Little Red Riding Hair

Imorgon är sista dagen på första veckan. Tack och lov, tur i oturen, slapp jag jobba igår och idag. Felplanering och duppelbeläggning uppifrån... Whatever, jag har i alla fall fått sova ganska så ordentligt. Hur är det då med mig, efter fyra dagar Musical Academy?

Jo, jag har fruktansvärt ont i låren. Balett två dagar efter varandra gör att man känner av varenda muskel i kroppen... Låt mig börja från början. Onsdag och torsdag börjar vi med balett. Klockan halv nio. Det är ganska tufft när man inte är van och Anja, vår lärare, är sträng. Hon visar kombinationerna en gång, sen måste man kunna dem. Onsdag hade vi röstteknik och sång efteråt, men idag fortsatte vi med jazz med Anja efter baletten. Det var intensivt och jag hann inte alls med. Byta från klassiska utåtvända balett-benpositioner till parallela jazzpositioner är inte lätt, mina vänner... Sheeesh...
Språkröra får man också... Mest synd är det om vår fransktalande Aude. Hon tänker på franska, pratar engelska och hör tyska. Stackarn sover inte, hon ligger och översätter meningar om nätterna... Usch... Jag tycker det är jobbigt nog med engelska och scen-tyska!! Aja, det kommer bli jättebra! Det är jätteroligt och otroligt inspirerande. I tisdags hade vi Acting första gången. Vi gjorde skitroliga stenåldersmänniskeövningar. Hahaha, hoppade omkring som apor och kommunicerade utan ord. Uu-uh, agaga!
Idag efter jazzlektionen fortsatte vi med Acting, då vi fick läsa texten på låtarna vi valt att repa imorgon. Jag har valt Can't help lovin' dat man från Showboat. Härlig låt med rolig text. Ganska lätt att förstå och interpretera.
Efter det var det presentation class där tredjeårsklassen visade vad de kunde. Om två veckor är det vår tur... Det är en enorm chans att få visa nåt för de andra eleverna och få respons, kritik, feedback. Måste absolut utnyttjas!

Sen i söndags har jag gått ner ett kilo fastän jag tycker att jag inte gör annat än äta... Men det är ju bra, man behöver väl gå ner lite, träna upp sig, komma i form för att palla branchen...

Imorgon har vi korep. Då ska vi lära oss låten. Dagen börjar med step och balett... Det blir tufft! Så måste vi kolla filmer om historia och Figaros Brölopp till på tisdag... Och på måndag ska vi ta med oss roliga skor till Acting-klassen. Så mycket spännande som väntar!!!!!
Hittills uppfylls alla mina förväntningar och jag är stolt över att jag ger allt!

Tack för alla era fina kommentarer!!!

Idag är världen fortfarande lika uppochner som den varit sen helgen. Men det finns hopp. Igår fick jag jobba hela mitt pass för första gången på länge. Det betyder pengar och pengar är tyvärr väldigt viktiga i mitt liv nu. De blir dessutom viktigare och viktigare. Passade på att prata med chefen också. Hon var väldigt snäll och förstående inför hösten och lovade att försöka ta hänsyn till mina önskiningar. Vi kom överens om att jag skulle få jobba så gott som varje helg och att jag skulle säga till om det blev för mycket.
Det känns bra för det betyder att jag kommer ha lite pengar att röra mig med och det i sin tur innebär att jag kanske har råd att åka till Stockholm och Örebro i höst... Det är min största önskan just nu.

På måndag drar det igång på allvar. Jag känner mig som ett barn som ska börja skolan för första gången och med skräckblandad förtjusning är så uppe i varv att hon inte kan sova. Den enda skillnaden är att jag är vuxen och vet att jag varken har tid eller något annat för att vara trött och utmattad redan innan allt börjar. Jag kommer falla ihop av utmattning efter en vecka. Det är min största rädsla just nu.

Nu ska jag äta frukost och duscha. Jobbar 16-21 idag. Men innan dess ska jag träffa Julia och Bea. Det är min största glädje just nu.

Hur kan det bli så att man just då när det passar som absolut minst, när man som absolut minst har tid eller plats eller ork för det, så möter man sitt livs dröm... Det är helt stört! Jag kan inte flytta ifrån nu! Jag kan inte skippa min utbildning eller göra den nån annanstans! Det här är mitt livs äventyr och mitt livs chans som jag ska börja! Och just då möter jag en människa som ställer allt upp och ner! Allt! Verkligen allt. Jag blir matt bara av att tänka på vad som väntar mig nu... En höst av saknad, längtan, avstånd, just när jag som mest skulle behöva stöd, närhet och att slippa kämpa på det planet också! Varför varför varför just nu? Av alla tillfällen i mitt liv...!

