Så mycket och så intensivt

Det är nåt konstigt det där med livet... Det tar ständigt nya vändningar. Någon dörr stängs, en annan öppnas. Nya människor dyker upp ur ingenstans, blir viktiga, försvinner igen... Vissa dagar är det lätt, andra svårt. Ibland känns det som att man är på exakt rätt stig, andra dagar känns det som att man kör åt fel håll på motorvägen...
Det är intensivt, och det ä bra. Jag cyklar och dansar, sjunger, jobbar, träffar vänner, solen skiner, sommaren är här och jag kan börja på andra året i Hamburg nästa höst om jag vill.

Min nästa lediga dag är på söndag. Då ska jag äta glass med beundransvärda Jonas. Och på tisdag är det kaffe med coachen som gäller. Måndag, onsdag kväll och lördag jobb. Torsdag premiär för Footoose! Det är mycket. Riktigt mycket. Det händer att kroppen inte orkar med riktigt. Som i torsdags då jag hade kramp i vaderna hela dagen. Eller igår, då jag somnade kl. 18. Förövrigt känner jag att jag blir starkare. Starkare och starkare för var dag.
Både i kroppen och anden.
Jag vet vad jag vill och min väg dit börjar ta form.

För att växa rent konstnärligt och som personlighet, som människa måste jag bort härifrån. Bort hemmifrån. Bort från säkerheten jag har här. Jag behöver en stad som lever, jag behöver nya människor omkring mig, jag behöver nya vyer. Hamburg kan kanske ge mig det.

Om inte annat så vore det i alla fall lite närmre Sverige...


Stageschool i Hamburg

Denna helgen har jag varit på en workshop för Stageschool Hamburg i Zürich. Stageschool är en scenskola för dans, sång och teater i musicalkombination. De organiserar workshops i hela Tyskland och Zürich. Workshopsen fungerar även som intagningsprov om man vill det. Jag gjorde workshopen inte som intagningsprov. Egentligen.
I morse fick vi info om skolan, hur undervisningen ser ut, hur arbetsmöjligheterna i Hamburg ser ut. Jag blev väldigt sugen och när workshopledaren berättade att man kunde låta workshopen gälla som intagningsprov till ett senare tillfälle kunde jag inte låta bli och sa att jag var intresserad att eventuellt börja 2010.
Efter vår lilla presentation i eftermiddags av det vi hade jobbat på fick alla feedback och några kontrakt för skolan delades ut. Fyra stycken. Jag fick ett av dem.
Jag hade inte ens betalat intagningsprovsavgiften. Ändå hade de redan skrivit ut kontraktet igår.
Jag är helt överrumplad, jag hade inte alls trott att det skulle kunna hända. Att ytterligare en skola skulle komma in i bilden på allvar och framförallt att jag skulle få kontrakt så här utan nån större allvar bakom det jag gjort i helgen. Jag ville bara lära mig så mycket som möjligt. Nu står jag här med ett kontrakt för en skola som jag förut var helt emot och dessutom inte räknade med att komma in på. Nu har jag en lärorik, spännande och rolig helg bakom mig, jag har hört en massa bra och spännande om skolan och jag är riktigt sugen att gå där. Där finns dock en massa men. Skolan tar in 80 elever per år, det kostar inte mycket mindre än i Bern, jag skulle först kunna börja 2010, den har ryktet att ha stora klasser där få elever får nån feedback. Samtidigt händer en massa nytt och jag behöver nytt. Jag tror att jag med kombinaion av SMA och Stageschool 2 och 3 år (sammanlagt fem år) kab komma riktigt långt och vara en av de som får engagement över skolan. Ändå består samma problem som ständigt, det drar ut på utbildningstiden och jag är gammal sen när jag är klar... Jag är glad och känner mig bekräftad men ändå dyker tviveld upp i dörren.
Det kanske blir längre utbildning ändå... Det får vi se...=)

Jag lever.

" En dansare som vaknar utan smärta är en död dansare."

Jag lever. Efter tuffa danspass hela veckan och fem timmar dans idag är det inte så konstigt att allt gör ont. Konsten består bara i att vända det till något positivt. Jag vet i alla fall att jag lever.

Ska berätta mer om musical-workshopen jag deltar i denna helgen imorgon. Efter första dagen kan jag bara säga att det är jäkligt bra för mitt ego det här. Det märks att jag har gått några månader på en professionell musicalskola, om man säger så. För en gångs skull är jag bäst. Både på dans, sång och skådespel. Det mår mitt ego riktigt bra av.
Jag suger upp allt jag kan i mig som en svamp och tar ordentligt med plats. Det är inte alltid så lätt, men jag vill faktiskt kunna försörja mig på detta en vacker dag, då gäller det att bli riktigt duktig.

