Little Red Riding Hair

Jag hade glömt honom. Jag hade glömt hur han ser ut, hur han pratar, hur han ler, hur han tuggar på sin läpp-piercing. Jag hade glömt hur det kändes att vara nära honom, när han såg på mig, ville ha mig. Jag hade till och med slutat tänka på honom, slutat kolla hans facebook sida, slutat fråga ut gemensamma kompisar om honom. Till och med låten jag skrev om honom hade tappat kopplingen till honom, den handlade bara om en namnlös gestalt, som om jag skrivit om någon annans upplevelser eller bara hittat på nåt.
Men nu minns jag hur ont det gjorde när han sa nej, hur mitt hjärta blödde varje gång vi stötte på varandra ute och inte kunde släppa varandra och han inte brydde sig, han var ju bara sugen men jag, jag var kär.
Om och om igen dök han upp i mitt liv och slet bort skorpan på såret han lämnat, drömmar blandades med alkoholiserade samtal och känslor och jag tappade greppet om vad som verkligen hände eller inte. Jag kunde vakna på morgonen och tro att han ringt mig på natten och sagt att han vill ha tillbaks mig, men så var det bara en dröm, en önskedröm.
Allt det hade jag förträngt, glömt, stoppat undan någonstans långt långt ner i ett mörkt hörn. Jag hade avslutat och gått vidare och bestämt mig för att han inte är värd det och minskat kontakten till ungefär noll.

Men så dyker han upp och slungar mig tillbaka i tiden och jag tappar fattningen. Jag skulle aldrig någonsinn trott att han fortfarande hade sån makt över mina känslor, eller att jag överhuvudtaget kan bli så nervös inför en man. Jag bara stod där och kände mig vilsen och malplacerad och försökte konversera lite artigt och vara vacker och försökte utstråla att jag minsann är jättesjälvsäker och vacker och cool och held orörd av att han är där och att det är han som borde vara nervös... Sen gick han igen, jag gick till mina arbetskolleger, min chef fångade mig och höll om mig. Hon förstod direkt. Hon visste direkt vem han var och vad han utlöste i mig.

Det tog kanske en kvart sen tills jag lyckades trycka ner känslorna och minnena och honom i allmänhet ner i det där mörka hörnet igen, men sen var allt som det var förut igen och jag glömde bort att han dykt upp.

Här sitter jag och surfar runt på nätet och uppdaterar min facebook var femte minut för att se om det hänt nåt. Det är ett typiskt tecken på leda och självskapad tristess. Jag flyr in i en tråkig värld för att slippa hantera den spänning som jag och mina skolkamrater utsätts för just nu. Det är egentligen nästan omänskligt, men tyvärr självvalt så det går inte ens att skylla på någon annan... That's just way the business works...

Förklaringen härtill:
Tentorna är över och vi väntar på besked om vi får gå vidare på skolan eller inte.
Tentorna började med dans i fredags. Först balett, sen jazz. De sämsta klasserna på förmiddagen och de bättre på eftermiddagen. Sen var det tre dagars helg. Massa tid alltså att bli helt tokig. För i tisdags var det dags för skådespel. Vi hade övat in scener a minst 2 personer. Och den längsta scenen i min klass blev avbruten.
Onsdag och torsdag var det sång. Min tenta var igår förmiddags, så det var ytterligare en dag emellan.

Ni som aldrig varit på en audition eller haft intagningsprov på scenskola eller dylikt; tänk er idol eller let's dance eller ännu bättre scenen ur Flashdance till "What a feeling". Om inte annat; så här går det till hos oss:
I skolans största danssal dras gardinerna för speglarna och det ställs upp ett långbord, lampor, koppar, kaffetermos, kylskåp med läsk etc. Juryn består av skolans ledning: Head of dance-department, head of acting-department, head of singing-department, skolans båda inhavare, ansvarige för externa workshops och ansvarig för masterclasses. Där sitter alltså sju personer; fem kvinnor och två män. Var och en av dem har ett häfte med en sida för varje elev, där de skriver sina anteckningar om oss. Dessutom filmas det hela.
De sitter där som gamar med glasögonen mitt på näsan och ögonbrynen i djupa veck. Och undrar varför vi är så rädda för dem. Hmmm, undrar varför?
Den stora skillnaden till idol eller liknande tv-shower är att skolledningen/juryn inte pratar med oss. Det är också den stora skillnaden till en vanlig audition, där auditionledaren har ens CV och säger "Hej Ebba. Jag ser att du är svensk, men har bott i Schweiz länge. Hur kommer det sig?" Eller "Hi Ebba, do you speak german?"
Våran skolledning säger egentligen bara: Next please. och thank you, that's enough.
Personligen tycker jag det är bättre såhär än om det vore tvärtom, då är man liksom van vid det värsta...

