Han

Jag hade glömt honom. Jag hade glömt hur han ser ut, hur han pratar, hur han ler, hur han tuggar på sin läpp-piercing. Jag hade glömt hur det kändes att vara nära honom, när han såg på mig, ville ha mig. Jag hade till och med slutat tänka på honom, slutat kolla hans facebook sida, slutat fråga ut gemensamma kompisar om honom. Till och med låten jag skrev om honom hade tappat kopplingen till honom, den handlade bara om en namnlös gestalt, som om jag skrivit om någon annans upplevelser eller bara hittat på nåt.
Men nu minns jag hur ont det gjorde när han sa nej, hur mitt hjärta blödde varje gång vi stötte på varandra ute och inte kunde släppa varandra och han inte brydde sig, han var ju bara sugen men jag, jag var kär.
Om och om igen dök han upp i mitt liv och slet bort skorpan på såret han lämnat, drömmar blandades med alkoholiserade samtal och känslor och jag tappade greppet om vad som verkligen hände eller inte. Jag kunde vakna på morgonen och tro att han ringt mig på natten och sagt att han vill ha tillbaks mig, men så var det bara en dröm, en önskedröm.
Allt det hade jag förträngt, glömt, stoppat undan någonstans långt långt ner i ett mörkt hörn. Jag hade avslutat och gått vidare och bestämt mig för att han inte är värd det och minskat kontakten till ungefär noll.

Men så dyker han upp och slungar mig tillbaka i tiden och jag tappar fattningen. Jag skulle aldrig någonsinn trott att han fortfarande hade sån makt över mina känslor, eller att jag överhuvudtaget kan bli så nervös inför en man. Jag bara stod där och kände mig vilsen och malplacerad och försökte konversera lite artigt och vara vacker och försökte utstråla att jag minsann är jättesjälvsäker och vacker och cool och held orörd av att han är där och att det är han som borde vara nervös... Sen gick han igen, jag gick till mina arbetskolleger, min chef fångade mig och höll om mig. Hon förstod direkt. Hon visste direkt vem han var och vad han utlöste i mig.

Det tog kanske en kvart sen tills jag lyckades trycka ner känslorna och minnena och honom i allmänhet ner i det där mörka hörnet igen, men sen var allt som det var förut igen och jag glömde bort att han dykt upp.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback