Lucy, från Charlie Brown
Jag älskar henne och sedan igår inser jag varför. Jag har mycket av henne i mig. Min "coach", som jag skulle vilja kalla honom som hjälper mig med mitt arbete, tyckte jag påminde om henne. Hon är min scentyp. Djup med humor, eller humor med djup. Hur man nu vill vända det...
Jag har valt låtar att sjunga och scener att spela. Nu ska det repas, läras in, utantill så det gnistrar om det! Jag ska göra låtarna och scenerna till mina egna!
Mattias repar också för scenprov, så jag försöker på mitt bästa metafysiska sätt ge honom pepp samtidigt som jag hoppas på att få nåt av honom... Han har så mycket konstnärskap och kreativitet i sig som jag beundrar så.
Det är intressant att jobba på det här sättet och det ska bli väldigt spännande att se hur mycket mer jag kommer hinna lära mig om mig själv på den här månaden. En månad kvar till de första proven. En månad!!! Shit! Wow!
Tack alla som tänker på mig och skickar energi till mig!
Ännu en wow-upplevelse!
Mina damer och herrar, tro det eller ej, men Ebbaluna kan gå ner i spagat! Sen idag morse klockan kvart i tio.
Okej, det har bara gått idag hittills, bara med höger ben fram och inte split, men ändå! Jag har aldrig kommit så långt ner förut... Blev helt paff imorse efter det tuffa styrkepasset. "Stretcha lite." Där det brukar ta emot tog det inte emot och jag gled ner och ner och ner ända tills jag inte behövde hålla mig med armarna längre...
Det här blir bra.
Imorgon väljer vi låtar och monologer. På lördag är det Fasnacht (karneval), då ska det festas en sista gång innan fem riktigt sjukt tuffa veckor börjar då jag ska gå så långt det går, jag ska tänja på varenda gräns, jag ska växa, skaka av mig kukongen och flyga iväg!!!
Det lär inte bli mycket tid över till annat än träning... Men det är det värt!
Låten vi började på med bandet igår är lite mer åt det souliga, nästan country-hållet, riktigt skoj. På fredag har jag en nästan ledig eftermiddag och på lördag ska jag jobba utomhus 12-21...
Konkurrensen och oron i skolan börjar växa. Vi är två stycken som söker till andra skolor, tredjeårseleverna letar-men hittar inte-jobb, en tjej i klassen slutar till sommaren, en anna vet inte om hon får fortsätta pga höftproblem, Vi är missnöjda med mycket, med systemet, med skolledningen, andraårseleverna är otroligt frustrerade över att vi har fått det showdatum som var lovat dem egentligen. Och kommunikationen är usel, under varje nivå!
Så det är en del energier som flyger omkring här och visar sig på olika sätt...
Det är en helt ny känsla för mig nu.
Det känns som att jag är på väg att bli konstnär. Jag känner mig kreativ och målmedveten. Konstskapande som det så fint heter...
Haha, nu kom precis en kompis in och berättade att Kronsessan ska gifta sig. Äntligen!!! Vi firade ju hennes brölopp för två år sen... (ojdå, var det sååå länge sen...)
Jag får hjälp! Wow!
Jag får proffessionell hjälp med förberedelserna inför intagningsproven till Wien! Skitcoolt!
Nu börjar det bli pirrigt. Det är snart. I helgen blir det mars och sen är det snart april och då gäller det att jag är i toppform. Det är snart. Jättesnart. Och jag har ingen aning vad jag ska sjunga eller spela... Men jag får som sagt hjälp. Frågan är bara om tiden räcker till. Men det ska också lösas. Tid är nåt man tar sig för det som är viktigt. Bara synd att pengatjänandet blir lika viktigt som proven för att det ska gå ihop... Men roligt. Känner verkligen hur det pushar mig. Det får mig att använda varje muskel i kroppen när jag dansar, det får mig att göra mina sångövningar, att lära mig monologer och låtar, att motstå choklad. Här ska trimmas. Jag ska ge allt jag har för att bevisa att jag hör hemma på scen. Det här blir det största jag gjort i hela mitt liv. Wow!
