Little Red Riding Hair

I have started several other blogs in german, swiss-german, swedish, english and so on, but the only one that has actually lasted is this one.

When I started blogging on october 30 2006 in Sweden it was kind of a hype. Everyone was blogging. Everyone was reading their friends blogg even when they lived next door. That was when facebook started booming and it was when most of the people surrounding me were Swedish, at least those who were interested in reading my "open diary".

Back then I was very openhearted and private in my blog, but it was more of a diary back then and not a news blog as I want it to be now. 

 

Sometimes it feels as if I haven't moved on at all since that fall 2006 when I sat in my students room in Örebro. All alone for the first time. The whole world ahead of me. I wasn't even 20 years old then and now I'm closer to 30 than 20. Don't get me wrong, I wouldn't trade a single moment of my life. Everything has had it's reason and I've always made conscious decisions. And even though it feels as if I haven't moved on, I know that I have come quite a long way. I am still scared at times, I still doubt my own capability and I often feel like 19 years old... but I have learned to overcome fears, I have learned to handle the doubt, my experience has shown me that I will do fine, whatever I do and no matter how hard it feels. It turns out fine and if not, it is an other experience and not ment to be. If I fall, I get up again.

 

I realised I need writing and even though english is not one of my hearts languages, it is the simplest way to keep all these wonderful people in Sweden, Germany, Switzerland, France, England, Belgium, Austria, USA, UK, Italy, Australia who would like to follow me and read about my life up to date. It's mainly for my friends, but I will keep it suitable for official purposes too as one never knows who might stumble up on it, and where my life might take me.

 

By the way, when I started this blog seven years ago, I had buried my dreams of a professional stage career long ago, and decided to become something "decent" and "normal". I had made up my mind to follow an "average" academics life with studies, some year of work, and when I was 30 I was supposed to have at least two kids, be married, live in a house with a Volvo and a dog. I don't judge that life at all, I think every individual human being should do what she/he wants to and what makes her or him happy. But nobody should live their life in a way that isn't theirs. One night I dreamt that I was 40, I had dropped off my three kids at school, been out with the dog, the house tidy and neat. I sat down and felt so sad and so empty. I had missed my life. "What if?" was the phrase that popped into my mind. What if? I didn't even try to live my dream. What if I had acually been good enough? What if I would have actually succeeded? I will never know, because I never tried. And then I saw myself hanging from the bathroom roof. And that was when I realised I had to try. At least give it a shot. Afterwards I would know. And if it wouldn't have worked out, I would at least have my peace.

 

 

Ibland kommer tviveln. Den kommer plötsligt och hårt. Den slår mig i ansiktet, sparkar mig i magen och slutar inte förrän jag ligger på marken som en ynklig liten mask och inte kan andas längre.

Jag blir liggande ett tag.

 

Sen reser jag mig upp. Tårkar tårarna. Plåstrar om såren. Sminkar över blåmärkena. Och går till nästa casting.

 

Det är svårt att fortsätta tro på sig själv. Oavsett hur många som stöttar en. Oavsett hur många som tror på att det kommer gå bra. Oavsett hur många som säger att det kommer bli bättre.

 

Men jag tänker inte ge upp. Det lockar ofta. Att ge upp. Men då kommer frågan: Vad ska jag göra istället då? Och den frågan har jag inget svar på.

 

Jag har gett mig själv två år. Två år innan jag får lov att ge upp. Två år.

Det betyder inte att jag måste lyckas inom två år. Men innan augusti 2014 får jag inte ge upp min dröm.

 

Ibland önskar jag att min passion var en annan. En som inte innebar en massa rännande till castings och agenturer, myndigheter och försäkringar. En som gav mig säkerhet, möjligheten att planera, chansen att åtminstone fundera på att en gång i framtiden köpa hus och kanske grunda familj.

 

Ja, jag visste redan innan att det skulle bli svårt. Men innan man verkligen står där och är en av de enda i ens omgivning som inte har ett fast engagemang, förstår man inte vad det innebär.