Energin tar jag från mina underbart kärleksfulla och trogna pojkar. Dom är bäst. Jag älskar dem och de älskar mig och det är så skönt att veta att det fortfarande finns människor kvar i världen som bryr sig om varandra. Helt osjälviskt.
Jag är otroligt tacksam för det privileget.


Addict

Har du någonsinn tappat din stig ur syne mitt inne i den vackra sagoskogen du just vandrade i?
Blåbär runtomkring, en och annan flugsvamp, mosstäckta stenar, mörka granar... Däremellan en och annan glänta, en och annan solstråle som når ända ner till dig...
Stigen du bestämde dig för var smal och otydlig redan från början, de andra gick vidare på vandringsspåret, det som var inritat i kartan, du själv tog kompassen och bestämde dig för att följa en krokig stig. Så förlorar du den. Helt plötsligt går den inte vidare och när du vänder dig om finns den heller inte bakom dig, Du kan inte går tillbaka, för du vet inte vart du kom ifrån. Kompassen snurrar.

Har du någonsinn stått mitt i en rondell och inte vetat vilken avfart du ska ta?
Bilar bilar bilar bilar bilar, en och annan motorcykel, en och annan lastbil. Oväsen, avgaser. Folk tutar ilsket på dig. Du hör deras svordomar inne i bilarna. "För i helvete, kärring, bestäm dig!" Navigatorn sa till dig att ta tredje avfarten, på kartan fanns där fyra, men nu är det 6. Vilken är den tredje? Du snurrar runt runt runt, kanske stannar du till och med... Senast nu har du ingen som helst aning vilken den tredje avfarten skulle kunna vara, du vet inte ens vilken väg du kom på.

Har du någonsinn tappat taget?
Du klättrar med din bästa vän. Ni säkrar varandra. Han klättrar före och du säkrar. Du håller reper han hänger i hårt i båda händerna. Om du släpper dör ni båda. Ni skulle falla ner 2000 meter. Sänkrätt.
Plötsligt börjar du svettas. Du greppar hårdare. Försöker för allt i livet hålla dig fast vi repet, men du slinter, tappar taget, faller. Faller och faller och faller. Utan att något skulle kunna rädda dig.

Det fallet är livet för mig. Dö gör vi allihopa, en mer eller mindre vacker dag. Förhoppningsvis inte förens om 90 lyckliga år. Fallet innebär att man släpper allt det som höll en fäst vid berget Samhälle.

Jag är inte bra på det där med likelser. Men jag vet att det känns som ett fall. Och jag vet att det är nödvändigt. För den som aldrig faller lär sig heller aldrig flyga, kommer adrig utanför sina egna gränser, söker inte en annan väg.
Jag söker en annan väg. Jag vet inte vart jag är på väg. Jag är vilsen där mitt i den vackra men skrämmande skogen, jag står stilla med min bil mitt i den dånande rondellen, jag svävar fritt utan att ha kontroll över någonting alls.
Ibland slår jag mig på vägen. Sliter sönder knän och smalben och armar på björnbärssnåren... Allt går för fort för mig.

Men luften är klar och jag vet att oavsett om jag faller eller är inte har någon förtrampad stig att föja, så är jag omgiven av sylforna i luften och älvorna i skogens djup. De goda makterna menar det gott med mig. Jag har inget att förlora. Jag går all in.

Jag faller och irrar och kör runt i cirklar.
Jag söker mig till önske- och fantasivärldar för att fly från varnligheten.
Jag är beroende av utomordenlighet, ovanlighet,.

I am an addict. I am... an artist?


Nickiism - 37 förslag för ett lyckligt liv

Jag läser just nu Eva, go home. eine Streitschrift av Désirée Nick. Det är en feministisk kampskrift som riktar sig mot en bok som heter Das Eva-Prinzip i vilken en viss Eva Herman argumenterade för en mer traditionell kvinnlighet där kvinnorna skulle föda mer barn, sluta arbeta och låta männen vara riktiga män igen. Karriärskvinnor stämplar hon som slavar och påstår att lycka endast nås om man stannar hemma med barnen och tar hand om hem och äktenskap. Désirée Nick slår tillbaka på ett väldigt humoristiskt sätt. Hon tar isär alla Eva Hermans halvt färdigtänkta teser och påståenden och ger handfasta bevis på motsatsen. Eva, go home börjar med ett recept på en äppelkaka och slutar med 37 tips om hur man som kvinna blir lycklig.
Skulle de båda böckerna någonsin översättas till svenska, vilket jag inte tror men OM, så läs dem!!! Tills dess njut av min självbastlade översättning=)