Åååh, eländiga öde, fruktansvärda liv som utsätter mig för sådan prövning! Jag kan bara hoppas att det finns en mening och att det inte dödar mig utan gör mig stark...

Hur ont det än gör att behöva skiljas och bo så långt ifrån så ångrar jag inte mötet ett ända ögonblick. På något sätt kanske det ändå går att lyckas...


                                                                                                                                                         Vad är kärlek egentligen...?

Jag bär på ljusare färger nu. Solen sken både igår och idag och jag vill inte alls vara någon annan just nu. I det här ögonblicket i alla fall.
Jag har ledigt. 10 dagar. Det är skönt nu när jag har lyckats ställa in mig på det.
Jag förlamades av panik först när jag fick reda på att jag inte skulle få jobba på så länge. Vad ska jag då göra? Åka bort? Räcker inte pengarna till... Stanna här? Då blir jag ju tokig...
Men så märkte jag att det här är precis det jag behöver. Om bara några veckor börjar ett helt nytt avsnitt av mitt liv. Jag ska hålla på med det jag drömt om och börja med den utbildning jag bävat för sen april. Det kräver en del förberedelse faktiskt. Det var på tiden att jag medger det för mig själv. Bra.
Jag ska ta hand om mig själv, njuta av värmen, städa mitt rum, rensa min hjärna och mitt hjärta, umgås med vackra människor, åka tåg och läsa Mary Wollstonecrafts avhandling. Och gå ner i vikt. Äntligen!
Fram till och med fredag hjälper jag Mamma och på lördag ska jag bli bjuden på middag... Mmmm...

Jag sitter ute och skriver. Det är mysigt och ljummet, (bara myggen gör mig vansinnig!) Himlen är mörkt blå, ingen stjärna,  några moln som lyser vitt. Igår gick jag en promenad i skymningen. Himlen var rosa, alldeles rosa, och bergen var nästintill lila, hela dalen låg i ett blåaktigt icke-ljus, motorvägen glittrade. Jag fylldes av en sån tacksamhet över allt det vackra i livet. Det måste finnas en Gud... Vem skulle annars kunnat skapa dessa under?

Ljusare färger i mig och en motivation som kommer att försätta berg. Målet är att gå minst en halvtimmes promenad om dagen. Till en början, sen får vi se...

Min Mamma går i skogen flera timmar varje dag i kortärmat och shorts. Hon får aldrig några bett, inga brännässelutslag, inga fästingar, ingenting! Inte ens ett ynka litet myggbett har hon fått på hela sommaren!
Jag går ut och går en halvtimme och blir stungen av fyra bromsar! Jag som dessutom är allergisk mot insektbett (inte så allergisk att jag dör om jag får ett myggbett, men betten blir enorma!). Mina bett sväller upp till tefatsstorlek och när det ett dygn senare till och med hade bildats vätskande bubblor i svullnaderna, ringde Mamma läkaren som bad oss skicka bilder och sen ringde tillbaks och sa att de äckliga jätteflugdjuren som hade stuckit mig var bromsar och att jag tydligen var allergisk. Ät antihistamin (antiallergimedicin), kyl och se till att det under inga omständigheter blir infekterat.
Antihistaminet gör mig trött och seg, svullnaden och klådan gör mig irriterade, sura och otåliga, och kombinationen leder till ett resultat som är helt outhärdligt: En grinig, svärande, trött, okoncentrerad, i största allmänhet otrevlig Ebba. Jag tycker synd om min omgivning! Men jag tycker inte ett dugg synd om de där jävla bromsarna som jag lyckades stampa till döds. Jag önskar bara att jag hade gjort det mer beräknande och inte av panikslagen reaktion...

Aja. Så är det. Aldrig får allting vara bra, och förmodligen är det en sån sak som jag måste lära mig leva med och försöka undvika att det värsta kommer då när det är viktigt att det inte gör det. Det som inte dödar mig gör mig stark och jag är glad att bromsarna inte bet mig kring halsen för annars skulle det förmodligen inte göra mig särkilt stark det hela..

Förresten så var min dejt i fredags visst ändå en dejt, han använde i alla fall ordet flertalet gånger även om jag fortfarande påstår att jag träffade en kompis och tog några öl. Mer var det ju inte heller. Förutom personlighet, öppenhet, nyfikenhet, beundran och en otrolig respekt. Det fick mig inte att falla pladask, för det gör jag inte längre. Men det fick mig att vilja ge honom en chans att visa om han duger. Så han får lov att laga mat åt mig. Thailänds curry. Låter det gott eller? Oja! Apropå gott. Mammas jordgubbstårta idag var jäääättegod och definitivt värd de 7hekton som vågen kommer visa plus imorgon... Grädde, vaniljkräm, hallonsylt, jordgubbar.... mmmmm....