Ingen talar om för en hur komplicerat och jobbigt det är att ansöka om speciella försäkringar, sälja sig själv till agenturer och uppdragsgivare, investera i demoinspelningar och avgöra hur mycket pengar det är värt. Pengar man inte tjänat än.

 

Och samtidigt finns hoppet kvar. Hoppet om att det plötsligt händer, att telefonen ringer och någon säger: Jag har ett jobb till dig som kommer ändra ditt liv.

Och att allt blir bättre. Att det blir lättare att gå upp på morgonen, att kreativiteten flödar igen, att rädslan släpper lite och tilliten tar över.

 

Men fram tills dess måste jag fortsätta kämpa.

 

Åtta månader av de två åren har gått, de nästa 16 kan nästan bara bli bättre. Men inte av sig själv.

 

Det är svårt. Men inte omöjligt.

 

Det kunde vara en låttext, det kanske det är också, men för mig är det i första hand en tanke som tagit mer och mer form i mitt huvud på sistone.

Det fanns en tid, då jag skrev dikter, låtar, berättelser; då jag skrev för skrivandets skull, för att tankarna skulle få form och inte för att någon skulle läsa det.

Jag har tappat förmågan att skriva, sjunga, spela, skapa för processens skull. Jag har fastnat i att skapandet inte har någon mening om det inte har något mål. Varför skriva när ändå ingen läser? Varför sjunga om ändå ingen hör? Varför måla när ingen kommer att se bilden? Varför spela när det inte finns någon scen?

Svaret är: För kreativitetens skull!

Så enkelt är det.

För att bli/vara/förbli konstnär/sångerska/skådespelerska måste jag fortsätta skapa.

Oavsett produkt. Oavsett mål. Oavsett kvalitet.

Skapa. För skapandets skull.

 

Julia Camerons "The Artist's Way" erbjuder en möjlighet. Hon föreslår något som hon kalla för morning pages.

Detta innebär att man varje morgon fyller tre hela sidor med text. Uppgiften är att bara skriva. Skriva ner allt som dyker upp i huvudet. Vet man inte vad man ska skriva, skriver man om att man inte vet vad man ska skriva. Det är helt oviktigt vad man skriver, bara man skriver. Ingen kommer att läsa det. Inte ens man själv.

Målet är att skapa en förbindelse till det undermedvetna. Genom att fånga alla tankar som flyger runt i huvudet (hur små och till synes oviktiga de än är), får det kreativa innre en chans att tala.

 

Jag tror att det kan vara exakt det jag behöver. Komma bort från att det måste bli perfekt jämt. Att det inte är lönt om det inte blir det. Själva processen är ju målet. När glömde jag bort det?

Hur kunde det bli så här? Att jag blivit så mycket bättre på det mesta, men att jag samtidigt glömt vem jag egentligen är, eller varför jag valde den vägen jag går.

Jag har blivit alldeles för vuxen, jag har låst in det kreativa barnet inom mig, det barn som gjorde fickknivar av kartong och provpåsklämmor, som målade gräset på dinosauriernas tid blått och argumenterade att ingen kunde bevisa att det var grönt då, som vaknade och gick upp långt innan föräldrarna om somrarna, bar ut ett bord till ladan, såg ut över fårhagen och målade, som gjorde smycken av prästkragar, som piercade näsa och öron på sina dockor med vackra knappnålar, som sydde egna kläder till sig och barbiedockorna, som satt i timmar med illustreringar av skoluppsatser, som gjorde parfym av rosor och vatten, som klättrade i träd, snickrade, sjöng och dansade...

Hon måste få komma ut nu. Innan hon hinner svälta till döds.

Hon ska få plats att leva, frodas, dansa, springa och hoppa omkring.

Det är inte för sent än. Men jag måste agera. Nu.