1. Läs många böcker.
2. Läs ännu fler böcker.
3. Bilda dig en mening om dem.
4. Och säg högt vad du tycker.
5. Var stolt.
6. Och modig.
7. Även om du känner dig liten och svag ibland.
8. Drunkna aldrig i självömkan längre än en kväll.
9. Spela inte jämställd, var det!
10. Förvänta inte av någon människa att han ska rädda dig eller ge ditt liv en mening.
11. Gör det du bestämt dig för. Och gör det med full kraft.
12. Föd de barn du vill föda. Även om din partner är emot det, han kan fortfarande ändra sig när han är 50, det kan inte du.
13. Skratta ofta och högt.
14. Även över dig själv.
15. Och över de buskis-historier ditt barn kommer hem med från skolan.
16. Tjäna egna pengar.
17. Tjäna mycket egna pengar.
18. Be aldrig din arbetsgivare om ursäkt för att du är mamma.
19. Be aldrig ditt barn om ursäkt för att du arbetar.
20. Var välorganiserad. Att vara välorganiserad sparar tid och gör dig avslappnad. Dålig organisation gör en stressad och hektisk och är inte alls coolt.
21. Behåll lugnet även om din perfekta organisation inte håller. Det finns värre saker än att ge återbud till ett möte.
22. Lämna ditt barn hos mormor en dag om du har en viktig inlämningstid att passa.
23. Skjut på en inlämningstid nån gång ibland för att åka till havet med dina barn.
24. Skjut inte upp ditt liv till senare.
25. Glöm aldrig ditt barns bästa.
26. Glöm aldrig ditt eget bästa.
27. Slösa ingen tid. Inte med fel män, inte med långtråkiga jobb, inte med ytliga bekanta. Du kan bli överkörd av en bus vid nästa gathörn.
28. Betala din städerska bra.
29. Berätta för de du älskar att du älskar dem. Kanske inte var tredje minut, men var fjärde.
30. Tro inte alltid det sämsta om alla män.
31. Tro inte alltid det bästa om alla kvinnor.
32. Ångra inget.                  Ebbas favorit...
33. Inte dålig sex heller. Det kan bara få dig vidare känslomässigt.
34. Lär dina söner att baka.
35. Lär dina döttrar att använda en borrmaskin.
36. Och att anlägga aktiefonder framgångsrikt.
37. Var ett exempel för dina barn genom att varje dag visa hur man kan vara en trevlig och glad människa.

ingenting och allt

Det var lite länge sen sist... Hmm, vet inte riktigt vad jag ska skriva om nu heller. Vi ska köra vår show på lördag igen. Denna gången i en teater i Basel. Motivationen håller sig inom vissa gränser, men med lite adrenalin kommer det gå jättebra.
Skolan har fått ett nytt utseende. Det har kommit in lite färg och lite plastgolv och vi har blivit av med mögeln, så nu är det riktigt fräscht här.
Med bandet går allt lite trögt, ambitionerna är väldigt olika... Nåväl, det återstår att se hur det går.
Annars är allt som det brukar. Typ. Försöker hitta ett sätt att skapa en bra rytm som funkar för mig och ett sätt att upprätthålla motivation och glädje.
Nu måste jag in och dansa.

Singoalla!

Jag hittade ett tomt singoallakexpaket pa trottoarkanten idag. Det innebär att där har gatt svenskar! Jag blev jättevemodig och fick total Sverigelängtan och ser fram emot nästa gang jag kan käka singoallakex och dricka oboj. mmm....

Vill nu sa här pa kvällskvisten passa pa att gratta Knugen som ju fyller ar idag! Grattis!

Eftersom suzy kommenterade mitt ganska okonstanta bruk av ä, ö, a... Tänkte jag förklara läget. Det är nämligen sa att det beror helt pa vilken dator jag sitter vid. Pa mammas stationära dator är svensk tastatur inte programmerad, sa här blir det bara ö och ä, om jag trycker ner den tangenten som egentligen vore a blir det ü, ni förstür... Tyska...
Pa mammas bärbara finns svenskt tangentbord, men den sitter hon vid för det mesta, för da kan hon sitta i vardagsrummet hos hundarna...
En ny laptop till tösen i familjen är dock beställd. Sü snart kan jag göra vad jag vill igen... Hahah, som t. ex. köpa musik och sünt. Det är jobbigt att inte ha en egen dator...

Förresten är det skitkul att ersätta a med ü. Inte lätt att läsa kanske, men det bryr inte jag mig om.