Nu börjar det bli pirrigt. Det är snart. I helgen blir det mars och sen är det snart april och då gäller det att jag är i toppform. Det är snart. Jättesnart. Och jag har ingen aning vad jag ska sjunga eller spela... Men jag får som sagt hjälp. Frågan är bara om tiden räcker till. Men det ska också lösas. Tid är nåt man tar sig för det som är viktigt. Bara synd att pengatjänandet blir lika viktigt som proven för att det ska gå ihop... Men roligt. Känner verkligen hur det pushar mig. Det får mig att använda varje muskel i kroppen när jag dansar, det får mig att göra mina sångövningar, att lära mig monologer och låtar, att motstå choklad. Här ska trimmas. Jag ska ge allt jag har för att bevisa att jag hör hemma på scen. Det här blir det största jag gjort i hela mitt liv. Wow!
Nytvättat hår och det där som svider så i hjärtat...
Längtan och saknad! Det gör mig tokig! Jag får mejl efter mejl från Örebrospexet (förövrigt världens bästa spex trots att jag inte är med där längre), det är provfester, produktionshelger och fester, och möten och planeringar och fika och provföreställning och affischering och snart är det premiär. På Hjalmar Bergman teatern! Den 13.mars! om tre veckor! och jag har inte råd att köpa en flygbiljett och ta mig upp för jag måste spara för att kunna betala intagningsproven och resorna till Hamburg och Wien i vår.
Ingen som har vunnit några lusentappar och eller känner någon som har och som vill sponsra en resa till mina kära i Öret? Snälla?!?!?
Jag sitter här med nytvättat hår. Jag hatar det. Usch för nytvättat hår. Det är så lent och flygigt och konsigt, det klibbar i ansiktet och hänger ner helt slätt. Gaaa! Men det känns så onödigt att tvätta håret när man ska smeta in skum i det, sen tova till det med tuperingskam och dessutom spraya en halv flaska hårspray över det. Men men, jag är helt enkelt tjej och jag har långt hår och jag vill ha långt hår och det är fint när det är fullt med hårspray och klet och tovor. Så det får helt enkelt duga.
Nu ropar Brorsan om självbakta semlor. I alla fall en liten tröst och en gnutta Sverige här i den eviga vinter.
Ingen som har vunnit några lusentappar och eller känner någon som har och som vill sponsra en resa till mina kära i Öret? Snälla?!?!?
Jag sitter här med nytvättat hår. Jag hatar det. Usch för nytvättat hår. Det är så lent och flygigt och konsigt, det klibbar i ansiktet och hänger ner helt slätt. Gaaa! Men det känns så onödigt att tvätta håret när man ska smeta in skum i det, sen tova till det med tuperingskam och dessutom spraya en halv flaska hårspray över det. Men men, jag är helt enkelt tjej och jag har långt hår och jag vill ha långt hår och det är fint när det är fullt med hårspray och klet och tovor. Så det får helt enkelt duga.
Nu ropar Brorsan om självbakta semlor. I alla fall en liten tröst och en gnutta Sverige här i den eviga vinter.
Tack!
Tack för fina vänner som skriver vackra kommentarer och finns där trots distans!
Jag försöker hitta och se det som finns i livet och som är värt att vara tacksam för. Oavsett vart man nu bestämmer sig att dessa gåvor kommer ifrån. Att vara tacksam är alltid en bra hållning.
Jag är tacksam för att jag har råd att ta extra sångundervisning.
Något har hänt med min röst. Den har vuxit, jag lär känna den mer och mer och litar på den mer och mer också. Någonstans har nån knut gått upp. Maria, min lärare, frågade om jag var kär. No, no. Nix kär. Men målinriktad. Den förändringen är jag tacksam för.
Elayne tror att jag kommer må bättre på actinglektionerna när vi börjar jobba mer med text. Hon märker att jag inte känner mig utmanad nu. Jag behöver mer att bita i.
Ken, korepetitorn, gav mig en bra feedback. Mycket kvar att jobba på, givetvis, man är ju aldrig klar, men jag har gjort bra ifrån mig hittills.
Jag funderar på andra skolor. Samma utbildning men lite mer för lite mindre pengar. Tre auditions på G i vår. Hamburg och Wien. Det känns riktigt spännande och ger motivation att kämpa på i skolan extra mycket fastän man inte blir pushad. Det händer en del när man har ett mål.