En dag kvar på året 2012. Dags att fundera över vilka mål jag nått och vilka jag vill nå 2013. Det är viktigt med mål, viktigt med motivation och viktigt att ändra sånt som inte är som man vill ha det.
Mina mål för 2012 var egentligen att efter utbildningen och i samband med min 25årsdag vara i toppform, beredd för den stora världen där ute, redo, se så bra ut som aldrig förut, vara stark och modig.
Vad hände?
Jag gick ner 10kg i vikt, blev sambo, tackade nej till ett jobb, började på Ikea och lät ångesten få grepp.
Men det var ju inte allt ju, det fanns ju en massa positivt också! Men det glömmer jag så lätt. Men det ska jag prata mer om lite senare.
Under 2012 medverkade jag i två officiella musikvideos och en inofficiell, jag stod på scen med både solosång och skådespel, i skolsammanhang och professionellt, jag klarade mina tentor, jag var på ett flertal auditions, fick två jobberbjudanden varav jag tackade nej till det ena eftersom jag redan tackat ja till det andra, jag ackompanjerade Svenska Skolans kör på gitarr och jag flyttade ihop med en kille som jag verkligen älskar.

Problemet är att jag är så dålig på att se det som är bra. Jag glömmer vad jag har nått och vad jag har och tyngs ned av avundsjuka gentemot de som har bättre jobb, verkar vara lyckliga, orkar mer... Jag fastnar i självömkan och bitterhet, tappar lusten att skapa, tappar nyfikenheten, fascinationen. Jag fastnar i passiva mönster, låter mig släpas med av latheten. Jag funderar på att göra något, skriva, måla, spela, sjunga men tänker "äsch, det blir ändå inte som jag tänkt mig när jag målar, det är ju ändå ingen som läser det jag skriver, det är ju ändå ingen som hör när jag sjunger etc...", sätter på tvn och fastnar.

Så kan det inte fortsätta. Så kan det inte gå. Så vill jag inte leva.

Därför sätter jag upp nya mål för framtiden. Jag kommer inte lyckas direkt och förmodligen kommer det ta längre tid än jag tänker mig, men det är okej, så länge jag verkligen försöker, så länge jag gör något åt det. Oavsett vad.

När jag tänker på framtiden, så ser jag inte längre ett svart hål utan jag ser ett vitt målntäcke som jag kan ana solen igenom. Det är ljust. Det är ett bra tecken.

- Jag ska lära mig se möjligheter istället för motgångar.
- Jag ska göra saker, skapa, träna. (inte för någon annan, eller för ytliga skäl utan för mig själv, för att må bra)
- Jag ska glädjas åt det som är bra.
- Jag ska tro och hoppas.
- Jag ska arbeta på att övervinna min feghet och lathet.
- Jag ska andas och tänka och leva.

Fasta mål för 2013:
- Showreel och demo klart till sista mars.
- Bli självständig/frilansare (ordna byråkratin i samband med det)

Träningsmålet för 2013 heter:
"Get ready for Die Hard 5!"
Vilket innebär att vi ska träna med målet att kunna spela med i en actionfilm, kondition och styrka och mod att typ hoppa över ett staket... (ja, inte ens det kan jag i nuläget O_O)


2013 ska bli ett aktivt år. Ett år fullt med nya möjligheter, chanser och upplevelser. Ett år att växa, lära sig, komma vidare.
Ett år att övervinna små och stora rädslor och demoner.

Jag är peppad!
Nu ska jag ta stora vingtag, fjärilen har tjänat klart, nu behövs en ny bild, ett nytt motiv, nu ska jag upp mot målnet som håller solen undan. Mot ljuset.

Och jag tänker börja redan idag.

Gott nytt år!

 

Min låt för 2013 är denna:

 

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=PmTZ0mSuIIA

En vacker fras, men den går emot allt vi annars praktiserar i livet. Man lär sig av sina misstag.
Jag tar på spisplattan när den är varm och bränner mig. Det gör ont. Jag gör inte om det.
Jag blir kär, blir sårad, det gör ont, varför ska jag göra om det?
Det går emot min natur att upprepa misstag och egentligen är jag för intelligent för att naivt tro att allt blir bättre nästa gång och ändå, ändå händer det.