Puuuuss

Uppat

Det är lustigt hur det kan vara helt dött pa pojkfronten ibland och sen helt plötsligt surrar mobilen till tre nej fyra ganger och sa har man tva dejts inplanerade pa nolltid. Är det varen som gör det?
Hmm... Vet ej. I alla fall är det roligt med dejter. Tror inte att det blir nagot seriöst, men det behöver det inte heller. Träffas, dricka vin, prata räcker egentligen för mig. Lite uppmärksamhet och bekräftelse. Det är allt jag behöver...

Idag var ett av de första danspassen pa länge där det kändes som att jag verkligen dansade. Jag gjorde inte bara det som Darie visade utan jag tog in rörelserna i hjärtat och kroppen och dansade. Det kändes stort. Det gar uppat. Jag ska bli bra pa dans ocksa. Det finns det ingen tvekan om.

För övrigt maste jag skärpa mig för att inte fall tillbaka i gamla vanemönster pa skolan. Maste skärpa mig och vaga vilja mer. Det är jobbigt, men annars lönar det sig inte. Jag har sett vad konkurrensen kan nu. Nu var vi 76 resp. 220 sökande för 10-15 utbildningsplatser. Senare kommer det vara 50-400 sökande för EN roll! Da maste man ligga i. Och jag vill leva pa detta sa jag tänker göra allt jag kan för det, även om det innebär förluster.

Regn och 10 grader är inte alls typiskt för dessa breddgrader. Usch...

Den lever!!!

Min dator har vaknat till liv igen. Tack vare Brorsan min som är proffs på datorer. (Som blivande IT-expert...) Han tog sig en titt på datorn, provade sätta i Pappas nätverksladd istället för min och började skratta.
Pinsamt värre. Här har jag gått och fått panik för att all min musik och allt skulle vara borta och att jag skulle bli tvungen att köpa en ny dator och sånt, och så är det bara fel på nätverkssladden. Det hade jag ju kunnat testa själv innan jag ger upp. Såååå typiskt mig...

Men men, det bjuder jag på.
Min dator är inte död. Det börjar bli dags för en ny ändå visserligen, men det är inte kris och jag får chans att göra backups på allt jag har på min dator. Vilken lättnad!

Ändå ska jag försöka ta vara på det som jag kände som en uppmaning till medvetenhet om natur och mig själv, spiritualitet och så... Back to basic även i fortsättningen, trots att jag har datorn kvar=)
Kan ju försöka läsa mer böcker och sitta mindre framför FB ändå...

I'm going back to basic, to where I first begun...

En dans i rött och vitt

Idag börjar VM i ishockey. Gästland: SCHWEIZ! Spelorter: Zürich och BERN!

Nästan alla hotell är fullbokade. Det här blir en folkfest mina vänner. Staden kommer vimla av hockeygalningar och festprissar. Det blir en rolig helg!
Själv är jag engagerad som dansare. Ska animera clubbesökare att festa. Hahaha, det blir kul...
Det är inte super bra betalt men det är roligt och man far ju träning om inte annat=)

Har just malat naglarna röda med sma vita kors. Varannan. Varann ska bli bla och gul, inte bankad dock...

In i duschen och göra sig i ordning sa smaningom. VM är ju inte i Bern varje ar precis...

Puss och kram pa er och bara sa att det är sagt (jag som är saaaa sportintresserad, speciellt hockey... mmm, eller hur?):

HOPP SCHWIIIZ!
för idag

HEEEEJJA SVERIGE!!!!!
för imorgon och framöver...

Tiden är inte inne än...

Jag fick sjunga en låt igår. Sen kom jag inte vidare. Fick inte köra min monolog ens... Det kändes jäkligt surt igår. Sen vandrade jag runt lite i Wien, köpte jordgubbar... Sen träffade jag ett gäng härliga tjejer som inte heller kommit vidare och till slut även Andreas från konservatoriet. Det var skönt att träffa folk, umgås, slippa vara ensam. Dessutom kände jag mer och mer att jag inte hör dit än. Det är helt enkelt inte dags för Wien än. Nån gång kommer jag bo där, det känner jag. Det vill jag. Det är en underbart vacker, levande och kreativ stad. Men jag är inte där än.
Nu kommer jag fortsätta i Bern. Jag ger inte upp. Det finns det ingen anledning till. Jag går en utbildning, jag ska bli mitt bästa, sen får vi se om jag tycker jag ska prova igen nästa år, eller om jag gör färdigt skolan här och sen söker jobb utomlands... Det återstår att se.
Det känns skönt att ha gjort hela äventyret kring Wien. Jag har varit där. Jag har försökt. Jag vet att jag är på rätt väg. Jag vet att jag hör hemma på scen. Jag är ung och har massor kvar att lära.
Det är spännande och roligt när nya saker händer. Jag njuter av det. Av att inte riktigt veta vad som kommer med ändå djup i mig känna att jag är på rätt väg, att jag går åt rätt håll och framförallt att det finns en mening. Kanske behövs jag i Bern, kanske händer nåt spännande med bandet... Kanske något helt annat...

