har överlevt ytterligare en vecka. Denna gången den hårdaste hittills. Efter tisdagens grop har det egentligen gått uppåt igen. Det innebär inte att det har varit mindre hårt eller att jag tvivlat mindre egentligen. Men jag bestämde mig för att få ut det bästa av mig själv och det tror jag jag har lyckats med rätt bra.
Nu är det höst. Det definitiva tecknet var att alla fontäner och brunnar var avstängda i stan. Då är det höst på riktigt. Det är lite drygt tio grader ute, dimman lägger sig tillrätta över staden, trädens gula löv singlar sakta ner till marken när det är uppehåll mellan regnskurarna. Det är grått. Det är vackert.
Luften är kall och vass, klar som kristall. Atmosfären känns större än annars, som att luftrummet runt jorden skulle sträcka sig längre ut i rymden än annars. Jag lyssnar bara på Winnerbäck på sistone. Han har så rätt så många gånger och det känns av nån anledning tryggt att höra honom sjunga Håll ut, håll ut! Förr eller senare spricker en bubbla, håll ut några dagar till... Det är bara några dagar kvar. 9 närmare bestämt. Tills jag äntligen får min välförtjänta semester och min själ får bada i möten med underbara människor som jag inte träffat på evigheter. Det ska bli så skönt!
Tills dess njuter jag av hösten. Jag gosar in mig i min långkofta, slänger sjalen runt halsen och avslutar looken med min otroligt snygga brandröda basker. Jag åker till skolan vid 10, ger allt jag har och 180% till, kommer hem vid 21 och kan inte sova för att låttexter, danssteg, melodier och andra intryck snurrar runt i huvudet på mig.
Men det är kul. För det mesta är det kul. Och det känns bra att nå gränserna ibland. Jag snuddar vid mina egna gränser varenda dag. Det är bra. Det har jag aldrig upplevt förr.
På fredag är den stora dagen. Då ska vi köra vår första show. Det är den vi jobbar på hela veckan. Vi sjunger saker i ensemble, lär oss danssteg till och slutligen ska det hela sättas samman till en revyliknande show.
Det är två utomstående ledare som för oss genom projektet. En dansare/regissör/koreograf som heter Ricarda och en pianist/korepetitator som heter Jeff. De får hjälp (eller det är väl snarare vi som får hjälp) av två dansare och sångare, två killar i 25årsåldern. Den ene är en riktigt arier med riktigt ljust hår och klarblåa ögon, den andre ser ut som Action-Man-dockorna Brorsan hade när han var liten. Dvs Ken med lite mer muskler. Det är helt sjukt, jag trodde inte det fanns såna människor, men han har verkligen ett sånt riktigt Ken ansikte, tredagars skägg (som på den Ken-dockan där man fick med en rakhyvel) och muskulös ganska kantig kropp som gör att huvudet ser ut att vara lite för stort. Dessutom har båda Prince Charming frisyr. Den ena blond och den andra brunett.
Jag hade jätteroligt åt det igår och lär ha det resten av veckan med...
Undrar bara om Action-Man skulle kunna dansa så bra...?
Nu är det höst. Det definitiva tecknet var att alla fontäner och brunnar var avstängda i stan. Då är det höst på riktigt. Det är lite drygt tio grader ute, dimman lägger sig tillrätta över staden, trädens gula löv singlar sakta ner till marken när det är uppehåll mellan regnskurarna. Det är grått. Det är vackert.
Luften är kall och vass, klar som kristall. Atmosfären känns större än annars, som att luftrummet runt jorden skulle sträcka sig längre ut i rymden än annars. Jag lyssnar bara på Winnerbäck på sistone. Han har så rätt så många gånger och det känns av nån anledning tryggt att höra honom sjunga Håll ut, håll ut! Förr eller senare spricker en bubbla, håll ut några dagar till... Det är bara några dagar kvar. 9 närmare bestämt. Tills jag äntligen får min välförtjänta semester och min själ får bada i möten med underbara människor som jag inte träffat på evigheter. Det ska bli så skönt!
Tills dess njuter jag av hösten. Jag gosar in mig i min långkofta, slänger sjalen runt halsen och avslutar looken med min otroligt snygga brandröda basker. Jag åker till skolan vid 10, ger allt jag har och 180% till, kommer hem vid 21 och kan inte sova för att låttexter, danssteg, melodier och andra intryck snurrar runt i huvudet på mig.
Men det är kul. För det mesta är det kul. Och det känns bra att nå gränserna ibland. Jag snuddar vid mina egna gränser varenda dag. Det är bra. Det har jag aldrig upplevt förr.
På fredag är den stora dagen. Då ska vi köra vår första show. Det är den vi jobbar på hela veckan. Vi sjunger saker i ensemble, lär oss danssteg till och slutligen ska det hela sättas samman till en revyliknande show.
Det är två utomstående ledare som för oss genom projektet. En dansare/regissör/koreograf som heter Ricarda och en pianist/korepetitator som heter Jeff. De får hjälp (eller det är väl snarare vi som får hjälp) av två dansare och sångare, två killar i 25årsåldern. Den ene är en riktigt arier med riktigt ljust hår och klarblåa ögon, den andre ser ut som Action-Man-dockorna Brorsan hade när han var liten. Dvs Ken med lite mer muskler. Det är helt sjukt, jag trodde inte det fanns såna människor, men han har verkligen ett sånt riktigt Ken ansikte, tredagars skägg (som på den Ken-dockan där man fick med en rakhyvel) och muskulös ganska kantig kropp som gör att huvudet ser ut att vara lite för stort. Dessutom har båda Prince Charming frisyr. Den ena blond och den andra brunett.
Jag hade jätteroligt åt det igår och lär ha det resten av veckan med...
Undrar bara om Action-Man skulle kunna dansa så bra...?
Kommentarer
Trackback