Svaga ögonblick föder kreativt skapande
Tror jag berörde några hjärtan idag. Det är det det hela går ut på. Det är därför jag gör det jag gör...
Jag är fruktansvärt rädd och jag känner mig så öm, så matt, sönderslagen liksom, känslig, sårbar...
"Don't lose that vulnerability you show on stage."
Det finns ingen chans att jag skulle lyckas göra det. Min själ är för involverad i allt jag gör.
Det är ingenting jag spelar eller gör medvetet, jag bara är sån. Det är därför jag verkar vara arrogant ibland. Jag försöker skydda mig själv.
Önskar att jag hade en armé som bevakade min gränser, tullar som avgjorde vad som får komma in och vad som inte får det.
Tårarna är nära nuförtiden. Skratt och gråt ligger väldigt nära. Jag är så förvirrad att jag glömmer vad jag haft på mig, skriver fel (even thow istället för even though till exempel) , så svag att jag ger efter för en eventuell chans till lite närhet fastän jag vet att det bara kommer göra ont i slutändan...
Jag lever. Jag vet att jag lever. Men ibland känns det mer som att jag bara finns till, är, som en zombie...
Sömnlös, förvirrad, ensam, sårbar, smärtsamt medveten om vad jag inte kan, bärandes på ett berg av förväntningar.
Jag får inte ge upp. Det finns för många som litar på att jag ger allt för min dröm, som hoppas på att ha en kompis som kommer långt, beundrar min kämparglöd, är övertygade om att jag kan. Problemet är att de tror att det är lätt för mig. Att jag väljer en enkel och rolig väg. De fattar inte hur ont det gör, hur ensam man är och hur jobbigt det är när man gör om sin älskade hobby till yrke. Det är förjävligt. Och jag vet inte varför jag gör det. Men jag vet heller inte vad jag skulle göra istället...
Så fruktansvärt trött... Men skapandet idag gick bra. Mina låtar och nummer kommer att bli bra.
Bara jag är där, med fokus, passion och kärlek.
"Ingen kan tala om för dig vad som är rätt eller fel. Du är den enda som bestämmer vad som är äkta. Det är det svåraste men samtidigt det vackraste med teater..."
Jag är fruktansvärt rädd och jag känner mig så öm, så matt, sönderslagen liksom, känslig, sårbar...
"Don't lose that vulnerability you show on stage."
Det finns ingen chans att jag skulle lyckas göra det. Min själ är för involverad i allt jag gör.
Det är ingenting jag spelar eller gör medvetet, jag bara är sån. Det är därför jag verkar vara arrogant ibland. Jag försöker skydda mig själv.
Önskar att jag hade en armé som bevakade min gränser, tullar som avgjorde vad som får komma in och vad som inte får det.
Tårarna är nära nuförtiden. Skratt och gråt ligger väldigt nära. Jag är så förvirrad att jag glömmer vad jag haft på mig, skriver fel (even thow istället för even though till exempel) , så svag att jag ger efter för en eventuell chans till lite närhet fastän jag vet att det bara kommer göra ont i slutändan...
Jag lever. Jag vet att jag lever. Men ibland känns det mer som att jag bara finns till, är, som en zombie...
Sömnlös, förvirrad, ensam, sårbar, smärtsamt medveten om vad jag inte kan, bärandes på ett berg av förväntningar.
Jag får inte ge upp. Det finns för många som litar på att jag ger allt för min dröm, som hoppas på att ha en kompis som kommer långt, beundrar min kämparglöd, är övertygade om att jag kan. Problemet är att de tror att det är lätt för mig. Att jag väljer en enkel och rolig väg. De fattar inte hur ont det gör, hur ensam man är och hur jobbigt det är när man gör om sin älskade hobby till yrke. Det är förjävligt. Och jag vet inte varför jag gör det. Men jag vet heller inte vad jag skulle göra istället...
Så fruktansvärt trött... Men skapandet idag gick bra. Mina låtar och nummer kommer att bli bra.
Bara jag är där, med fokus, passion och kärlek.
"Ingen kan tala om för dig vad som är rätt eller fel. Du är den enda som bestämmer vad som är äkta. Det är det svåraste men samtidigt det vackraste med teater..."
Kommentarer
Trackback