Little Red Riding Hair

Nu börjar de sista tre rundorna, vill säga de sista tre månaderna.

Om tre månader och två veckor börjar skolan i Hamburg. Shit, tiden går så sjukt fort! Men det känns bra. Jag ser fram emot det. Klart att det känns konstigt, och väldigt vemodigt ibland. Men jag vet att de vänner som verkligen är viktiga kommer jag behålla, de kommer alltid finnas där för mig och jag kommer alltid älska dem.

I helgen hade vi föreställning. Det gick bra. Jag är nöjd med mig själv och det jag presterade på scen. Det kändes som att jag kunde beröra.

I söndags morse, när jag tog tåget hem kl 7 på morgonen. Mörbultad av stress och för lite sömn, lätt marinerad i öl och regn och med upprivna ärr i hjärtat, insåg jag att det är bra att jag har mycket för mig fram till sommaren. Att mina veckor, helger, dagar och nätter är genomplanerade, där finns ingen plats för honom. Det är bra. Han är inte värd den smärtan. För han river i mina sår, han strör salt i dem och till och med hans bästa vänner säger att han inte är värd det. Det är ungefär så jag föreställer mig narkotikamissbruk: Du kan inte motstå och behöver det och för ögonblicket känns det bra, när du sprutar i dig eller sväljer giftet, men efteråt mår du så mycket sämre än innan. Det är exakt så: Jag är stark, mår bra, men har behov efter lite närhet. Det känns bra med hans läppar mot mina, hans armar kring mina skuldror, det känns bra när han säger att han var feg, att det kanske hade funkat i höstas, att vi kanske fattade fel beslut, det väcker hopp... Men efteråt, när han går därifrån och låtsas som ingenting, då gör det så fruktansvärt ont och jag känner mig så tom och övergiven. Som tur är går det aldrig längre än kyssar, men det räcker.
Han är den enda som kysser mig på pannan. Det är en sån vacker gest, det rör en på ett underligt sätt, det blir så intimt, så kärleksfullt... Och det enda jag kan tänka på är Brandi Carliles Hiding My Heart Away som jag inte kan höra eller spela längre utan att gråta:
You dropped me off at the train station. Put a kiss on top of my head. You watched me away, you watched me away. Then you went on back to your skyscrapers, neon lights and waiting papers, that you call home. You call it home.
I wish I could lay down beside you when the day is gone. And wake up with your smile against the morning sun. But like everything I've ever known you'll disappear one day. So I'll spend my whole life hiding my heart away.

Ingen har rätt att behärska mitt liv oavsett om det är med vilje eller ej. Jag tänker inte tillåta det längre.

För tillfället trivs jag för övrigt rätt bra med mig själv. Jag lyckas få tiden att räcka till för det som känns viktigt. Jag är visserligen trött och lite stressad, men jag vill ändå påstå att jag njuter ofta. Jag njuter av min vardag. Jag njuter av de framstegen jag gör, av det vi skapar med bandet, av det arbete som pågår med olika föreställningar, tentor, konserter och andra projekt. Det är kul, det är givande.
Och jag har inte haft panik på flera dagar!

Även om jag måste medge att jag fick en ganska rejäl klump i halsen idag när jag såg rapsfältet lysa gult i vårregnet och maskrosorna som redan hunnit bli till vita dunbollar. Smörblommorna blommar, äppel-, körsbärs- och päronträden med. Magnoliorna är nästan nakna medan det doftar gudomligt om syrenerna. Det är fascinerande hur växterna lyser när dagarna är regniga och gråa, på ett nästan spökligt sätt trotsar de det saknande ljuset. Man blir yr av skönheten.

Nu ska jag fortsätta njuta av det jag har. Och hitta ett sätt hur jag kan låta bli att gömma mitt hjärta samtidigt som jag inte låter någon bestämma över det...
Men jag är full av tillförsikt. Jag har så mycket roligt att se fram emot!
Bandkonsert, föreställningar, semester i Helsingborg, eventuellt besök från Örebro och en älskad väns brölopp i slutet av juli!
Härligt!!!

Slutspurt. Utan att tävla.