Jag är nöjd med mina prestationer den senaste veckan. Jag har strålat, vänt ut och in på mig, varit genomskinlig och skickligt räddat mig igenom ett absolut katastrofalt komp (ingen aning vad som hände med min stackars lärare, men han måste ha varit ca 50ggr nervösare än jag...).

Problemet är att jag nu är inne i den absolut värsta fasen i hela tentaprocessen: Väntan på besked.
Måndag eftermiddag får vi lov att hämta brevet där det står: Bestanden eller Nicht Bestanden.
Tanken att stå där med brevet och be till universum att där bara ska stå ett och inte två ord i brevet, får mig att tappa aptiten och bara vilja gömma mig i ett hörn. Man faller liksom ner i en grop. Det känns som att istället för att pressen faller av en så släpper den taget om en och man faller ner i ett mörkt hål, som man antingen lyfts ur på bråkdelen av en sekund, eller faller ännu längre ner i...

Jag försöker att inte tänka på det. Egentligen har jag ju nog med saker att göra till måndag. Jag har nämligen (tack och lov) audition på måndag klockan två och massor att förbereda inför den. Därtill kommer att lägenheten ser ut som stryk och jag ska jobba på tisdag, min arbetsgivare här vill ha lite avskedsmys på kvällen, men caipirinha och snacks, så det lär väl vara ganska bra om jag packar innnan så att jag kan åka hem till Bern utan ångest på onsdagen.

Nej, så nu ska jag sätta i mig lite kalorier och lite koffein, sen dusch, städa, plocka och öva... åh just det, måste ju hänga upp tvätten också...

Jag återkommer med inlägg om resultatet på måndag.

So long...

Framför mig ligger en rad saker som jag ser fram emot så otroligt mycket!
Det rullar på och det är så sjukt roligt!
Jag vill att mitt liv alltid ska vara så här!

De två lärarna som håller i nästa Monday Night, som är skolans show där de visar vilka duktiga elever de har för offentligheten, gillade det vi visade av vårt hip hop projekt. De vill att vi ska vara med på showen och vill stötta oss för att vi ska kunna övertyga skolledningen.
Det känns så himla bra! Jag var otroligt nervös innan vi visade det och trodde aldrig att de skulle vara så begeistrade! Yes!

Idag träffade jag tjejen som skrivit manus till trailern jag ska vara med i övernästa vecka. Hon gav mig min rosa hårfärg och berättade även om ett till projekt där hon har en roll till mig... Och hon har kontakt till en produktionsfirma i England som är intresserade av att producera långfilmen och som dessutom gillar casten hon har! Det verkar som att chanserna står rätt bra för vidare samarbeten med henne... Aaaah, det ska bli så sjukt roligt!

På tisdag åker jag hem för lite semester och skidåkning. Äntligen upp i bergen och upp på brädan igen!!! Jaaaa!

Dessa saker gör att det inte gör mig något att teamet från min förra audition inte hört av sig än... Who cares? Jag har en massa annat spännande på g!

Jag brinner och jag tror det märks!

Känns som något stort är på väg att hända...

Dagarna som kommer nu är tentadagar. Många av oss är nervösa, eller rentav rädda. Själv känner jag mig riktigt taggad! Fick ett tips av en lärare i fredags som jag tänkte ta till mig: "Se det som ett uppträdande. En chans att inför publik visa vad du kan."

Det ska jag göra, för i slutändan spelar det ju ingen roll om där sitter tusen pers i mörkret eller bara 5 och det spelar heller ingen roll vem som sitter i publiken, varje åskådare är lika viktig och förtjänar mitt allra bästa.
Imorgon är det dans. Jag kör på uttryck och hoppas att jag kan visa att jag vill. Sången blir okej, där är det skådespelandet jag kan få poäng med och skådespelstentan är jag inte alls orolig utan bara otroligt taggad inför. Klart jag är nervös. Det är min första riktiga chans att visa skolledningen varför jag är på skolan, att jag hör hemma på scen och att jag vill och kan. OCH att det var rätt att ta in mig i andra året...

Jag ska ha kul, jag ska njuta och jag ska lägga ner hela min själ inför "juryn".