På torsdag börjar WM i hockey. Det ska jag njuta av.
Wien finns kvar och en vacker dag ska jag stå på en scen där. Målet försvinner inte bara för att vägen blir längre än man hoppats.

Tack för stöd och tro! Jag kommer behöva det i framtiden också, alltid. Utbildningen här är inte heller enkel, dessutom tänker jag göra den så svår för mig som möjligt. Inte för att begränsa mig utan för att växa. Det är målet.
Här måste jag jobba mycket själv. Disciplin är nyckelordet. Det ska jag lära mig.

Jag är full av energi och tacksam över att jag kan se det hela så. Jag har lärt mig massa nu under förberedelsetiden och proven själva. Jag har träffat underbara människor. Jag har sett Wien. Jag har vuxit och utvecklats. Nu ska jag vidare. Steg för steg. I den takt det tar.

Memo: 20.4.09 kl.11.00: Ebbas audition!!!

Ja, nu gäller det. Nu ska jag bara packa, sen börjar resan om bara nagra timmar. (Det finns inget a pa pappas dator)
Naväl. Min laptop är död. Jag har jobbat över 5 timmar idag. MIn hals är öm (det är inte alls bra). Jag är helt sjuuuukt trött och hoppas mer än allt annat att jag kan sova lite pa taget imorgon... Det är ända 10 timmars resetid...

Det ska nog ga. Det maste inte, men det ska och det kommer. Jag har en enorm vilja i mig. Jag skakar av nervositet, trötthet och energi. Allt rycker och drar i mig.

Aterigen: Allt eller inget. Jag väljer allt igen. Lite mer allt än sista gangen till och med.

Mandag. 11.00.

Tack!

Jordgubb-kiwi

Kvällens doft är jordgubb-kiwi. Ett ljusgrönt ljus. Akkompanjerar det fruktiga med vanilj. Vanilj passar till allt. Nästan.

Ja, i förra inlägg skulle eBbA visst köpa SOLKRAM. Det skulle egentligen vara solkrÄm fast med tanke på hur min rygg nu ser ut så fick jag nog en solkram ändå... Attans... Nåväl, några fräknar syns åtminstone på näsan och jag känner mig somrig i vilket fall=) Inte minst för att övre ryggen är illröd med ett vitt sträck mitt över. Halterneckbikini for the win;-p

Jordgubb-kiwi passar idag. Det påminner om glass och Daiquiri. Dessutom påminner alla doftljusen om min vän Suzy.
En timmes sångundervisning i förmiddags, coaching i kväll, hårklippning (jajjemän, det var dags för det nu efter 9 månader! tänk om jag hade blivit gravid när jag klippte håret senast, hade jag fått barn nu...) och pepp-drink med Sarah som också ska på audition nästa vecka. Det har varit en bra dag.

Jag kanske lägger upp bilder på min nya frisyr så småningom. Än så länge får ni nöja er med att det är väldigt uppklippt, fortfarande ganska långt och att jag numera bär lugg=)
eBbA lugg? Ja, det var längesen. Men det passar faktiskt!

Imorgon blir en kort dag. En halv dag så att säga. Morgonen ska ägnas åt allt som måste fixas. Tvätt, packning och sånt. Eftermiddagen tillbringas med dramaturgiarbete i Basel. Monologer krävs ju också för intagningen...

Utgången imorgon stryks förmodligen pga för stor risk för ökad alkoholkonsumtion och passivrökning. Inte så coolt för rösten och hälsan... Inte så smart just nu. Bättre soooova...

Apropo sova. Lilla eBbA måste sussa. Skönhetssömn ni vet. Eller nåt, kommer ligga vaken hela natten och läsa Charlie Brown ändå, men på något sätt måste man ju avsluta blogginläggend.

Ett litet p.s. trots allt:
Mattias, jag tänker på dig! Mod och pepp och energi och styrka till dig! Och en jääääääättestor kram!!!

Sommar, sommar och sol!

I alla fall sol! Och varmt är det! Riktigt skönt! Det gör att det känns som semester fastän jag borde slita hårt för att kommar närmre mitt mål.
Igår var jag på Marzili (stadsbadet så att säga), vår vackra flod Aare var ännu lite väl kall för min smak (knappt 15), men solen var varm och det låg en doft av gräs, både färskt växande och rökt sådant, i luften blandat med fot- och volleybollar flygandes. Precis som det ska var helt enkelt.
Bikinin fick stanna hemma, men det var riktigt mysigt ändå. Vi köpte en liter vaniljglass, färdigvispgrädde och chokladsås och tog med oss dit. DET var gott! Mmmmums!

