Imorgon.
Dessutom ska jag ju till Örebro vilket bara ökar lyckokänslan! Tänk vad bra det är med höstlov!
Jag har inte hunnit bearbeta intrycken från första kvartalet än. Jag har bara kutat på. Efter en hård projektvecka har jag seemless gått över till en nästan helttidsarbetsvecka på restaurangen. Det sätter sina spår. Framförallt när man som jag inte kan nöja sig med att gå till jobbet, jobba och gå hem igen sen. Nej, jag går upp tidigt fastän jag börjar 11.30, tvättar, shoppar, och efter jobbet träffar jag vänner. Vila kan jag göra när jag är gammal... Nej, just det ja, det funkar inte... Men jag får en massa energi av att vara med människor som står mig nära och därför måste jag träffa dem. Visste inte att jag var sån. Trodde jag mådde bäst av att sitta hemma ensam med min gitarr eller pianot...
Folk frågar mig ständigt hur det känns nu efter 6 veckor. Deras ögon lyser och det de vill höra är att det är exakt det här jag drömt om, att jag är överlycklig, att jag trivs perfekt, att allt känns underbart. Men jag kan bara inte säga det. Brukar svara något i stil med att det är tufft men roligt. Jag vet inte om det här är det jag vill hålla på med resten av livet.
Läser Grodowskis Way towards a simple theatre. Får ångest när jag tänker på hur mycket ärlighet man utsätts för som konstnär. Kan jag vara så ärlig mot mig själv, öppna mig själv så pass mycket, ge mig hän till en sån grad som behövs för att jag ska bli fri. Är jag beredd att ge upp mina murar, mina lögner, mina tricks, mina personliga smygvägar, min bubbla för att stå på scen och förmedla något, för att utsättas för kritik, för att såras, för att slitas i stycken? Jag vet inte.
Men imorgon är det semester. Då löser sig allt.
Det finns en plats för varje pusselbit.
Höst. Invigning.
Jag blir så trött på mig själv när jag håller på som i morse. Mattias, jag vet ju egentligen att du har rätt. Tack! Och jag blir så arg när jag ena sekunden är helt förtvivlad över att jag inte ser ut som en mager fotomodell men bara några timmar senare kan tänka att vad fan, jag duger som jag är, jag mår ju bra! och något senare återigen får panik för att jag satt i mig för mycket mat. Jag tror inte jag är sjuk än så länge. Jag äter ju faktiskt (varken för mycket eller för lite egentligen) och behåller maten. Det är bara huvudet som spökar. Spökar och spökar och spökar... Allt blir så mycket svårare när man är trött och egentligen behöver vila... Jag lovar att vara på min vakt! Och att inte låta mig tryckas ner.
Jag pallar inte det här!
Men nu har jag i alla fall bilder som jag kan ta fram så fort jag blir sugen på choklad, eller vill ta en macka till...
Jag borde ha valt den enklare vägen: Tekniska högskolan i Zürich. Stå i nåt labb, mikroskopera, sitta i föreläsningssalar, en annan värld, ett annat liv, andra värden.
The show must go on!
Så nu är det bara att gå backstage, bättra på sminket, öva på ett "äkta" leende (hur svårt kan det vara, det är ändå en massa folk som älskar mig som kommer och kollar), ha en massa hårspray i håret (vem vet, det kanske gör en starkare), dra in magen, fokusera och köra så hårt som bara möjligt. Det tar ju åtminstone tre veckor tills jag behöver min röst igen...
The show must go on!
Höst
Nu är det höst. Det definitiva tecknet var att alla fontäner och brunnar var avstängda i stan. Då är det höst på riktigt. Det är lite drygt tio grader ute, dimman lägger sig tillrätta över staden, trädens gula löv singlar sakta ner till marken när det är uppehåll mellan regnskurarna. Det är grått. Det är vackert.