Den 9. maj ska vi ha vår show igen. Känns sådär, men det är alltid bra att stå på scen. Också värt att vara tacksam för.
Mina eksem har nästan försvunnit helt. Ärren sitter kvar och huden är torr och ful, men eksemen är borta och det är jag extremt tacksam för!
Igår tog jag med Mimi på restaurang i Bern. Vi åt italienskt och drack rödvin och pratade och drack kaffe och grappa. Det var precis vad hon behövde och jag njöt av hennes sällskap. Märkte efteråt hur viktigt det är att vara behövd och hur gott det gör en själv att kunna ge någon tröst som betyder mycket för en. Jag lyckades göra rätt fastän jag kände mig så tafatt när jag fick reda på vad det var som hade hänt. Vad säger man till någon som mist en vän?
Jag är tacksam att hon och jag kommer så bra överens.
Jag är tacksam att det inte gör mig så mycket längre att M inte hör av sig.
Det enda jag saknar i mitt liv nu är Sverige, ordning och någon som ligger brevid mig i sängen och håller om mig.
Men jag har så mycket att vara tacksam för.
"It will turn out well."
"How?"
"I don't know, it's a mystery."
Shakespear in Love är en film vars poetiska värde jag alltid underskattat.
Jag försöker hitta och se det som finns i livet och som är värt att vara tacksam för. Oavsett vart man nu bestämmer sig att dessa gåvor kommer ifrån. Att vara tacksam är alltid en bra hållning.
Jag är tacksam för att jag har råd att ta extra sångundervisning.
Något har hänt med min röst. Den har vuxit, jag lär känna den mer och mer och litar på den mer och mer också. Någonstans har nån knut gått upp. Maria, min lärare, frågade om jag var kär. No, no. Nix kär. Men målinriktad. Den förändringen är jag tacksam för.
Elayne tror att jag kommer må bättre på actinglektionerna när vi börjar jobba mer med text. Hon märker att jag inte känner mig utmanad nu. Jag behöver mer att bita i.
Ken, korepetitorn, gav mig en bra feedback. Mycket kvar att jobba på, givetvis, man är ju aldrig klar, men jag har gjort bra ifrån mig hittills.
Jag funderar på andra skolor. Samma utbildning men lite mer för lite mindre pengar. Tre auditions på G i vår. Hamburg och Wien. Det känns riktigt spännande och ger motivation att kämpa på i skolan extra mycket fastän man inte blir pushad. Det händer en del när man har ett mål.
Den 9. maj ska vi ha vår show igen. Känns sådär, men det är alltid bra att stå på scen. Också värt att vara tacksam för.
Mina eksem har nästan försvunnit helt. Ärren sitter kvar och huden är torr och ful, men eksemen är borta och det är jag extremt tacksam för!
Igår tog jag med Mimi på restaurang i Bern. Vi åt italienskt och drack rödvin och pratade och drack kaffe och grappa. Det var precis vad hon behövde och jag njöt av hennes sällskap. Märkte efteråt hur viktigt det är att vara behövd och hur gott det gör en själv att kunna ge någon tröst som betyder mycket för en. Jag lyckades göra rätt fastän jag kände mig så tafatt när jag fick reda på vad det var som hade hänt. Vad säger man till någon som mist en vän?
Jag är tacksam att hon och jag kommer så bra överens.
Jag är tacksam att det inte gör mig så mycket längre att M inte hör av sig.
Det enda jag saknar i mitt liv nu är Sverige, ordning och någon som ligger brevid mig i sängen och håller om mig.
Men jag har så mycket att vara tacksam för.
"It will turn out well."
"How?"
"I don't know, it's a mystery."
Shakespear in Love är en film vars poetiska värde jag alltid underskattat.
YES!
Det blev succé! Publiken slutade inte applådera! Det var helt fantastiskt! Och roligt! Och bra!
Wow! Vi lyckades genomföra det hela på ett suveränt och proffsigt sätt som gjorde att publiken gillade vår show trots konstigt manus och ologiska övergångar (inte vårt fel...)
Vi var vackra och fantastiska! Och det som berör mig mest är att mina kompisar blev stolta.