Förövrigt skiner solen, det är varmt och skönt (har jag sagt det förut?)... Jag ska till Wien på söndag igen, ska fixa tågbiljett idag och boka hotell så fort jag bestämt mig vilket jag ska bo på (det jag redan känner till eller det som kostar 11 euro mindre per natt fast ligger på motsatta sida av stan och därmed jääättelångt bort från tågstationen... Hm, tror jag just bestämt mig...), sen ska jag köpa solkram och ikväll är det dags för coaching. Ska även lära mig en av Brahms folkvisor. Jajjemän! Så att om de frågar om jag har något klassisk kan jag säga; ja, jag råkar ha en av Brahms folkvisor här i bakfickan;-)
Jag ska rocka dem och de andra 219 anmälda så att det ryker om det. Är det en bra inställning eller;-)

Nu till mera sol och mera energi, lite litteratur och så småningom eventuellt lite mat. Eller en joggingrunda...

Sommaren kommer i år igen. Hade nästan tappat hoppet om det...

Tankar i solen

Det är mycket lättare att tänka fina tankar och få ner dem på papper i form av dikter eller låtar när solen är på väg att gå ner. Mitt på dagen, när allt är ljust och fint och trevligt så har man bara en massa trötta och trevliga tankar. Inget djupt, melankolist, allvarligt eller världsomvälvande. Vi får helt enkelt vänta till ikväll med stora tankar.

Under tiden tar jag och sätter mig i solen igen och läser om dödlig och levande teater enligt Peter Brooks, och ser om jag möjligen kan få lite fräknar igen. Här har det verkligen blivit sommar på nolltid nu. Underbart!

Hoppas jag kan hitta någon som cyklar in till stan och käkar glass med mig också... Nåväl, dagen är ju bara barnet. En joggingrunda borde man också hinna med...

Sol är i alla fall bra och bikinin passar än=) Jajjemänn!

Påsk

Påsk, igen. Som varje helgdag har man sett fram emot att fira med familjen och inser ganska snabbt och smärtfullt att det inte spelar någon roll att denna helgen kallas påsk, man är ändå samma familj. Jag och min familj tål inte att jag är hemma mycket. Jag förstår inte varför, men det blir alltid så efter ett tag. Brorsan kan låsa in sig på sitt rum hela dagar utan att det gör något men om Ebba inte är duktig och hjälper till blir det genast dålig stämning. Kanske har det att göra med att jag är den enda som känner av den dåliga stämningen. Försökte hjälpa till med matlagning, men eftersom jag inte hade gått ut med hunden  "behövde" jag inte hjälpa till nu heller... Nehepp. Då går jag väl och sätter mig i mitt rum och bloggar lite...
Vet inte hur jag skulle bete mig för att göra rätt. Men eftersom jag är hemma så lite tycker jag att det är min rätt att få njuta av den tiden då jag är hemma. Därför tänker jag nu gå ner till Mamma och fråga om jag inte ändå kan göra något rätt.
Bara för att någon är på dåligt humör behöver ju inte alla bli det.

Förvrigt har jag promenerat två och en halv timme med min underbara (framtida regissör-) vännina Chantal. Det var skönt att få prata lite med henne. Det var längesen.

Vänner

Tack ni fina, underbara, vackra, härliga, älskade vänner för era kommentarer!

Jag borde bli mer medveten om hur lyckligt lottad jag är egentligen som har allt detta stöd. Ibland skulle jag vilja banka huvudet i väggen för att jag är så blind och inte ser vad jag har...
Vi har haft projektvecka hela veckan nu, vilket har inneburit dans och sång rep hela dagarna från 9-22. Mycket väntan också. Det har varit bra. Sjukt bra. Det tvingade mig att skärpa mig, att ta mig samman och fokusera på det jag håller på med. Ricarda som ledde projektveckan och själv har jobbat/jobbar i musikalbranschen i tysktalande världen ett helt liv, producerar, koreograferar, lär ut. Peppade mig massor nu inför nästa audition. Men hon sa också att jag skulle fundera på om jag verkligen vill gå i skolan ytterligare fyra åt till, man lär sig så mycket mer när det väl är på riktigt... Nåväl...
Igår kväll visade vi upp det vi åstadkommit under veckan. Jag hade bara skrivit ett sms till några kompisar men inte fått några svar så jag tänkte att okej, då är det bara familjen som kommer, skönt. Tio minuter innan vi skulle börja dök sex av mina pojkar upp. Och Bea. Jag hade inte alls räknat med det och blev överlycklig. Och nervös...
En av tjejerna i klassen viskade: Gud, vad gulliga dom är som kommer och kollar för din skull. Jag önskar att jag också hade såna polare, vilken tur du har!
Det gick rakt in. Rakt in i hjärtat och jag insåg helt plötsligt hur jäkla orättvist det är när jag gräver ner mig i självömkan och intalar mig att jag är så ensam och att det är sååå synd om mig. Ebba, skärp dig. Det är inte sant!!!

