Sensommarkänsla...
Klövern har blommat klart, gräset är nästan gult på ängarna, luften är sval. Det blåser. Det ligger regn i luften. Solen lyser svagare. Vårkänslorna har slocknat precis som alla grillar i grannskapet. Allt är lite deppigt. Man känner hur det är på väg att ta slut, det där som man kände växa med de första solstrålarna...
Hur kan man känna så här den 6e juni?
Ni vet det finns tider då allt är ett snäpp för intensivt. Det händer för mycket. Man hinner inte ifatt. Så plötsligt bara står man där och fattar inte hur man kan gå igenom känslor som skulle räcka för ett helt äktenskap från början till slut inom tre dagar.
Helt plötsligt ser man sig i spegeln och känner inte igen sig... Hjälp, vem är du? Och vad har du gjort med mitt gamla jag?
Jag har tappat aptiten. Igår åt jag en banan till frukost, en charentais melon till lunch och sallad med lite kyckling till kvällsmat. Samtidigt som jag tränade två timmar på morgonen, jobbade kväll och gick ut efteråt. Inga problem, bara lite underligt att jag inte var mer hungrig. Jag kom inte ens på tanken att köpa en kebabrulle...
Idag har jag ätit lite melon, en brödskiva, lite müsli och lite chili con carne. That's it. Och jobbat hela dan. Och det känns som att jag ätit en hel ko... Lite läskigt.
Nåväl, än så länge har jag tillräckligt med reserver så jag klarar mig med så lite mat. Det dröjer ganska många kilon innan det skulle bli undervikt...
Jag har aldrig varit så pank som jag är nu. Men det är bra. Osäkerheten ger mig kraft att kämpa. Eller åtminstone en anledning.
Nu ska jag dra på mig mina älsklings linnebyxor i alldeles för stor storlek (jag skulle få plats med en trillingsgraviditetsmage i dem tror jag...) istället för de tajta jeansen jag har på mig, sen ska jag göra mig en kopp te och titta lite på tv. Tror jag tar med en bok, Just nu hamnar jag säkert bara mitt i slutet på nån sliskig kärleksfilm. Usch...
Hur kan man känna så här den 6e juni?
Ni vet det finns tider då allt är ett snäpp för intensivt. Det händer för mycket. Man hinner inte ifatt. Så plötsligt bara står man där och fattar inte hur man kan gå igenom känslor som skulle räcka för ett helt äktenskap från början till slut inom tre dagar.
Helt plötsligt ser man sig i spegeln och känner inte igen sig... Hjälp, vem är du? Och vad har du gjort med mitt gamla jag?
Jag har tappat aptiten. Igår åt jag en banan till frukost, en charentais melon till lunch och sallad med lite kyckling till kvällsmat. Samtidigt som jag tränade två timmar på morgonen, jobbade kväll och gick ut efteråt. Inga problem, bara lite underligt att jag inte var mer hungrig. Jag kom inte ens på tanken att köpa en kebabrulle...
Idag har jag ätit lite melon, en brödskiva, lite müsli och lite chili con carne. That's it. Och jobbat hela dan. Och det känns som att jag ätit en hel ko... Lite läskigt.
Nåväl, än så länge har jag tillräckligt med reserver så jag klarar mig med så lite mat. Det dröjer ganska många kilon innan det skulle bli undervikt...
Jag har aldrig varit så pank som jag är nu. Men det är bra. Osäkerheten ger mig kraft att kämpa. Eller åtminstone en anledning.
Nu ska jag dra på mig mina älsklings linnebyxor i alldeles för stor storlek (jag skulle få plats med en trillingsgraviditetsmage i dem tror jag...) istället för de tajta jeansen jag har på mig, sen ska jag göra mig en kopp te och titta lite på tv. Tror jag tar med en bok, Just nu hamnar jag säkert bara mitt i slutet på nån sliskig kärleksfilm. Usch...
Kommentarer
Trackback