Jajjemän!
Efter att jag fått reda på att min skolkamrat som jag brukar göra spontanimprosessions med på håltimmarna ska spela min bästa vän och tillika huvudpersonen i trailern i mars, kan ingenting göra mig något! Jag är så glad för det kommer bli en sån fantastisk helg och vi kommer vara så perfekta på duken och det kommer bli en långfilm och det kommer bli framgångsrikt, det kan inte bli något annat! Vi harmonerar så sjukt bra!

Nu ska jag vila lite, kolla en film eller nåt, gå och lägga mig tidigt så jag är i min allra bästa form imorgon!
God knows, I'm gonna dance!

Jag undrar, undrar, undrar, undrar så ofta och så mycket om detta verkligen är min grej. Det här att ständigt tvingas bevisa sig på nytt, ständigt visa sitt eget bästa, ständigt bedömas. Att aldrig få vara nöjd, aldrig få vila på det man lyckats åstadkomma, alltid fortsätta vidare vidare vidare... Snabbare, bättre, högre, djupare, vackrare, smalare, starkare...

Vi såg Black Swan i förrgår. Kolla på den filmen, så ser ni varför jag tvivlar så... Jag är rädd för den ensamheten som framgång så lätt för med sig. Tänk om jag faktiskt lyckas? Tänk om jag helt plötsligt blir bekant. Vad händer då med mig? Med mitt liv? Vill jag det?
Den branschen jag är på väg in i är grym, elak, tuff, hård, kall och ganska vidrig, men samtidigt så vacker och så spännande. Den är full av magi, på gott och ont. Klarar jag det? Eller har jag helt enkelt slösat bort tre år av mitt liv på att jaga en dröm som jag kanske inte ens vill ska gå i uppfyllelse?

Eller gör jag kanske rentav helt rätt. Är detta kanske exakt min väg? Helt plötsligt kanske en dörr öppnas och jag får en karriär som är lagom. Jag kanske kan lära mig att hantera all press? Jag kanske kan bli helt fantastisk och underbart lycklig...? Vem vet?

Jag väntar och ser vad som händer. The future will show...

                                                                                                        Började falla som ett löv
                                                                                                                            Ångrade sig halvvägs
                                                                                                        Förvandlades till en gul fjäril
                                                                                                                 Och flög sin kos
                                                                                                                                                 - Eeva Kilppi

Eftersom det redan gått en bit in på det nya året, har jag bestämt mig för att skippa tillbakablicken och analysen av 2010. Det hände så mycket det året...

Nu har vi ett nytt år med nya utmaning och chanser, svårigheter och upplevelser.

Jag har bestämt mig för en massa inför det nya året som för mig egentligen än så länge bara består av vårterminen på skolan och ett stort svart hål som inte komemr fyllas förän den 22/6 då vi får besked om vi klarat tentorna och får fortsätta i höst eller inte...

1. Min familj har bestämt att vi alla ska gå ner vars 5 kg i vikt till den 1/7. Det innebär för mig att jag får väga max 59.6 kg då. Redan första veckan har jag nu tappat 2 kg vilket känns bra, men ska hållas och ökas...

2. Jag ska söka till vartenda jobb jag hittar som har med mitt framtida yrke att göra. Oavsett hur litet eller stort det är. Auditionvana är det det gäller att få. (hittills har jag sökt två jobb varav jag fått det ena, berättar mer nedan)

3. Jag ska träna. Helst varje dag, men minst 6 dagar i veckan, minst en timme. Det är viktigt för att jag ska bli bättre.

4. Jag ska göra allt som står i min makt för att komma in på tredje året och få gå klart min utbildning.

That's it. Mer är det inte och det känns ganska rimligt.

Så, vad har då hänt dessa 12 dagar som det nya året redan gått?

Jo, det började med ett underbart nyårsfirande med väninnor i Bern. Vi hade otroligt roligt. Sen en dag med min bästa vän Beatrice, en mysig kväll med familjen, sen en tårfylld resa tillbaka till Hamburg. Väl här, kändes det ändå som att komma hem och det var skönt. I skolan har det gått bra hittills. Det måste jag säga. Jag tränar hårt, anstränger mig för att visa lärarna att jag vill och att jag kan och att jag kommer komma långt.
I torsdags var jag på premiären för Cats här i HH. Vi fick gratisbiljetter genom skolan och fick mingla med alla kändisar som var där. Inga stora namn, men stämningen var ändå väldigt festlig och vi hade alla klätt upp oss. Också roligt att se lärarna i ett annat sammanhang än undervisning. Själva föreställningen var för de flesta av oss en besvikelse eftersom Cats är så katastrofalt långtråkigt. Hur kunde det bli en klassiker?
Artisterna var fantastiska, de var jätteduktiga på att dansa och kunde även sjunga ganska bra. Kombinationen var i alla fall härlig, men det kunde inte lindra eller kompensera det långtråkiga i själva showen... Så nu vet ni det, välj nåt annat än Cats om ni ska se en musikal och ta för guds skull inte med några barn till Cats, det är barnplågeri!