Samma känsla fick jag nu när jag läste alla fina kommentarer. Tack! Jag ska sluta vara korkad och blind och jag ska sluta bada i självömkan! Jag får ju ändå inte ut nånting av det...:-S

Efter att jag hade fått beskedet i måndags kändes det riktigt surt. Jag vill fortfarande gärna veta varför det inte gick. När vi hade auditionsituation på tisdagen (vi har det för att öva) gick ingenting, jag sjöng som en kratta och rösten bröt i höjden. I efterhand kan jag säga att det var tur att det hände då och inte i helgen, men just då tappade jag all mod och kände att jag bara ville sluta. Gå därifrån och aldrig mera försöka sjunga, spela eller dansa, eller stå på scen. Jag kan ju inte ens sjunga tänkte jag, vad gör jag här liksom? Men jag kom ihåg mitt löfte till mig själv om att inte ge upp och jag lyckades faktiskt ta mig samman och vända frustrationen till energi och styrka. Det fick mig att våga ge mer på dansen och sången. Jag tvingade mig själv att riskera och då kom jag ett steg vidare, då hoppade jag helt plötsligt högre och började plötsligt dansa på riktigt, inte bara följa rörelserna.
Sen tog det inte så lång tid tills jag kunde se tillbaka på helgens strapatser som en erfarenhet. Jag är stolt över det jag åstadkommit. För ett år sen hade jag inte haft någon chans alls. Jag har utvecklats otroligt mycket sen i höstas. Kanske behöver jag ett år till och jag vet att om jag lär mig lika mycket nästa skolår som jag gjort hittills så har jag riktigt bra chanser. Då kommer jag vara riktigt bra. Men nu ska jag först ge järnet på konservatoriet i Wien först.

Konservatorium Wien är en av de enda två statligt subventionerade musikalutbildningarna i hela tyska språkrummet. Den andra är i Berlin och där tar det bara in studenter vartannat år.
Vi är 220 sökande. Jag börjar den 20.april klockan 11. Sen är det uppbygd liknande som det var nu sist, att man kommer vidare efter de olika proven.
Konservatoriet lägger mycket mer vikt på sång och skådespel än vad Performing Arts gör, där dans är väldigt vikitgt.
Jag kommer ge allt som vanligt, visa vem jag är och vad jag kan. Mer kan jag inte göra och sen är det upp till dem om det finns en plats för mig där eller inte.
Ger mig själv en ledig påskhelg nu så kan jag köra hårt med förberedelser nästa vecka. I'll keep you up to date=)

Kramar och solsken!

Leider Nein.

Jag kom inte in. Fick ingen feedback eller anledning till varför. Bara nej.

Jag är mer besviken än jag trodde jag skulle vara. Försöker hantera det hela på bästmöjliga sätt.

Fastän alla säger "var nöjd med att du kom så långt som du gjorde" och "var stolt över det" och "du ÄR duktig", så gör det ont och det känns som att jag gjort alla i min omgivning besviken när jag inte uppfyllde deras förväntningar om att lyckas. Jag är helt enkelt inte bra nog.

Tack för ert stöd! Jag har en audition till om två veckor, då behöver jag ännu mer pepp och hållna tummar...

Kramar


Tomhet och ändå uppfylld...

Nu är jag tillbaka i Bern efter en sjukt tuff helg. Jag är helt slut och ska upp tidigt imorgon igen, så det blir inget långt inlägg. Vill ändå berätta hur jag haft det och hur det ser ut nu.
Men först av allt vill jag säga TACK! till alla er som trott på mig! Det betyder allt och det är det som fått mig så långt som jag ändå kommit.

Tack Suzy för ljusen!!! De hann komma precis innan jag åkte=)

I fredags började dagen i Performing Art Studios Vienna (PASV) klockan 8 på morgonen. Vi var 76 pers. Folk var glada, peppade, taggade. Det pratades mycket redan från början. Vi fick startnummer och delades in i tre grupper. Sen började grupp 1 (där var jag med för jag var nummer 14) med balettaudition. Det gick ok. Är ju ingen fena på balett direkt men dansade helt okej för mina förhållanden, tänkte på allt som Franziska brukar skrika åt mig...
Medan grupp 2 hade balett började vi lära oss jazzkoreografierna. Det var två elever som nu går på skolan som lärde oss dem. Den ena var okej i svårighetsgrader, den andra var hiphopinspirerad, sjukt snabb och otroligt svår. Vi hade 20 minuter på oss per koreo sen var det ner till danssalen och dansa upp jazz. Fick göra lite turns och diagonaler också innan. Det gick inget vidare. Jag är helt enkelt ingen dansare.