Jag hade ingenting att förlora när jag gick ut på scen. Jag visste att 13 människor i publiken var där för min skull enbart och att oavsett hur jag skulle göra ifrån mig skulle de fortfarande älska mig och tycka jag är bäst. Så jag slappnade av och gjorde mitt bästa, för deras skull. Det var härligt och underbart och helt plötsligt värt all stress, frustration, smärta och ansträngning som vi haft sedan december.
Allt ordnar sig, bara man är fantastisk. Så sant så sant!
Kollade på några bilder idag som Pappa tog och blev själv också väldigt nöjd med vår prestation. YES!
Blev lite förvånad över mitt utseende på bilderna. Har inte sett mig själv på foto på länge och framförallt inte helkroppsbilder. Ser jag ut så där? I så fall har det hänt rätt mycket sedan uppvisningen i höstas. Jag ser smal och vältränad ut. Det ni, är inte dåligt för att vara jag som säger det om mig själv. Det har hänt en del på självförtroendesidan också. Även om jag fortfarande har en lång väg kvar att gå.
Gårdagens uppvisning var som en wellnessbehandling för mitt självförtroende. Alla mina bästa vänner här i landet var där. Dom blev stolta över mig. Applåderna efter mitt solo var så långa att det nästan blev jobbigt. Och när vi bockade individuellt på slutet var mina applåder ljudligast. Så härligt, så underbart! Och jag fick en ros av min klass för allt jag gjort och organiserat i veckan...
Det här kommer jag kunna leva på ett tag. Det är den här känslan som gör att jag vill syssla med det här. För alltid!
Wow! Vi lyckades genomföra det hela på ett suveränt och proffsigt sätt som gjorde att publiken gillade vår show trots konstigt manus och ologiska övergångar (inte vårt fel...)
Vi var vackra och fantastiska! Och det som berör mig mest är att mina kompisar blev stolta.
Jag hade ingenting att förlora när jag gick ut på scen. Jag visste att 13 människor i publiken var där för min skull enbart och att oavsett hur jag skulle göra ifrån mig skulle de fortfarande älska mig och tycka jag är bäst. Så jag slappnade av och gjorde mitt bästa, för deras skull. Det var härligt och underbart och helt plötsligt värt all stress, frustration, smärta och ansträngning som vi haft sedan december.
Allt ordnar sig, bara man är fantastisk. Så sant så sant!
Kollade på några bilder idag som Pappa tog och blev själv också väldigt nöjd med vår prestation. YES!
Blev lite förvånad över mitt utseende på bilderna. Har inte sett mig själv på foto på länge och framförallt inte helkroppsbilder. Ser jag ut så där? I så fall har det hänt rätt mycket sedan uppvisningen i höstas. Jag ser smal och vältränad ut. Det ni, är inte dåligt för att vara jag som säger det om mig själv. Det har hänt en del på självförtroendesidan också. Även om jag fortfarande har en lång väg kvar att gå.
Gårdagens uppvisning var som en wellnessbehandling för mitt självförtroende. Alla mina bästa vänner här i landet var där. Dom blev stolta över mig. Applåderna efter mitt solo var så långa att det nästan blev jobbigt. Och när vi bockade individuellt på slutet var mina applåder ljudligast. Så härligt, så underbart! Och jag fick en ros av min klass för allt jag gjort och organiserat i veckan...
Det här kommer jag kunna leva på ett tag. Det är den här känslan som gör att jag vill syssla med det här. För alltid!
Idag smäller det
Idag smäller det. Det finns ingen jag behöver bevisa något för, för alla som kommer för min skull tycker jag är fantastisk i vilket fall, men jag ska verkligen vara fantastisk. För deras skull och för min egen skull, men framförallt för att jag faktiskt kan.
Hoppas ni slipper vara i ett rum med rosa och röda glittertyger och 120 hjärtformade ballonger i rosa, rött och vitt. Man blir lite paralyserad av det.
Too much love. Det var var vi tyckte showen skulle heta från början.
My funny valentine...
Hoppas ni slipper vara i ett rum med rosa och röda glittertyger och 120 hjärtformade ballonger i rosa, rött och vitt. Man blir lite paralyserad av det.
