Upp och ner och uppochner
Den ena hör inte av sig. Han med ögonen som jag inte kan sluta tänka på. Han som jag så gärna vill ska höra av sig. Den andre kan inte. Eller kunde inte. Eller ville inte.
Vad vet jag...
Jag försöker fokusera, men jag har ingen som helst lust alls. Jag vill inte. Jag vill ha lov en vecka till. Minst. Vill inte ha show redan om en vecka. Vill inte behöva repa hela veckan. Jag vill ha nåt att se fram emot! Jag vill få åka till Sverige! Vill se spexet och hälsa på alla. Få gratta S live. Inte bara på håll och elektroniskt... Jag vill få göra nåt som är kul. Inte jobbigt. Nåt som jag kan. Inte nåt som alla andra kan bättre...
Har hittat två vackra Åkersbergakompisar från förr i tiden. Ibland blir man så ledsen när man ser vad livet gör med oss. Önskar jag hade kunnat varit där och funnits där som vän. Kämpat mer för vänskapen, för att hålla kontakten... Men jag misslyckades med det...
Okej, jag hade inte kunnat ändra nåt. Men det gör ont ändå att se någon som en gång stod en så oerhört nära och som det fortfarande finns något mystiskt band till (kanske är det bilden på oss som stått i min fönsterkarm i typ 15 år), ha mått så dåligt.
Livet gör konstiga saker med oss. Gör det inte det?
Jag önskar att jag kunde leva mer.
Undra om det är sant det som våra lärare säger att man blir ensam som konstnär för konstnärskapet består till viss del av omvärldens totala oförståelse?
I memoarerna står det sen att hon var en så lidande person, en jagad själ. Hon kom sällan till ro och hade svårt att släppa taget. Hon var ständigt rädd och alltid på väg. Hon kutade genom livet.
Om man nu ens minns hennes livsverk...
Stora tankar när snöblasket stänker gråa toner in genom fönstret ända ner i min själ.
Vad vet jag...
Jag försöker fokusera, men jag har ingen som helst lust alls. Jag vill inte. Jag vill ha lov en vecka till. Minst. Vill inte ha show redan om en vecka. Vill inte behöva repa hela veckan. Jag vill ha nåt att se fram emot! Jag vill få åka till Sverige! Vill se spexet och hälsa på alla. Få gratta S live. Inte bara på håll och elektroniskt... Jag vill få göra nåt som är kul. Inte jobbigt. Nåt som jag kan. Inte nåt som alla andra kan bättre...
Har hittat två vackra Åkersbergakompisar från förr i tiden. Ibland blir man så ledsen när man ser vad livet gör med oss. Önskar jag hade kunnat varit där och funnits där som vän. Kämpat mer för vänskapen, för att hålla kontakten... Men jag misslyckades med det...
Okej, jag hade inte kunnat ändra nåt. Men det gör ont ändå att se någon som en gång stod en så oerhört nära och som det fortfarande finns något mystiskt band till (kanske är det bilden på oss som stått i min fönsterkarm i typ 15 år), ha mått så dåligt.
Livet gör konstiga saker med oss. Gör det inte det?
Jag önskar att jag kunde leva mer.
Undra om det är sant det som våra lärare säger att man blir ensam som konstnär för konstnärskapet består till viss del av omvärldens totala oförståelse?
I memoarerna står det sen att hon var en så lidande person, en jagad själ. Hon kom sällan till ro och hade svårt att släppa taget. Hon var ständigt rädd och alltid på väg. Hon kutade genom livet.
Om man nu ens minns hennes livsverk...
Stora tankar när snöblasket stänker gråa toner in genom fönstret ända ner i min själ.
Kommentarer
Trackback