Man vet inte var gränsen går förän man snubblar över den...
Nu vet jag att över tre timmars träning om dagen, bara fem timmars sömn per natt, jobb i över 9 timmar per dag, dålig/osund mat, för mycket kaffe är mer än min kropp klarar av.
Jag började känna mig krasslig i måndags, men blev inte sjuk på allvar förän jag vaknade i onsdags med nästan 39 graders feber och en riktigt otäck hosta... Febern har gått ner till 37 grader och hostan har löst sig så att jag åtminstone kan äta riktigt igen.
Alla som oroar sig för att jag överstrapatserar min kropp har helt rätt. Jag har ingen som helst aning var gränserna går och jag funderar inte heller på det. Så länge det går, går det. Sen säger kroppen helt plötsligt ifrån och då får allt annat vänta. Då missar jag premiären för Footloose, jag lämnar mina arbetskolleger ensamma med en reservation på 28 pers, jag missar den externa läraren som skulle hålla föreläsning på skolan och jag missar min tid med skådespelläraren för att öva min monolog. Jag missar dessutom 5 träningsenheter. Det bara är så. Det hör till. När min kropp väl säger ifrån så gör den det på riktigt och då finns inget annat som är viktigare, för då är det allvar. Så nu har den fått sova i två dagar. Jag har legat ute i skuggan och läst eller sovit. Jag har kollat på film om kvällarna, jag har skickat meddelanden till killar som jag kanske inte borde... Jag blir så sentimental när jag är sjuk och aldrig annars är längtan så stark efter en manlig axel att luta huvudet mot som när huvudet känns så tungt och snart exploderar tillsammans med bihålorna och lungorna...
Men på lördag kommer jag var fit for fight igen. Då väntar jobb, likaså på måndag, onsdag och lördag igen. Däremellan ska ett arbete skrivas, monologer läras utantill, låtar övas in och texter skrivas för de nya låtarna vi gjort i bandet...
Söndag är min lediga dag. Då ska jag käka glass med min fina Jonas. Min önskan är att han nån gång ska tycka jag är lika beundransvärd som jag tycker han är. Men pssst, det får ni inte berätta...
Sov nu gott medan jag svettas ut resten av febern jag har i mig...
Jag började känna mig krasslig i måndags, men blev inte sjuk på allvar förän jag vaknade i onsdags med nästan 39 graders feber och en riktigt otäck hosta... Febern har gått ner till 37 grader och hostan har löst sig så att jag åtminstone kan äta riktigt igen.
Alla som oroar sig för att jag överstrapatserar min kropp har helt rätt. Jag har ingen som helst aning var gränserna går och jag funderar inte heller på det. Så länge det går, går det. Sen säger kroppen helt plötsligt ifrån och då får allt annat vänta. Då missar jag premiären för Footloose, jag lämnar mina arbetskolleger ensamma med en reservation på 28 pers, jag missar den externa läraren som skulle hålla föreläsning på skolan och jag missar min tid med skådespelläraren för att öva min monolog. Jag missar dessutom 5 träningsenheter. Det bara är så. Det hör till. När min kropp väl säger ifrån så gör den det på riktigt och då finns inget annat som är viktigare, för då är det allvar. Så nu har den fått sova i två dagar. Jag har legat ute i skuggan och läst eller sovit. Jag har kollat på film om kvällarna, jag har skickat meddelanden till killar som jag kanske inte borde... Jag blir så sentimental när jag är sjuk och aldrig annars är längtan så stark efter en manlig axel att luta huvudet mot som när huvudet känns så tungt och snart exploderar tillsammans med bihålorna och lungorna...
Men på lördag kommer jag var fit for fight igen. Då väntar jobb, likaså på måndag, onsdag och lördag igen. Däremellan ska ett arbete skrivas, monologer läras utantill, låtar övas in och texter skrivas för de nya låtarna vi gjort i bandet...
Söndag är min lediga dag. Då ska jag käka glass med min fina Jonas. Min önskan är att han nån gång ska tycka jag är lika beundransvärd som jag tycker han är. Men pssst, det får ni inte berätta...
Sov nu gott medan jag svettas ut resten av febern jag har i mig...
Kommentarer
Trackback