Too much love. Det var var vi tyckte showen skulle heta från början.
My funny valentine...
Shooting
Idag kom det jag bara gått och väntat på egentligen. Rektorn frågade mig hur jag mådde, hon tyckte jag såg lite stressad ut, och jag bröt samman. Jag orkar inte mer, jag vill inte mer! Det som händer i mitt privatliv, i min lilla bubbla gör inte det hela bättre, men samtidigt har jag fått ansvar för dekor och rekvisita, jag är det som har allt med mig, den som fixar och donar och springer och inte hinner äta och inte lyckas sova och går runt och är krasslig och tar sönder min röst.
Ja, jag tycker om att ta ansvar och jag organiserar gärna. Men bara om jag får friheter inom mitt ansvarsområde och det då även accepteras som MITT ansvarsområde och jag får den auktoriteten som jag behöver. Det funkar inte om ingen lyssnar på mig och sen inte har sina grejer på plats.
Jag var nära att hoppa av hela projektet, men jag har jobbat för mycket för det och det kommer för många av mina älskade kompisar för att jag skulle skippa det nu.
Det är bara lite mycket på en gång.
För nästa projekt ska jag enbart tänka på och för mig själv och ingen annan. Glömmer någon sin stol eller sina skor eller sitt äpple så är inte det mitt problem sålänge jag har det som behövs för mig bakom eller på scen.
Jag vill verkligen inte vara i den här situationen. Jag är asnervös för min låt. Den föll isär helt och hållet idag på genomdraget och resten av klassen kunde inte hålla tyst och stå stilla bakom scen och i min förtvivlan och almänna ilska gav jag dem skulden att ha förstört min låt. Men det är ju mitt eget fel om inte jag kan koncentrera mig. Tyvärr.
Ikväll var det fotografering för modelltävlingen för en restaurangmeny. Av 70 har nu 22 valts ut som fotades och kommer ställas ut på affischer nästa vecka så att man kan rösta fram de 11 som ska synas i menyn sen.
Nu gäller det bara att få folk att rösta på mig=)
Det var kul med shootingen och jag tror bilderna blev bra. Men annars hade jag helst skjutit mig själv för min naiva tro att det skulle funka att småprata med han som förra inlägget gällde. Hälsade på den andra på vägen hem när han jobbade. Han verkade inte alls intresserad längre så nu har jag skrivit ett sms. Trots alla varningar och alla tjejkompisar som säger, nej du får inte skriva, du måste vänta tills han hör av sig... Tänk om han inte hör av sig då? Tänk om han inte är intresserad alls? Tänk om han är intresserad fast blyg eller tror att jag inte är det för att jag aldrig hör av mig?...
Klarhetssms. "Snälla tala om för mig ifall du inte är intresserad. Jag pallar inte så här."
Jag blir så trött på det och jag längtar så efter lite närhet och kärlek och ömhet och snälla ord från en man! Lite uppskattning... Snälla... Men jag vill få det utan att be om det och av rätt kille!
Efter klockan tio på lördagkväll kommer jag vara totalt oanvändbar. Av trötthet till lika stor del som lättnad. Sen blir det banne mig fest! Så det så!
Jag är INTE sugen på att sjunga kärlekssånger. Förutom mitt solo som stämmer väldigt bra. Finns hur många som helst som det går att referera till när jag sjunger...:-S
Ja, jag tycker om att ta ansvar och jag organiserar gärna. Men bara om jag får friheter inom mitt ansvarsområde och det då även accepteras som MITT ansvarsområde och jag får den auktoriteten som jag behöver. Det funkar inte om ingen lyssnar på mig och sen inte har sina grejer på plats.
Jag var nära att hoppa av hela projektet, men jag har jobbat för mycket för det och det kommer för många av mina älskade kompisar för att jag skulle skippa det nu.
Det är bara lite mycket på en gång.
För nästa projekt ska jag enbart tänka på och för mig själv och ingen annan. Glömmer någon sin stol eller sina skor eller sitt äpple så är inte det mitt problem sålänge jag har det som behövs för mig bakom eller på scen.