Luften är kall och vass, klar som kristall. Atmosfären känns större än annars, som att luftrummet runt jorden skulle sträcka sig längre ut i rymden än annars. Jag lyssnar bara på Winnerbäck på sistone. Han har så rätt så många gånger och det känns av nån anledning tryggt att höra honom sjunga Håll ut, håll ut! Förr eller senare spricker en bubbla, håll ut några dagar till... Det är bara några dagar kvar. 9 närmare bestämt. Tills jag äntligen får min välförtjänta semester och min själ får bada i möten med underbara människor som jag inte träffat på evigheter. Det ska bli så skönt!
Tills dess njuter jag av hösten. Jag gosar in mig i min långkofta, slänger sjalen runt halsen och avslutar looken med min otroligt snygga brandröda basker. Jag åker till skolan vid 10, ger allt jag har och 180% till, kommer hem vid 21 och kan inte sova för att låttexter, danssteg, melodier och andra intryck snurrar runt i huvudet på mig.
Men det är kul. För det mesta är det kul. Och det känns bra att nå gränserna ibland. Jag snuddar vid mina egna gränser varenda dag. Det är bra. Det har jag aldrig upplevt förr.
På fredag är den stora dagen. Då ska vi köra vår första show. Det är den vi jobbar på hela veckan. Vi sjunger saker i ensemble, lär oss danssteg till och slutligen ska det hela sättas samman till en revyliknande show.
Det är två utomstående ledare som för oss genom projektet. En dansare/regissör/koreograf som heter Ricarda och en pianist/korepetitator som heter Jeff. De får hjälp (eller det är väl snarare vi som får hjälp) av två dansare och sångare, två killar i 25årsåldern. Den ene är en riktigt arier med riktigt ljust hår och klarblåa ögon, den andre ser ut som Action-Man-dockorna Brorsan hade när han var liten. Dvs Ken med lite mer muskler. Det är helt sjukt, jag trodde inte det fanns såna människor, men han har verkligen ett sånt riktigt Ken ansikte, tredagars skägg (som på den Ken-dockan där man fick med en rakhyvel) och muskulös ganska kantig kropp som gör att huvudet ser ut att vara lite för stort. Dessutom har båda Prince Charming frisyr. Den ena blond och den andra brunett.
Jag hade jätteroligt åt det igår och lär ha det resten av veckan med...
Undrar bara om Action-Man skulle kunna dansa så bra...?
Gryning...
Bit ihop nu, Ebba, du måste vara stark! Du vill ju lyckas, då är det bara att satsa! Ge allt du har och ta allt du kan få!
Varför är det så mycket lättare att uttala orden än att omsätta dem? Och varför är höstmorgnars gråhet så oändligt vacker...
Tvivel
Höll på att kolapsa idag på träningen. Jag bara orkade inte mer. Det gick inte. Jag fick kramp i magen och i låret och när jag la mig på rygg för att jag inte kunde göra fler crunches, det bara gjorde för ont, sa Franziska käckt: "Äsch ge inte upp nu, kom igen!" Lätt att komma igen när man vrider sig i smärta... Tårarna var brutalt nära. Och alla andra verkade ha så lätt för det. De verkade som att alla utom jag klarade av träningen galant. Är jag så svag? Är jag så dålig?
Tänk om jag verkligen är sämre än alla andra? På dansen dessutom, det som ju skulle vara MITT ämne! Om jag inte är bra på dansen, vad är jag bra på då? Sång, nej. Skådespel, nej. Dans, nej. Vad gör jag då här?
Varför läser jag inte bara ekonomi eller språkvetenskap eller nåt annat intressant där det inte spelar så himla stor roll hur man ser ut, hur mycket man väger, hurdan röst man har, eller hur högt man kan lyfta benet?
Det här är min första riktiga svacka. Det är nu jag inser att mycket av den här utbildningen är exakt som jag trodde att det skulle vara; mycket kämpa, många tårar, mycket smärta, mycket känslor. Nästan för mycket!
Det där med att mitt hjärta är någon annanstans gör det absolut inte lättare. Inte heller att jag inte har tid att ringa en vän och få prata. Inte heller att folk inte har förståelse för min förtvivlan...