När allas dansauditions var över bestämdes tiderna för sången. Vissa (som jag) sjöng i fredags, vissa i lördags förmiddags. När vi sjungit på fredagen bestämdes 16 stycken som kom vidare till skådespel på lördagen. På lördagen efter den gruppens sång 19 till, så vi var 35 stycken som spelade upp våra monologer på lördageftermiddagen. Det dröjde länge tills beskeden kom  men till slut vid 20-tiden var det klart vilka 20 som skulle till finalen. Därbland även nummer 14, alltså jag. Så då var det bara att börja jobba på koreografierna igen, ta fram låtarna, monologerna, gå över allt för att imorse klockan 8.00 stå beredd för musikaliskt test och personligt samtal.

Båda sakerna gjordes i grupper. Vi fick klappa lite rytmer, sjunga lite intervaller, läsa noter, improvisera. Sen fick vi svara på frågor om oss själva och våra planer...
Det gick bra. Kändes bra.

Efter det gick startskottet för skådespel och sång-finalen. Juryn bestod av dans-, sång- och skådespelsjuryn från dagarna innan, så det var många människor. Jag fick spela och sjunga det jag inte gjort på fredagen och lördagen och fick en del extrauppgifter i form av anvisningar och improvisationssaker. Det var jätteroligt, jag trivdes och det gick bra. Det kändes perfekt.
Sen väntade vi och väntade tills det på eftermiddagen vid 16 äntligen blev dags för dans. Det gick åt skogen igen fastän jag övat så...

Vid 17, när vi var klara med allt så blev det dags för mig att sticka för att hinna med flyget hem. Då sa rektorerna att de skulle ringa och ge besked på kvällen. Det har de inte gjort. Så jag har ingen som helst aning om jag är antagen eller inte. Alla andra vet.
Det stör mig att inte veta, men jag tror att det betyder negativt svar att de inte har ringt mig än... Ringer imorgon bitti och hör, annars är det bara att vänta. Och det har jag fått nog av denna helgen.

Kvintessensen: Wien är vackert och jag skulle mycket väl kunna trivas där. Nivån på PASV är hög. Auditionhelger är jäkligt tuffa och uppskakande, men jag kan hantera stressen och lyckas till och med ha kul. Jag är ingen dansare. Jag är sjungande skådespelerska eller spelande sångerska. Jag vill gå på den skolan.

Jag känner mig helt urlakad. Det blir som en lutningsprocess det hela, som med guld ni vet. Man rivs upp med sandpapper, blir riktigt sårbar och driver sig själv till sitt allra yttersta. Det är långa dagar och man är på spänn hela hela tiden.
Längtar efter visshet.

Sov gott. Jag ska göra mitt bästa. Dagarna som kommer blir också långa...


Nu jävlar!

Nu är tidpunkten kommen då det inte finns något mer att göra åt saken. Nu är det bara att köra. Nu är det bara att fokusera, koncentrera, samla ihop all energi som finns kvar i kroppen och psyket.

Repandet i kväll gick bra. Jag lyckades ge min coach gåshud. Det ni!

Nu ska jag sova gott inatt. Dansa mig varm imorgon bitti, ta det slappt och lugnt på flyget imorgon kväll och på fredag förmiddag ska jag kicka asses=) Jag ska visa dem att jag är värd att bli en av de 10-12 stycken som kommer in!

Fick en liten stund med min fina vän Jonas i eftermiddags. Kaffe, lite prat om mig, honom, våra liv. Jag älskar honom för hans förmåga att föra djupa samtal på kort tid utan att man känner sig utfrågad eller genomskådad... Det känns så naturligt. Det var otroligt skönt att bli kramad av starka armar. Få vila där ett ögonblick.
Försöker ta med mig den energin  på vägen.

Nu gäller det. Det här har jag nu slitit för i flera veckor. Jag har gråtit och svurit och skrattat och snubblat och svurit och undrat och svurit och gråtit och förbannat och älskat och utvecklats... Mest av allt har jag svurit, gråtit och utvecklats. Jag har lärt mig massor och för det mesta gör det ont att lära sig...
Det ska bli spännande att se hur resultatet blir.

Återkommer på måndag. Nu ska jag förtrolla Wien och låta mig själv förtrollas av denna historiskt fascinerande stad...

Tack alla ni som tänker på mig!!!! I'd be lost without you!


Tidigare inlägg Nyare inlägg