En känslomässigt intensiv dag

Baletten gick bra, jag fick till och med en och annan komplimang. På jazzen med Anja var det premiär för första komplimangen, sådana ger hon sällan och än mindre till mig... Det var lite häftigt!
Så kom första besvikelsen: Daniel, min coach, skickade sms om att vi inte får lov att göra vår solocoaching på skolan, därför att Carole, rektorn, tror att det är han som lockar bort oss från Bern. Mmm, konservatoriet i Wien betalar honom för att han ska hämta elever från andra skolor, för de har ju för få, ELLER HUR! Not!
Nåväl, jag blev asförbannad på den här eländiga helvetes skolan och jag vet att min sånglärarinna har bidragit en hel del till det här problemet också och att Carole har något emot mig sedan jag berättat att jag söker till Wien.
Stressade iväg utan att hinna käka lunch för att komma i tid till en av mina bästa killkompisars mammas begravning/avskedsgudtjänst. Första gången i en kyrka sedan jul 08, många känslor och minnen som kom upp när vi sjöng sånger och jag hörde ord jag själv sagt uppe på scen för många år sedan. Miko var glad att jag var med och efter mingelmat efteråt gick han och jag, hans tjej och Ruben, en gemensam polare, och drack en öl (dvs de drack öl och jag drack cola light...)
Det var bra att jag var där, att jag var med, men det var väldigt omtumlande och skakade om mig en hel del vad gäller minnen, spiritualitet, förträngda besvikelser, tro...
Till slut träffade jag Daniel ändå, fast på stan istället för skolan. Vi drack caramel machiato på Starbucks och pratade igenom allt. Nu vet jag hur jag ska skriva mitt CV, jag vet hur jag ska förhålla mig på antagningsproven, jag vet hur mina karaktärer som jag ska spela i låtarna och monologerna ska se ut och jag vet att Daniel, trots sina 20åriga musicalerfarenheter eller just därför, är övertygad om att det finns en plats för mig i den tysktalande muscalbranchen.
Gissa om det känns bra? Han utstrålar en sån positiv energi, så att jag blir helt uppfylld när jag går därifrån. Hans tro på mig är så stark att jag nästan lyckas tro på mig själv. Jag vågar bara inte riktgt...
Många olika känslor hinner man igenom en dag som denna. I slutändan var väl allt bra egentligen. Men det tar på krafterna helt enkelt.

nu ska jag sova och imorgon blir en helt datorfri dag... härligt! det behövs ibland...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback