Little Red Riding Hair

En vacker fras, men den går emot allt vi annars praktiserar i livet. Man lär sig av sina misstag.
Jag tar på spisplattan när den är varm och bränner mig. Det gör ont. Jag gör inte om det.
Jag blir kär, blir sårad, det gör ont, varför ska jag göra om det?
Det går emot min natur att upprepa misstag och egentligen är jag för intelligent för att naivt tro att allt blir bättre nästa gång och ändå, ändå händer det.

För lite drygt ett år sen hände det. För min del. För honom tog det längre tid att närma sig spisplattan, men jag la min hand på den direkt och den var avstängd, det gjorde inte ont. Jo, det gjorde ont, för den var stekhet när jag la handen på den först och det gjorde skit ont och det har fortfarande inte läkt helt, men när han vågade röra vid plattan, så vågade jag också igen och då var det inga problem.
Vilken långsökt jämförelse det blev.
Men är det inte så? I varje annan del av livet ska vi lära oss av konsekvenserna våra handlingar har, bara när det gäller kärlek, då ska man minnsann bara slänga sig ut för en klippa och hoppas på att människor visst kan flyga eller att tyngdkraften kanske inte gäller för just den platsen och tiden.
Det är svårt. Otrogligt svårt. Har man en gång blivit sårad, vill man inte att det ska hända igen. Har man en gång blivit utbytt, bortvald, utrangerad, då vill man inte att det ska hända igen.
Man är på vakt, orolig att det skulle kunna hända igen, man söker tecken, spanar, lyssnar. Och man blir helt enkelt överkänslig.

 

Nu sitter jag här i vår gemensamma soffa från Ikea och lyssnar när han komponerar vid pianot. Det är vackert. Egentligen är det fantastiskt och jag borde vara den lyckligaste människan på jorden, men det är jag inte. Jag lyckas inte njuta av det jag har. Jag har tillbringat hela förmiddagen (9:30-13:00) med att söka jobb, mejla till agenter, musikproducenter, jämfört priser för demoband, samtidigt som mitt mod sjunkit. Det är så frustrerande och jag ser inte hur jag skulle kunna vara enastående nog att komma någonvart i showbizdjungeln.

 

Man behöver vara hänsynslöst övertygad av sig själv för att kunna nå fram till genomsnittsproducenten. Det är jag inte. Jag är inte alls övertygad. Jag vet att jag kan och att jag inte är dålig, jag går in framför juryn och säger, här är jag och jag är bra. Men jag kan inte gå in och säga, här är jag och jag är bäst av alla.

Men jag är beredd att vända mitt innersta utåt och ge mitt yttersta, jag är beredd att ta fram varenda liten känsla och erfarenhet jag bär på och använda den på scen.

 

Jag är jag, det är vad jag kan erbjuda. Jag kan spela vad som helst, men jag kan aldrig vara en annan människa, bara mig själv. Och jag tycker det är bra så.

Frågan är bara om jag en vacker dag kommer kunna tjäna pengar på det. För att kämpa och slita, men inte få ihop tillräckligt för att betala hyran eller köpa mat känns inte okej.

 

Men än så länge är jag ung och än så länge tänker jag inte ge upp.

 

Världen kanske går under i övermorgon, gör den inte det, så ska jag åtminstone ta chansen av att förnya min värld och starta en aktiv vardag med mycket kreativitet.

Och mer bloggskrivande.

Måste ju hålla svenskan i skick ju...;-)

 

Happy apocalypse!