"Jag vet inte..."
Åh, jag hatar dessa ord.
"Jag vet inte..."
Jag hatar dem, för jag vet exakt vad de betyder. De är enbart uttryck för feghet. Feghet och oärlighet gentemot sig själv. Inget annat.
"Jag vet inte..." säger man när man egentligen vet exakt att man inte vill längre, eller att känslorna inte räcker till, eller att det inte kommer funka, men man vågar inte medge. Varken inför sig själv eller den andre.
Jag vet vad de betyder.
Jag har själv sagt det så många gånger. Alldeles för många gånger.
Den här gången kunde i alla fall jag säga vad jag ville. Det var han som sa orden, inte jag. "Jag vet inte..."
Du vet exakt, tänkte jag, du har redan bestämt dig, du är bara för feg för att medge, för feg för att uttala det. Du kommer aldrig att uttala det. Du vet att jag vet vad du menar, att jag vet att du egentligen redan har bestämt dig för hur det ska gå vidare, men du vill inte såra mig, eller känner kanske att du ändå kommer sakna något.
Jag har avslutat.
Jag har inte energi nog att gå runt och vänta på ett svar som jag redan känner till.
Jag har inte lust att vara något jag inte är.
Jag vill inte vara beroende. Då gömmer jag mig hellre än att jag låter mig fångas och fängslas.
Så enkelt är det, allt det där komplicerade. Allt det där med kärlek och känslor, tvivel och saknad. Så kusligt genomskådbart, så fruktansvärt tydligt.
Jag betyder inte det för dig som jag trodde, för i så fall hade du åtminstone sagt det. Inte bara "jag vet inte..."
Men nu var det bara "jag vet inte..." och jag vänder sista sidan i boken om oss.
En bit av hjärtat fattigare men en erfarenhet rikare.
Det är priset man betalar när man låter någon komma nära.
Det gör ont och man blir knivhuggen om och om igen...
och en vacker dag kanske det är värt det.
Jag vill inte sluta tro. Aldrig. Men det blir svårare och svårare...
Man måste kyssa många grodor... Men hur många "jag vet inte..." klarar man egentligen av?
Jag vet inte...