Jag önskar jag var bättre. Eller åtminstone snygg, eller smal.
Guys and dolls gjorde inte saken bättre idag. När jag ser skådespelarna i den filmen såväl kvinnliga som manliga inser jag att det inte finns något annat som gäller än träna stenhårt och gå ner minst 10 kg i vikt. Annars är det bara att glömma något som ens skulle kunna likna en karriär.
Pappa har rätt med att jag har 3 år på mig. Men jag måste börja nu om jag vill att det ska gå.
Vad håller jag på med egentligen? Varför vill jag det här?
Honey, honey
honey honey nearly kills me aha honey honey
Lätt att få låttexter på huvudet i den här branschen... Idag har det varit honey honey från Mamma Mia. Och alla ni som inte sett filmen: SE DEN!!! Meryl Streep äger!
Idag hade vi århundradets styrke och kondition och stretch pass på jazzen. Balettlärarinnan Franziska var ansvarig eftersom Sean är iväg. Så istället för Touch Your Self och High Heels blev det One More och Don´t Give Up i 50 minuter plus 10 ynka minuter koreografi... Lite boring men sån träning behövs ju det med...
Efter musikteori (jag måste äntligen lära mig intervallerna, men nu vet jag i alla fall att en stor sext uppåt låter som My Bonnie is over the ocean... Alltid nåt) så var det dags för Acting dit vi skulle komma som en karaktär. Jag valde 50-tals highschoolblondie i stil med Sandy från Grease fast möjligen lite smartare och ordentligare. Och väldigt naiv och romantisk. Det var skitroligt! Där fanns en kvinnlig event-manager, en farlig italiensk donna med pistol i handväskan, en hiphoppare som alltid raggade på mig, en turkisk kalif, en blivande hemmafru och änsålänge hemmadotter, en smaklös fysiknörd, en kärleksblind skottländsk prins från ett annat århundrade, en ledsen och blyg clown, en yoga ramma krishna med rökelse också jag, i prickig kjol, rosa strumpor, turkos t-shirt, lugg och blommigt hårband, och rosa läppstift... Gud vad vi hade roligt! Och det var typ ingen som ens märkte att vi höll på en halvtimme för länge... Det är kul med teater och ännu roligare med improvisation. I alla fall när man väl fått fart på fantasin och vågar släppa taget om moral och sånt som tillhör det riktiga livet.
Nu ska jag sova. Imorgon är ingen hård dag, men långtråkig och det brukar aldrig funka bra att kolla på film när man är trött... Ska dessutom försöka bli frisk inför helgen och i synnerhet nästa vecka, då det ska arbetas på ett projekt. DET ska bli kul minsann!!
Saknar nollning och annat i Sverige, men tröstar mig med att jag har kul och har fullt upp och ju faktiskt kommer och hälsar på om knappt 3 veckor! Längtar så!!!! kollade på en tysk TV-serie som heter Inga Lindström som spelar i Stockholm och Småland och där alla heter Niklas och Martin och Britta och Anna och säger Hej och hejdå till varandra och allt är så vackert och så svenskt och jag var tvungen att stänga av för att det gjorde så ont att se det vackra paret (som inte alls såg svenskt ut visserligen) bada i skärgården under en alldeles brandröd himmel och luta cykeln mot en stengärdsgård och springa genom en äng med prästkragar och älska med syrsorna i bakgrunden. Jag klarade inte av det. Det blev för mycket. Jag saknar det så. Jag fick en alldeles för liten dos av svensk sommar i år... Jag vill plocka blåbär och kantareller och lingon, cykla in till slottet genom höstlöven. Festa dag och natt med nollorna, bo i en sunkig korre, fika på Franz... Jag kommer alltid sakna antingen Sverige eller Schweiz, och det vet jag. Det är nog därför det gör så ont. För hur jag än bestämmer mig var jag vill vara så gör det fruktansvärt ont, och känner jag mig samtidigt hemma...