Förra veckan skickade jag även iväg två ansökningar till två jobb. Det ena är Rocky Horror Show, där har jag bara fått en bekräftelse på att mejlet kommit fram, men får väl besked de närmaste dagarna om jag får gå på audition eller inte... Det andra är en trailer till en förhoppningsvis kommande film som baserar på en gothicnovell. Trailern kommer göras som att filmen redan finns men är i första hand tänkt för PR och sponsorsökning. Den rollen fick jag efter ett jättetrevligt samtal med hon som skrivit novellen. Hon tyckte att jag skulle passa perfekt i den rollen, att jag ser ut precis som hon tänkt sig henne. Jättejättekul! För själva trailern får vi ingen lön, men det är en cool merit och om långfilmen blir av (där hon vill ha samma skådisar som i trailern), skulle år 2012 kunna bli året för mitt genombrott inom film! Det ni!
Men men, hur det verkligen går till slut vet bara stjärnorna. Så jag ser först och främst fram emot inspelningarna för trailern i vår. Det ska bli så sjuuuukt roligt!!!
Och fram tills dess ger jag järnet för att kunna spela den dockliknande tjänsteflickan jag ska vara.

Det känns trots allt som att jag är på väg åt rätt håll, även om det är hårt och tufft och smärtsamt.

Jag avslutar med mitt citat för 2011 som är av Janis Joplin:

"Don't compromis yourself, you're all you've got!"

Äntligen lov! Nu har jag redan haft tre dagar på mig att andas och det har varit så skönt... Så skönt att bara ha mig själv, att vara själv, att inte behöva oroa sig över vad andra säger eller tänker. För att markera min styrka och allt det jag ska klara av efter lovet har jag klippt mig. Nu är håret riktigt assymetriskt och fräckt. Lite punkigt... Det känns riktigt coolt! Lustig hur mycket som följer med utseendet. När man själv tycker man ser tråkig ut är man ganska tråkig, och om man tycker man själv ser cool och fräck ut så ökar självförtroendet enormt...

Jag börjar bli vän med mig själv igen... Jag har gått runt och pysslat och städat här hemma. Målat en ängel på min vägg, hängt upp ljusslingor och gjort fint. Imorgon kommer Mamma och hämtar mig, sen bär det av till Sverige. Efter en dryg vecka är det dags att åka till Schweiz, visserligen bara några få dagar, men det ska bli skönt och kul!
Jag har ingenting jag måste göra över lovet. Inget svårt i alla fall, bara roliga saker som att perfektionera min roll för scenen vi spelar, lära mig texten, sjunga lite och hålla mig i form... Ingen massa låtar som ska in i hjärnan, ingen koreografi som ligger och stressar... Bara avslappnad kreativitet...=)

Det känns bra nu. Riktigt bra. Tack för fina ord Carro och Lina! Jag har börjat säga mitt mantra igen... Hade nästan glömt det...

Mitt nyårslöfte blir förresten att skaffa och föra en positiv dagbok, en bok alltså där jag skriver upp allt positivt: varenda komplimang, varenda positiv kritik, varenda sak som gått bra. Det negativa hänger ändå kvar i huvudet, det behöver jag inte ha på papper, men det positiva måste jag ha svart på vitt för att det ska bli realt...

Nu önskar jag en god jul och kramar om de fina människor som läser bloggen...=)

<3

Börjar bli dags att uppdatera...

Men jag har inte så mycket att säga. Det är svårt att sätta ord på det som händer här... Det är mycket. Ibland är det som en dröm, jag gör allt det jag älskar! En massa timmar varje dag. Det känns bra.
Samtidigt är mycket svårt, mycket nytt, mycket läskigt...

I övermorgon börjar skolan igen, hade lov tre veckor, vilket inte innebär att vi var lediga...! Nästa vecka kommer jag förutsiktligen vara i skolan varje dag från 07.45-22 varje dag... Men om allt går som vi blivit lovade så ska vi flytta in i vår nya lägenhet till helgen. Det måste gå bra! Det får inte skita sig!!!

Så, nu är det dags för lite sömn...

Ska försöka skriva lite oftare...

XX e