Typiskt...
Jag faller för hans sätt, hans personlighet, värme, utstrålning, gröna ögon, piercingen i läppen, skrattet, naturligheten, den självklara livsglädjen, självförtroendet... Pladask! Och som jag ligger där och känner mig som en blandining av en blyg skolflicka som inte kan sina glosor och en fisk som just dragits upp på land, får jag reda på att han åker till Malaysia i fyra veckor på måndag och flyttar till andra änden av Schweiz när han kommer tillbaka.
Typiskt! Jag klagar och klagar på att det inte finns några killar som passar mig och när där väl finns en som jag känner att jag skulle kunna tänka mig att lära känna så pass väl att jag skulle släppa in honom innanför mina murar, då ställer sig omständigheterna emot mig. Som vanligt.
Hur fan ska man då kunna lära känna varandra!?!? Jag tror jag blir tokig...!