Varför går det inte att få ihop mina båda världar på ett sätt så att alla mina drömmar går i uppfyllelse?
Det tynger. Och jag har verkligen inget behov av ett extra ok just nu. Får tårar i ögonen när jag ser bergen, när jag andas in den friska höstluften, när solen skiner och det är 25 grader här och jag vet att det är höst "hemma" i Sverige...
Undrar om jag någonsinn kommer ha ett hemma. Om det någonsinn kommer finnas ett ställe där jag inte ständigt saknar något annat. Kanhända att det har att göra med vart mitt hjärta är...
Ibland
för mycket aktiviteter, för lite vila.
idag fick jag ta ett steg tillbaka och lyssna på det min kropp har försökt tala om för mig hela veckan; SOV! VILA! TA DET LUGNT!
Jag stannade hemma istället för att åka till Luzern direkt efter jobbet. Jag hade gärna vart med på Ms födelsedagskalas, men jag pallar inte. Min kropp skriker att det inte går längre. Jag kan inte hålla på och fylla den med alkohol och nikotin och socker och träna 9 timmar i veckan och sova 6 timmar per natt och tro att det funkar. Min kropp går inte med på det. Och jag måste lära mig att jag inte är som alla andra. Det finns säkert folk som klarar av att vara med på allt och göra allt, men min kropp gör inte det. Den behöver lite mer uppmärksamhet än andras, lite mer vila, lite mer omsorg. Jag är dålig på det. Men jag måste lära mig, för min kropp är mitt kapital. Det är det jag har att jobba med. Där finns inget annat. Därför är jag i säng nu istället för att drälla runt någonstans och dricka öl med en massa trevliga människor...
Vad är väl en bal på slottet...?
Ja, nä, det gäller att ta livet som det är. Som det kommer. Och att acceptera sig själv som den man är.
Jag märker att jag börjar nå en punkt där jag måste definiera om mig själv. Jag har gjort det förr. Men då var det enklare för jag var i en ny omgivning. Nu har jag en fast omgivning som vet hurdan jag brukar vara och borde förändra mig i det. Det tar tid och det måste det få också. Jag är stolt över varje litet steg jag som tar mig närmre den jag vill vara. Som idag, när jag lyckas säga nej och prioritera min hälsa före fest och skoj och andras krav på att jag ska med.
Jag måste börja följa min egen väg.
ibland är jag bara helt vilse. ett ord, en beröring, en antydan till något och jag vinglar i min tillvaro. det finns få saker som är värre än när man inser att en av de närmsta vännerna som man litar så mycket på och tycker så mycket om och aldrig vill förlora ser en som mer än bara en vän... Men jag kanske bara inbillar mig. Hoppas det. När gudarna vill kommer vi tvingas ta upp det. Tills dess får det vara som det är. Jag vet i alla fall vad jag vill och vart mitt hjärta är.
Slutkörd men med en massa bra saker i bagaget...
Jag är helt färdig. Jag kan knappt stå längre och helgen har inte ens börjat... Jobbar både lördag och söndag, ikväll är det konsert, imorgon är det födelsekalas, på söndag ska jag gå och lägga mig kl.17. eller kolla på Oklahoma, eller La vie en rose, eller Sound Of Music... Jag har fått en massa bra tips från alla mina lärare. Mycket bra respons också. Min sånglärarinna gav mig en massa extratips och övningar igårkväll och idag fick jag ortoligt med input av korepetitatorn. Det är småsaker, bilder, tankar, rörelser som gör att rösten förändras så otroligt mycket. Helt plötsligt hörs jag, bär rösten... Det känns så bra! Och det känns som att jag har lärt mig så mycket nu redan att jag kommer bli riktigt bra om två år. Steplärarinnan tyckte jag var duktig igår och jag lyckades lyfta benet rätt idag på baletten och gjorde tydligen vackra skutt på jazzen igår. Och herr Vet Allt historielärare sa att jag skulle vara försiktig med mitt kunskapsförsprång så att inte de andra i klassen kommer i försökelse att stänga av sina hjärnor...