För lite drygt ett år sen hände det. För min del. För honom tog det längre tid att närma sig spisplattan, men jag la min hand på den direkt och den var avstängd, det gjorde inte ont. Jo, det gjorde ont, för den var stekhet när jag la handen på den först och det gjorde skit ont och det har fortfarande inte läkt helt, men när han vågade röra vid plattan, så vågade jag också igen och då var det inga problem.
Vilken långsökt jämförelse det blev.
Men är det inte så? I varje annan del av livet ska vi lära oss av konsekvenserna våra handlingar har, bara när det gäller kärlek, då ska man minnsann bara slänga sig ut för en klippa och hoppas på att människor visst kan flyga eller att tyngdkraften kanske inte gäller för just den platsen och tiden.
Det är svårt. Otrogligt svårt. Har man en gång blivit sårad, vill man inte att det ska hända igen. Har man en gång blivit utbytt, bortvald, utrangerad, då vill man inte att det ska hända igen.
Man är på vakt, orolig att det skulle kunna hända igen, man söker tecken, spanar, lyssnar. Och man blir helt enkelt överkänslig.

 

Nu sitter jag här i vår gemensamma soffa från Ikea och lyssnar när han komponerar vid pianot. Det är vackert. Egentligen är det fantastiskt och jag borde vara den lyckligaste människan på jorden, men det är jag inte. Jag lyckas inte njuta av det jag har. Jag har tillbringat hela förmiddagen (9:30-13:00) med att söka jobb, mejla till agenter, musikproducenter, jämfört priser för demoband, samtidigt som mitt mod sjunkit. Det är så frustrerande och jag ser inte hur jag skulle kunna vara enastående nog att komma någonvart i showbizdjungeln.

 

Man behöver vara hänsynslöst övertygad av sig själv för att kunna nå fram till genomsnittsproducenten. Det är jag inte. Jag är inte alls övertygad. Jag vet att jag kan och att jag inte är dålig, jag går in framför juryn och säger, här är jag och jag är bra. Men jag kan inte gå in och säga, här är jag och jag är bäst av alla.

Men jag är beredd att vända mitt innersta utåt och ge mitt yttersta, jag är beredd att ta fram varenda liten känsla och erfarenhet jag bär på och använda den på scen.

 

Jag är jag, det är vad jag kan erbjuda. Jag kan spela vad som helst, men jag kan aldrig vara en annan människa, bara mig själv. Och jag tycker det är bra så.

Frågan är bara om jag en vacker dag kommer kunna tjäna pengar på det. För att kämpa och slita, men inte få ihop tillräckligt för att betala hyran eller köpa mat känns inte okej.

 

Men än så länge är jag ung och än så länge tänker jag inte ge upp.

 

Världen kanske går under i övermorgon, gör den inte det, så ska jag åtminstone ta chansen av att förnya min värld och starta en aktiv vardag med mycket kreativitet.

Och mer bloggskrivande.

Måste ju hålla svenskan i skick ju...;-)

 

Happy apocalypse!

 

 

Hon fick VG på avslutningstentan. Därför talar hon numera också bara om sig själv i tredje person. Måhända är det lättnaden som märks lite där i hjärnvindningarna...

Kärlek

Om en vecka kommer allt vara över förutom väntan på resultaten och - såklart - slutshowen...!

Det känns helt overkligt! Det "riktiga" livet börjar nu! Funderar på att läsa nån kurs på deltid i höst, bara för att slippa en massa extra avgifter och skit man har som icke-student... Men först ska jag klara mina tentor!

Tack till alla som tror på mig! Det stöttar enormt! Snälla håll tummar och tår för mig den 23 maj kl.11.40-12.00.

Nu kör vi(jag)!

Jag börjar undra, varför jag gör det jag gör. Om jag verkligen kan komma någonstans med det, om jag har en chans att kunna leva av konsten. Jag är osäker.