Tomhet och ändå uppfylld...
Nu är jag tillbaka i Bern efter en sjukt tuff helg. Jag är helt slut och ska upp tidigt imorgon igen, så det blir inget långt inlägg. Vill ändå berätta hur jag haft det och hur det ser ut nu.
Men först av allt vill jag säga TACK! till alla er som trott på mig! Det betyder allt och det är det som fått mig så långt som jag ändå kommit.
Tack Suzy för ljusen!!! De hann komma precis innan jag åkte=)
I fredags började dagen i Performing Art Studios Vienna (PASV) klockan 8 på morgonen. Vi var 76 pers. Folk var glada, peppade, taggade. Det pratades mycket redan från början. Vi fick startnummer och delades in i tre grupper. Sen började grupp 1 (där var jag med för jag var nummer 14) med balettaudition. Det gick ok. Är ju ingen fena på balett direkt men dansade helt okej för mina förhållanden, tänkte på allt som Franziska brukar skrika åt mig...
Medan grupp 2 hade balett började vi lära oss jazzkoreografierna. Det var två elever som nu går på skolan som lärde oss dem. Den ena var okej i svårighetsgrader, den andra var hiphopinspirerad, sjukt snabb och otroligt svår. Vi hade 20 minuter på oss per koreo sen var det ner till danssalen och dansa upp jazz. Fick göra lite turns och diagonaler också innan. Det gick inget vidare. Jag är helt enkelt ingen dansare.
När allas dansauditions var över bestämdes tiderna för sången. Vissa (som jag) sjöng i fredags, vissa i lördags förmiddags. När vi sjungit på fredagen bestämdes 16 stycken som kom vidare till skådespel på lördagen. På lördagen efter den gruppens sång 19 till, så vi var 35 stycken som spelade upp våra monologer på lördageftermiddagen. Det dröjde länge tills beskeden kom men till slut vid 20-tiden var det klart vilka 20 som skulle till finalen. Därbland även nummer 14, alltså jag. Så då var det bara att börja jobba på koreografierna igen, ta fram låtarna, monologerna, gå över allt för att imorse klockan 8.00 stå beredd för musikaliskt test och personligt samtal.
Båda sakerna gjordes i grupper. Vi fick klappa lite rytmer, sjunga lite intervaller, läsa noter, improvisera. Sen fick vi svara på frågor om oss själva och våra planer...
Det gick bra. Kändes bra.
Efter det gick startskottet för skådespel och sång-finalen. Juryn bestod av dans-, sång- och skådespelsjuryn från dagarna innan, så det var många människor. Jag fick spela och sjunga det jag inte gjort på fredagen och lördagen och fick en del extrauppgifter i form av anvisningar och improvisationssaker. Det var jätteroligt, jag trivdes och det gick bra. Det kändes perfekt.
Sen väntade vi och väntade tills det på eftermiddagen vid 16 äntligen blev dags för dans. Det gick åt skogen igen fastän jag övat så...
Vid 17, när vi var klara med allt så blev det dags för mig att sticka för att hinna med flyget hem. Då sa rektorerna att de skulle ringa och ge besked på kvällen. Det har de inte gjort. Så jag har ingen som helst aning om jag är antagen eller inte. Alla andra vet.
Det stör mig att inte veta, men jag tror att det betyder negativt svar att de inte har ringt mig än... Ringer imorgon bitti och hör, annars är det bara att vänta. Och det har jag fått nog av denna helgen.
Kvintessensen: Wien är vackert och jag skulle mycket väl kunna trivas där. Nivån på PASV är hög. Auditionhelger är jäkligt tuffa och uppskakande, men jag kan hantera stressen och lyckas till och med ha kul. Jag är ingen dansare. Jag är sjungande skådespelerska eller spelande sångerska. Jag vill gå på den skolan.
Jag känner mig helt urlakad. Det blir som en lutningsprocess det hela, som med guld ni vet. Man rivs upp med sandpapper, blir riktigt sårbar och driver sig själv till sitt allra yttersta. Det är långa dagar och man är på spänn hela hela tiden.
Längtar efter visshet.
Sov gott. Jag ska göra mitt bästa. Dagarna som kommer blir också långa...