Jahapp. Det låter väl bra. Eller?
Redan nu börjar jag märka av baksidan av branschen. Jag orkar nästan inte med mitt privatliv. Det gör ont att ha hjärtat i Stockholm (även om jag är sjukt glad att jag får komma dit och träffa honom om tre veckor), det är tufft att försöka upprätthålla vänskaper (jag har aldrig varit bra på det, hur ska jag då lyckas när jag pluggar så intensivt?), det är tungt att vara "tjockast" i klassen (jag vet att jag inte är tjock, men det är ta mig fan inte lätt att stå framför en jävla spegel varenda dag, brevid långbenta gaseller!), det är jobbigt att lära sig flera nya låtar per vecka, svårt att hinna med allt... Jag vet att jag får skylla mig själv, det är ju jag som vill träffa mina vänner, det är ju jag som vill ut och festa om helgerna fastän jag är trött, jag som jobbar lördag, söndag för att ha råd med det liv jag vill leva, jag som tillåter mig själv att lämna mitt hjärta i Stockholm...
Ibland orkar jag bara inte mer! Jag önskar att folk förstod! Till och med mina närmaste vänner fattar inte vad jag håller på med. De fattar inte hur tufft det är att aldrig ha en hel dag ledig, de inser inte hur mycket det belastar mig, de förstår inte hur mycket det tynger en att ständigt tvingas försöka vara bäst.
Jag gör det här frivilligt, och jag älskar det. Det är ingen lätt väg, men det har jag aldrig förväntat mig heller. Det är inte ett dugg glammigt, det är bara tufft. Det gäller att kämpa, det gäller att titta rakt fram, fokusera på sig själv, träna, öva och sova mycket. Det är otroligt svårt att hinna med allt. Förut precis bröt jag ihop för att jag inte visste vad jag skulle laga till kvällsmat. Jag orkar inte med småsaker. De blir enorma, de trycker, tynger ner mig tills jag trillar. Jag har ingen aning om jag kommer klara av det här, ingen som helst aning. Jag vet inte om mitt självförtroende räcker till för pressen, jag vet inte om det jag kan räcker till, jag vet inte om jag är beredd att ge upp en säker framtid för detta, jag vet inte...
Tack och lov är det helg och så fort jag kommit ut och träffat mina polare kommer jag inte ens fundera på det här inlägget längre. Ska på konsert i gamla högstadieskolan och hela byn kommer vara där. Inom några minuter kommer jag ha talat om för så gott som alla att jag mår jättebra och att jag går på musicalskola och att det tar tre år och att det är tufft men sjukt roligt, att jag hamnat precis rätt... Shit vad man ljuger i vardagen. Eller ja, ljuger, skulle hellre vilja kalla det för tomma ord, färdiga fraser, ett sätt att hålla andra borta från sig själva.
Och ärligt talat; hur många av mina gamla högstadielärare, -polare, syskon till klasskamrater etc. är egentligen intresserade av att jag kämpar, lider, har ont överallt, tvivlar, tvekar, slåss mot mig själv, gråter, driver mig själv till yttre, faller och inte riktigt lyckas resa mig upp igen...?
Kreativitet
Varför inte?
Är det verkligen så?
Är det så för mig? Behöver jag förlora säkerheten för att kunna optimera min kreativitet? Vad behöver jag förlora? Hur mycket?
Jag är rädd för att det stämmer. Jag är rädd för att jag måste ge upp en massa. Måste förlora för att kunna lära mig konstnärlighet. Men hur ska jag göra det? Jag bor i ett land där säkerheten är överallt, allt är ordnat, allt funkar, mina föräldrar är stöttar mig, jag behöver inte kämpa till det yttersta, aldrig.
Hur ska jag då kunna få ut det bästa av mig?
Min sånglärarinna Maria sa något smart och sant idag också. Det här går ut på att du ska bli bättre än alla andra. Gå din egen väg, titta inte höger och vänster så mycket. Gå din väg, se till att få ut det bästa av dig själv som på något sätt möjligt! Öva!