Jag vill verkligen inte vara i den här situationen. Jag är asnervös för min låt. Den föll isär helt och hållet idag på genomdraget och resten av klassen kunde inte hålla tyst och stå stilla bakom scen och i min förtvivlan och almänna ilska gav jag dem skulden att ha förstört min låt. Men det är ju mitt eget fel om inte jag kan koncentrera mig. Tyvärr.
Ikväll var det fotografering för modelltävlingen för en restaurangmeny. Av 70 har nu 22 valts ut som fotades och kommer ställas ut på affischer nästa vecka så att man kan rösta fram de 11 som ska synas i menyn sen.
Nu gäller det bara att få folk att rösta på mig=)
Det var kul med shootingen och jag tror bilderna blev bra. Men annars hade jag helst skjutit mig själv för min naiva tro att det skulle funka att småprata med han som förra inlägget gällde. Hälsade på den andra på vägen hem när han jobbade. Han verkade inte alls intresserad längre så nu har jag skrivit ett sms. Trots alla varningar och alla tjejkompisar som säger, nej du får inte skriva, du måste vänta tills han hör av sig... Tänk om han inte hör av sig då? Tänk om han inte är intresserad alls? Tänk om han är intresserad fast blyg eller tror att jag inte är det för att jag aldrig hör av mig?...
Klarhetssms. "Snälla tala om för mig ifall du inte är intresserad. Jag pallar inte så här."
Jag blir så trött på det och jag längtar så efter lite närhet och kärlek och ömhet och snälla ord från en man! Lite uppskattning... Snälla... Men jag vill få det utan att be om det och av rätt kille!
Efter klockan tio på lördagkväll kommer jag vara totalt oanvändbar. Av trötthet till lika stor del som lättnad. Sen blir det banne mig fest! Så det så!
Jag är INTE sugen på att sjunga kärlekssånger. Förutom mitt solo som stämmer väldigt bra. Finns hur många som helst som det går att referera till när jag sjunger...:-S
Falling apart...
Han ville mer, var intresserad av mer än bara vänskap. Så när hans ex hörde av sig och ville ha honom tillbaka och han fortarande hade känslor så kunde han inte gå ut och ta en öl med mig... Vad är det för logik? Jag som trodde jag hade hittat en kompis, en vän. Någon som var djup och snäll och klok och kunde prata och lyssna och ha kul också...
Jag vill inte mer än så. Det gjorde ont. Jätteont. Inte för att jag ville ha honom utan för att man inte kan gå ut med mig när man har tjej. Vad säger det om mig? Jag fattar inte världen. Varför kan jag inte förmedla vem jag verkligen är? Jag vill inte ta bort någon för någon, jag vill få prata, ha kul, finnas där, umgås. Inte förföra någon, det är inte min plan, inte ta sönder någons förhållande... Varför tror man det om mig?
Nu har jag en händelse till att sjunga om. Om jag lyckas fylla mitt huvud med tankar på allt det här, alla dessa underbara män som inte vill eller vågar umgås med mig av olika anledningar, alla som gör att jag sluter mig för att slippa bli sårad fler gånger, men ändå blir det, ändå gör det så ont, fast på ständigt nya sätt... Om jag fyller mitt huvud med det och kan återkalla alla de känslorna, så kommer jag kunna förmedla exakt det jag vill med mitt gitarrsolo på fredag. Nämligen den delen av kärleken där man vill men inte kan eller vågar för att man inte vet om den andre vill eller för att man är rädd att det tar slut eller försvinner, för erfarenheten säger att det kommer att ta slut, känslorna kommer slockna, mannen ifråga kommer att försvinna. De har de alltid gjort. Om och om igen. Och därför försluter man sig. För det gör så fruktansvärt ont...
"I wish I could lay down beside you when the day is done
and wake up to your face against the morning sun
But like everything I've ever known you'll disappear one day
so I'll spend my whole life hiding my heart away"
Jag vill inte mer än så. Det gjorde ont. Jätteont. Inte för att jag ville ha honom utan för att man inte kan gå ut med mig när man har tjej. Vad säger det om mig? Jag fattar inte världen. Varför kan jag inte förmedla vem jag verkligen är? Jag vill inte ta bort någon för någon, jag vill få prata, ha kul, finnas där, umgås. Inte förföra någon, det är inte min plan, inte ta sönder någons förhållande... Varför tror man det om mig?