Jag borde verkligen vara tjockare med tanke på vad jag äter... Prisad vare cykeln och dansen i evighet amen!

Det är mitt nya motto! Sluta klaga! Gör nåt istället! Japp.
Det blev ingen "dejt" igår alls. Jag orkade inte, så det blir ikväll istället. Efter lasagnefrossande till Brorsans ära. Mmmums! Men det är lite för varmt för lagad mat egentligen... 30 grader i skuggan är sådär... Tur att man är ledig=)

Istället för att träffa P igår som sagt, gick jag och la mig innan tio! Jag duschade, drog på mig min I love NY tischa som Addy hade tagit med sig till mig och ett par shorts och satte mig brevid Brorsan i TVsoffan och kollade på CSI. Alltid lika spännande. Sen gick jag och la mig. Och jag somnade inom en halvtimme... Det var riktigt skönt att för en gångs skull vakna någorlunda utsövd imorse vid halv åtta. Jag kände ändå att jag helst ville vända mig om och sega vidare jag har ju ändå inget att göra idag... men jag gav inte efter för min egen lathet utan bestämde mig för att äta frukost och sen gå en rask promenad. Givetvis visade sig vara en dålig idé då jag blev biten av en gäng ilskna skalbaggsflugor (ingen aning vad det var för insekter, men stora var de och äckliga och var och en bet mig innan jag dödade dem, det kliar fortfarande...). Trots slagsmålet med de fula skalbaggsflugorna var det skönt att ha gjort nåt för kroppen. Om det bara var lite svalare skulle jag jogga en runda, men som sagt, det är varmt här i alpgrytan. Undrar ibland om det är nån utomjording som håller på att göra en Schweizstuvning eller kanske en gryta... Mycket värme och sen lite vatten och kryddor... Mmmm... Hahah, jag och min fantasi... Jag tror jag läser för mycket Calvin and Hobbes... Men det är bara världens bästa serie!!
Aja, jag sov lite i förmiddags ändå och har inte gjort så mycket annat heller, jo jag har fått en tid för rösttest inför utbildningen... Behöver nån form av intyg som bekräftar att jag har en röst som tål utbildningen ifråga eller nåt... Hmmm... Får väl ta hand om stämbanden tills dess så jag inte får ett nej från dem, det vore en mardröm!!

Just det, jag ville ju skriva lite om det där med killar som man har varit tillsammans med ett tag och förhållandet man har till dem ett respektive två år senare. Jag tror att det är bra att ha ett bra förhållande till föredetta pojkvänner, det känns som att det liksom tyder på en viss mogenhet. Jag menar det finns faktiskt väldigt få människor som känner mig så väl som A eller M. Framförallt A, han vet exakt hur jag fungerar, tänker och känner. Knappt fyra år sätter sina spår.
Jag är glad att man kan vara vänner fastän man en gång älskat varandra. En pluspoäng för livet.

Jag kan bara säga: TACK!! Tack alla underbara människor som lyst upp min födelsedag, fastän jag jobbat och är långt bort... Det är det som är så bra med födelsedagar och sms och msn och facebook och studivz och bloggen; alla påminns om en och man får en massa solstrålar från en massa underbara människor som man saknar så att hjärtat håller på att explodera i halsgropen!

Min chef kramade om mig och grattade på jobbet idag. Hon är en bra chef. Det gör ett jobb så mycket roligare när man har en bra och trevlig chef. Och så är kollegerna gulliga också, det får man inte glömma... No chicks-war här minsann! De enda som bråkar är de båda killarna som jobbar i serveringen... Alltid är det något som inte är bra! Jag vet inte om det beror på att det är killar, men deras gräl beror enbart på maktkamp. Vem vet mer och kan saker och ting bättre och vem impar på alla tjejerna.... Jag skrattade åt dem när jag satt och drack min cola zero innan jag gick hem, så barnsligt!

21 känns okej. Jag har inte realiserat det på långa vägar, men jag tror det känns okej. Men nu ska jag sova. Imorgon ska jag läsa all information jag har fått från skolan, ringa personalkvinnan för att få min lön och betala skolpengarna för första terminen... Det svider, men jag kan i alla fall betala. Yes!

Än en gång TACK! Och massa massa pussar och kramar och kärlek till alla er därute som saknar mig om än bara en bråkdel så mycket som jag saknar er!