Öva! Öva! Öva!
En halvtimme om dagen minst!
Jag har fått helt fantastiska övningar som jag ska göra, och jag SKA verkligen göra dem!!! En halvtimme om dagen borde ändå funka. Med lite disciplin och vilja... Jag vill ju bli bra! Jag vill ju bli bäst!!!
Undrar bara hur jag ska bära mig åt med det där med kreativiteten...
Shake it baby!
Shake it är också kul. Vi brukar köra diagonalt. Fyra steg rakt fram, fyra steg i en cirkel. Första gången skakar vi huvudet i cirkeln, andra gången axlarna, sen ändrar vi mönstret, går fyra steg, vänder oss om och shake the buttom (här går det ut på att isolera), sen fyra steg och shake what you got inklusive touch yourself. Väldigt kul=)
Ikväll är jag ledig. Ska ta en lång dusch eller ett bad, baka bröd och krypa ner i min säng tidigt. Imorgon väntar en lång dag med balett, röstteknik, lunch med mina efterlängtade damer, sång och jobb. Skönt att man får mat på jobbet...
Min Sverige-trip börjar närma sig. Drygt tre veckor kvar. Synd att jag missar nolleföreställning och It´s så 2008, men så får det vara... Man kan faktiskt inte få allt.
Jag hatar åska!
Aaaaaaaajjj!!!!!
Nu samlar jag mina sista krafter inför kvällens äventyr; analysräkning hos Sharon. Spännande...
Nä nu ni! Ny månad nytt liv! eller nåt...
Jag tillåter mig att översätta:
Jag är nästan vid målet, den enda fienden jag har kvar på min väg är jag själv.
Det är inte så komplicerat, om du inte är rädd att förlora blir allt mycket lättare.
Vad än min plan är, vad det än är jag vill
Viktigt är inte vad jag tänker göra, viktigt är bara att jag gör det
Låt mig tvivla i maktlösheten, låt mig falla på tänderna
Låt mig springa in i väggen om och om igen
Och nästan bryta samman, tills jag någon gång lyckas
Oavsett vad min plan är, oavsett vad jag vill
Det som räknas är inte vad jag ger utan det som jag bringar och det som lyckas
Jag mitt i när allt faller isär
I mitten av orkanen
Jag vet att en droppe räcker för att allt ska svämma över
Det som räknas är att jag berör något
Jag har gett mig själv kaffe- och sockerförbud för september. Ska dessutom försöka skärpa mig och träna så mycket som möjligt. Imorgon ska jag ta cykeln till skolan. Jag ska! Jag tänker inte räkna en enda kalori, men jag ska äta på ett sätt som får min hy att må bra och min kropp att orka. Jag ger allt och kör mitt eget race. Nu börjar det på allvar.
Jag marscherar framåt i min egen bubbla. Inte ensam. Aldrig ensam. Bara själv när jag vill. Jag är stark och jag vet att det finns folk i vars ögon jag är vacker. Andra spelar ingen roll! Ingen ska tala om för mig hur jag ska vara. Jag ska gå min väg oavsett vilka hinder som ställer sig i min väg! Min lycka står bara i mina egna händer. Jag är den enda som kan nå mina mål. Och jag ska ge allt för det! Och varken vara rädd att lyckas eller att misslyckas! Jag kan bara vinna om jag är medveten om att jag kan förlora och ändå släpper taget!
Och om fyra veckor kommer jag till Örebro!!! Yes!
Ojojoj vilken festival!
Igår spelade en av Schweiz absolut bästa rappare. Han spelade på den lilla scenen, så det var så där riktigt familiärt och intimt. Jag hade kunnat dra ner hans byxor om jag hade velat. Det hade varit roligt, men då hade jag nog sumpat min chans att få snacka med honom senare... Greis är riktigt bra, han har bra texter, bra rhymes och är en otrolig konstnär på alla möjliga sätt. Det måste ha varit jätteskumt för honom att stå på en sån liten scen, så nära publiken, när han är van att spela inför en full Bierhübeli (Berns största konsertlokal, jag har alltid sagt att den dagen jag spelar inför ett fullsatt Bierhübeli, då har jag nått mitt mål). Jag stod givetvis mitt längst fram och hade jättekul. Efteråt visade det sig att han hade sett mig och jag fick faktiskt tillfälle att prata med honom. Snällare och ödmjukare rappare får man leta efter, mina vänner. Vilken människa! Wow!
