Tvivel
Höll på att kolapsa idag på träningen. Jag bara orkade inte mer. Det gick inte. Jag fick kramp i magen och i låret och när jag la mig på rygg för att jag inte kunde göra fler crunches, det bara gjorde för ont, sa Franziska käckt: "Äsch ge inte upp nu, kom igen!" Lätt att komma igen när man vrider sig i smärta... Tårarna var brutalt nära. Och alla andra verkade ha så lätt för det. De verkade som att alla utom jag klarade av träningen galant. Är jag så svag? Är jag så dålig?
Tänk om jag verkligen är sämre än alla andra? På dansen dessutom, det som ju skulle vara MITT ämne! Om jag inte är bra på dansen, vad är jag bra på då? Sång, nej. Skådespel, nej. Dans, nej. Vad gör jag då här?
Varför läser jag inte bara ekonomi eller språkvetenskap eller nåt annat intressant där det inte spelar så himla stor roll hur man ser ut, hur mycket man väger, hurdan röst man har, eller hur högt man kan lyfta benet?
Det här är min första riktiga svacka. Det är nu jag inser att mycket av den här utbildningen är exakt som jag trodde att det skulle vara; mycket kämpa, många tårar, mycket smärta, mycket känslor. Nästan för mycket!
Det där med att mitt hjärta är någon annanstans gör det absolut inte lättare. Inte heller att jag inte har tid att ringa en vän och få prata. Inte heller att folk inte har förståelse för min förtvivlan...
Jag önskar jag var bättre. Eller åtminstone snygg, eller smal.
Guys and dolls gjorde inte saken bättre idag. När jag ser skådespelarna i den filmen såväl kvinnliga som manliga inser jag att det inte finns något annat som gäller än träna stenhårt och gå ner minst 10 kg i vikt. Annars är det bara att glömma något som ens skulle kunna likna en karriär.
Pappa har rätt med att jag har 3 år på mig. Men jag måste börja nu om jag vill att det ska gå.
Vad håller jag på med egentligen? Varför vill jag det här?
Jag förstår verkligen din hatkärlek till dansen. Jag känner likadant, och tyvärr kände jag att jag inte skulle palla pressen av att måsta se ut på ett visst sätt. Därför vågade jag inte satsa på dansen utan satsar istället på något annat (polis, som ju också är fullt av press... fick bla höra på läkarundersökningen på pliktverket att jag hade "trivselvikt" hint hint = gå ner i vikt! nåväl..) Håll fast vid dom bra känslorna även fast det ibland är omöjligt svårt! Jag tänker ofta på dig och håller tummarna för att allt blir till ditt bästa :) KRAM
Hörru, tro på dig själv! Du hade inte kommit in om du inte varit bra. Så det är bara att hålla ut. Och ärligt talat förstår jag dig... jag har också svackor, djupa sådana. Men mitt livsnöre är alltid att tänka på saker jag lyckats med, människor som tycker att jag är bra. Och sådant har du med. kram