On the road again?
Kanske. Kanske är jag på rätt väg igen. På väg upp på min stig. Varför finns det ingen gps för livet? Varför finns det ingen som kan tala om för mig om jag gör rätt eller fel? Varför vågar jag inte fundera på det?
Det kryper i benen, jag vill dansa, jag vill röra på mig! Jag ser fram emot 55 armhävningar på måndag. Trots att jag jobbat 12 timmar idag. Jag vill röra på mig. Vill komma vidare. Kroppen börjar hinna ikapp.
Problemet är att så fort det går lite igen, kör jag gasen i botten och glömmer koppla. Man kommer inte så långt då...
Jag insåg i kväll återigen att det som håller mig vid liv är alla de underbara människorna runtomkring mig som tror på mig. Utan kompromisser. I deras (era) ögon finns det inget alternativ som heter att Ebba skulle misslyckas. Ebba kommer klara det hon siktar på "sjukt bra". Kanske...
Jag hör det ständigt. Och det läker alla småsår i mig.
Jag får ansvar på jobbet. Man litar på mig. Jag blir "uppraggad" (det var väl mer ett försök till det än nåt annat) på gatan och tjugo sekunder senare dyker fyra av mina underbara pojkar upp och räddar mig. Jag har stöd. Min chef försöker övertala mig att jobba på den stora gatfesten som är nästa vecka: "Det går bara inte om du inte är med!" En tjej som gjorde och klarade audition för vår skola sa att jag tog rädslan inför proven för henne. Jag är en förebild.
Jag kanske ändå kan beröra. Jag kanske ändå kan komma nånvart.
Mina pojkar ställer en massa frågor om Hamburg. Ska du verkligen dit? Men vad ska du göra om helgerna då? Hur länge ska du vara där? De oroar sig och vill inte att jag ska flytta härifrån. Dels för att de inte vill bli av med mig, men också för att det är oroliga att jag kommer överbelasta mig själv totalt om jag varken har familj eller vänner som säger till mig att ta det lugnt. Jag vet inte heller hur jag ska klara mig utan dem. Men samtidigt vet jag att jag aldrig kommer vara utan dem. De kommer alltid vara med mig, vart jag än tar vägen. De kommer alltid älska mig och stötta mig, oavsett vad som händer. Det ger mig så otroligt mycket styrka. Jag har alltid någon som covers me up. Som står bakom mig och fångar mig om jag faller. I alla fall om jag skriker till eller säger nåt.
Jag har så mycket som är värt att leva för. Så mycket som är underbart. Dessutom mår jag egentligen väldigt bra och jag har all anledning att vara nöjd och stolt över mig själv. Det finns få som klarar det jag gör. Och jag gör det dessutom bra.
Där finns så många människor som är stolta över mig och som stöttar mig och tror på mig. Varför tvivla? Det viktigaste är att jag njuter av det jag har. Och ger tillbaka den kärlek jag får.
Allt har sitt pris, men mycket kostar bara ett leende och ett öppet hjärta. Är det något man ger upp?
Några frågor cirkulerar ändå i mitt huvud och hjärta. Vart vill jag? Vad är mina mål? Varför vill jag dit? Vem gör jag det för? Och är det värt det?
Släpp taget. Let go.
Then I will get on the road again..
En vacker dag. Det vet jag.
Förresten så är Elizabeth Town typ den finaste filmen som finns. Jag skulle så otroligt gärna vara som Kirsten Dunst är i filmen..,
Det kryper i benen, jag vill dansa, jag vill röra på mig! Jag ser fram emot 55 armhävningar på måndag. Trots att jag jobbat 12 timmar idag. Jag vill röra på mig. Vill komma vidare. Kroppen börjar hinna ikapp.
Problemet är att så fort det går lite igen, kör jag gasen i botten och glömmer koppla. Man kommer inte så långt då...
Jag insåg i kväll återigen att det som håller mig vid liv är alla de underbara människorna runtomkring mig som tror på mig. Utan kompromisser. I deras (era) ögon finns det inget alternativ som heter att Ebba skulle misslyckas. Ebba kommer klara det hon siktar på "sjukt bra". Kanske...
Jag hör det ständigt. Och det läker alla småsår i mig.
Jag får ansvar på jobbet. Man litar på mig. Jag blir "uppraggad" (det var väl mer ett försök till det än nåt annat) på gatan och tjugo sekunder senare dyker fyra av mina underbara pojkar upp och räddar mig. Jag har stöd. Min chef försöker övertala mig att jobba på den stora gatfesten som är nästa vecka: "Det går bara inte om du inte är med!" En tjej som gjorde och klarade audition för vår skola sa att jag tog rädslan inför proven för henne. Jag är en förebild.
Jag kanske ändå kan beröra. Jag kanske ändå kan komma nånvart.
Mina pojkar ställer en massa frågor om Hamburg. Ska du verkligen dit? Men vad ska du göra om helgerna då? Hur länge ska du vara där? De oroar sig och vill inte att jag ska flytta härifrån. Dels för att de inte vill bli av med mig, men också för att det är oroliga att jag kommer överbelasta mig själv totalt om jag varken har familj eller vänner som säger till mig att ta det lugnt. Jag vet inte heller hur jag ska klara mig utan dem. Men samtidigt vet jag att jag aldrig kommer vara utan dem. De kommer alltid vara med mig, vart jag än tar vägen. De kommer alltid älska mig och stötta mig, oavsett vad som händer. Det ger mig så otroligt mycket styrka. Jag har alltid någon som covers me up. Som står bakom mig och fångar mig om jag faller. I alla fall om jag skriker till eller säger nåt.
Jag har så mycket som är värt att leva för. Så mycket som är underbart. Dessutom mår jag egentligen väldigt bra och jag har all anledning att vara nöjd och stolt över mig själv. Det finns få som klarar det jag gör. Och jag gör det dessutom bra.
Där finns så många människor som är stolta över mig och som stöttar mig och tror på mig. Varför tvivla? Det viktigaste är att jag njuter av det jag har. Och ger tillbaka den kärlek jag får.
Allt har sitt pris, men mycket kostar bara ett leende och ett öppet hjärta. Är det något man ger upp?
Några frågor cirkulerar ändå i mitt huvud och hjärta. Vart vill jag? Vad är mina mål? Varför vill jag dit? Vem gör jag det för? Och är det värt det?
Släpp taget. Let go.
Then I will get on the road again..
En vacker dag. Det vet jag.
Förresten så är Elizabeth Town typ den finaste filmen som finns. Jag skulle så otroligt gärna vara som Kirsten Dunst är i filmen..,
Kommentarer
Trackback