Timmarna som är kvar tills jag börjar jobba igen ska tillbringas med tvättning och iordningplock inför veckan. Två dagar helg är alldeles för lite! Okej, det kan ju ha att göra med att jag jobbar både lördag och söndag och ändå festar... Skyll dig själv, Ebba
Jag vill också vara med!
Jo, det är klart, jag har ju roligt här, jag med. Ska på konsert i morgon och har fixat tishor tillsammans med tre killpolare. Det ska bli asskoj! Och vi har fullt upp i skolan men projekt och sånt. Men det är inte samma sak som att gå runt i overall, festa dag och natt, alltid ha på sig sin röda faddershirt och stöta på folk i långhuset som hälsar glatt som man själv tror att man aldrig sett... Det finns inget som går upp mot höstnollningen i Örebro! I alla fall inte när jag är med...
Jag tror ni kommer klara er alldeles utomordentligt bra utan mig i höst, men snälla snälla, tänk på mig! Jag vill så gärna! Och det är så totalt oföreställbart att det redan är ett helt år sen jag var fadder och två år sen jag nollades... Drar på mig ovven, tar en öl och tänker på er!!!
Presentation class gick föresten hyfsat bra. Jag pajade min röst när jag ville lite för mycket, men inte mer än att det blir bra om nån vecka. Blev stressigt, men som sagt, det funkade=)
Slapp jobba både igår och idag vilket gjorde allt mycket lättare. Dessutom fick jag just ett mejl med en bild som jag längtat efter sen jag var i Sverige sist...
En månad, inte ens, tills jag åter får sätta fötterna på mina förfäders mark! Det gör mig lycklig att tänka så!
You are not afraid that you cannot do it...
Vilken vishet! Så otroligt starka ord som just nu känns aktuellare än någonsinn. På torsdag är det presentation class. Vi ska visa vad vi kan, samtidigt som vi gör oss sårbara och visar huruvida vi är farliga för de andra eller inte. Allvarlig konkurrens är alltid farlig!
Torsdagen blir första riktiga tillfället att skatta de andra. Hur duktiga är folk egentligen? Vad har de för röst? Scennärvaro? Det blir en tuff dag. Var och en vill ge sitt bästa men ändå får man inte vara för bra, man får inte vara för engagerad, för duktig. Då hamnar man utanför. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara...
Jag har bestämt mig för att ge allt. Jag ska vara så bra jag bara kan. Inte duktig utan bra. Det par minuterna som vår duett tar ska jag inte bara spela lesbisk, jag ska vara det! Så det så! Jag har tillräckligt med vänner utanför den här skolan för att veta att jag är uppskattad för den jag är, jag behöver inte få den responsen i skolan. Det är klart man vill komma överens med folk, där finns ju en massa inspiration att hämta också, men jag vill ju faktiskt bli riktigt riktigt bra som musikalartist, då är "vännerna" inom branschen relativt oviktiga... Det är det människorna som känner mig som person och inte som artist som är viktiga!
Men ändå är jag rädd för att hamna utanför, vara bra och bli ensam. Jag vill inte vara ensam och jag hatar att rädslan håller mig tillbaka... Trust what scares you. Fright is good.
Fyra veckor tills jag åker till Stockholm och Örebro och får träffa de människor som jag saknar mest!!!
Se om jag kan få några timmar beautysleep nu innan det drar igång med balett imorgon bitti... Veckan har helt enkelt för få timmar! Fortfarande!!!
Var inte rädd, bara kör!!!
Efter 2 veckor
Kvintessensen efter andra vekcan är: Min fotled är inte bra än. I förrgår på baletten började min högra fotled göra ont igen. Måste ha belastat fel när jag gick upp i relevé. Tejpade foten igår för dansen och har haft fotledsstöd på hela dagen idag. Det gör mig snäppet mindre rörlig, men stabiliserar bra. Det jobbigaste är egentligen att det gör ont. Och jag är mindre stark i fötterna. Inte jättebra när man ska dansa balett och step, men men... Ska göra lite övningar hela helgen och ha stödet på...
En tjej i min klass ska sjunga Holding Out For A Hero på vår Presentation Class nästa vecka och jag ska backa henne tillsammans med två andra tjejer. Så idag har vi sjungit en massa Dododooo och Aahh aahh. Skitkul, hon är så sjukt duktig så det låter riktigt nice!
Mitt lite större bidrag till Presentation Class kommer bli en duett tillsammans med Aude. Vi ska köra Take Me Or Leave Me. Från Rent. Gå in på YouTube och kolla in den. Det är två lesbiska tjejer som sjunger. En av dem är en riktig bitch, flirtar med allt och alla, tar livet lätt (JAG). Den andra är strikt, ordentlig och väldigt svartsjuk (HON). Låten går ut på att de skäller på varandra och ber den andra om att acceptera henne som hon är. Samtidigt kan det inte låta bli varandra. Men låten slutar med att de går isär. Jag har lärt mig låten något sånär, nu gäller det bara att stagea den och att hitta karaktären för den bitchiga, lesbiska tjejen jag ska spela... En utmaning om inte annat. Det är inte lätt att hoppa över sin egen skugga och trovärdigt spela att man älskar en tjej, men utmaningar är kul!
Det är skönt att ha läst genus. Det pratas mycket om det, mer än någon annanstans i Schweiz. Fokusen ligger på emanzipation både för var och en som individ men även som kvinna/man eller homo/hetero. Det är jätteviktigt och spännande och jag märker att många i min klass inte har någon aning om vad det pratas om. Schweiziska kvinnor uppfostras till att underordna och anpassa sig. Tänk er Desperate Housewives i kvadrat så har ni ungefär bilden av typiska schweiziska kvinnor. Vill kvinna göra karriär, får hon hjärtattack när hon är 35 för att hon inte pallar det dubbla (för)-trycket med karriär och familj. Dessutom blir schweiziska män kränkta om deras fruar tjänar mer än dem. Det gäller att kämpa emot den kvinnobilden, speciellt när man ska in i en bransch där det alltid kommer finnas folk (huvudsakligen män) som försöker utnyttja en på olika sätt.
Skolan är tuff, men det är fortfarande kul, så jag kämpar på!
Konkretare
Örebro blir någongång mellan 29/9 och 3/10 så håll ögon och öron öppna... Jag lär höra av mig=)
Nu ska jag iväg och jobba. Är inte supermotiverad, men det hjälper att ha nåt att se fram emot! Allt blir mycket roligare då.
Efter första veckan...
Ja nu har jag klarat första veckan. Sitter just nu i soffan i vardagsrummet, utanför är det ganska grått, det märks att sommaren börjar gå mot sitt slut och det gör det extra mysigt och vemodigt att krypa upp i soffan. Jag är själv och just nu är det rätt skönt. Man har så intensiv kontakt med alla runtomkring annars så en söndageftermiddag som denna vill jag bara vara med mig själv och Figaro. De visar nämligen Le nozze di Figaro på tv. Försöker febrilt hänga med, fattar ingenting fastän jag redan har sett operan en gång och fått handlingen förklarad för mig... Nåväl, får väl försöka hitta en sammanfattning på nätet... Ska kolla på en historiefilm också och sammanfatta den... Och leta musikalnoter... och tvätta... och steppa lite... och träna fötterna... och städa... och äta nåt... och sen ska jag jobba ikväll också...
Ja, ni ser. Det är fullt schema. Helst skulle jag bara sitta här i soffan och kolla på tv hela dagen...