Nu har jag en händelse till att sjunga om. Om jag lyckas fylla mitt huvud med tankar på allt det här, alla dessa underbara män som inte vill eller vågar umgås med mig av olika anledningar, alla som gör att jag sluter mig för att slippa bli sårad fler gånger, men ändå blir det, ändå gör det så ont, fast på ständigt nya sätt... Om jag fyller mitt huvud med det och kan återkalla alla de känslorna, så kommer jag kunna förmedla exakt det jag vill med mitt gitarrsolo på fredag. Nämligen den delen av kärleken där man vill men inte kan eller vågar för att man inte vet om den andre vill eller för att man är rädd att det tar slut eller försvinner, för erfarenheten säger att det kommer att ta slut, känslorna kommer slockna, mannen ifråga kommer att försvinna. De har de alltid gjort. Om och om igen. Och därför försluter man sig. För det gör så fruktansvärt ont...
"I wish I could lay down beside you when the day is done
and wake up to your face against the morning sun
But like everything I've ever known you'll disappear one day
so I'll spend my whole life hiding my heart away"
Söndag, vad är det?
Min söndag idag var typ en måndag egentligen. När man är i skolan 8 timmar och jobbar stenhårt så är det inte söndag. Det var början på en tuff vecka. Mycket kvar, mycket ofärdigt, mycket kritik, mycket att tänka på. Som tur är är stämningen i klassen bättre än före sportlovet. Vi tycker om varandra och stöttar varandra. Det behövs. Verkligen.
Nu är det dags att spela in den nya låten för bandet så de andra får en chans att höra hur det kommer låta. Och gå och lägga sig någorlunda i tid kanske... Hur var det nu det där med skönhetssömn...? Är det nåt man kan tro på...? Njaaaeee... Nåväl, vi får väl se...=)
På lördag smäller det. Då är det Valentines-Showcase!
Wohooo! eller nåt... Vi får väl se hur det blir... kämpar på i alla fall...
Nu är det dags att spela in den nya låten för bandet så de andra får en chans att höra hur det kommer låta. Och gå och lägga sig någorlunda i tid kanske... Hur var det nu det där med skönhetssömn...? Är det nåt man kan tro på...? Njaaaeee... Nåväl, vi får väl se...=)
På lördag smäller det. Då är det Valentines-Showcase!
Wohooo! eller nåt... Vi får väl se hur det blir... kämpar på i alla fall...
Upp och ner och uppochner
Den ena hör inte av sig. Han med ögonen som jag inte kan sluta tänka på. Han som jag så gärna vill ska höra av sig. Den andre kan inte. Eller kunde inte. Eller ville inte.
Vad vet jag...
Jag försöker fokusera, men jag har ingen som helst lust alls. Jag vill inte. Jag vill ha lov en vecka till. Minst. Vill inte ha show redan om en vecka. Vill inte behöva repa hela veckan. Jag vill ha nåt att se fram emot! Jag vill få åka till Sverige! Vill se spexet och hälsa på alla. Få gratta S live. Inte bara på håll och elektroniskt... Jag vill få göra nåt som är kul. Inte jobbigt. Nåt som jag kan. Inte nåt som alla andra kan bättre...
Har hittat två vackra Åkersbergakompisar från förr i tiden. Ibland blir man så ledsen när man ser vad livet gör med oss. Önskar jag hade kunnat varit där och funnits där som vän. Kämpat mer för vänskapen, för att hålla kontakten... Men jag misslyckades med det...
Okej, jag hade inte kunnat ändra nåt. Men det gör ont ändå att se någon som en gång stod en så oerhört nära och som det fortfarande finns något mystiskt band till (kanske är det bilden på oss som stått i min fönsterkarm i typ 15 år), ha mått så dåligt.
Livet gör konstiga saker med oss. Gör det inte det?
Jag önskar att jag kunde leva mer.
Undra om det är sant det som våra lärare säger att man blir ensam som konstnär för konstnärskapet består till viss del av omvärldens totala oförståelse?
I memoarerna står det sen att hon var en så lidande person, en jagad själ. Hon kom sällan till ro och hade svårt att släppa taget. Hon var ständigt rädd och alltid på väg. Hon kutade genom livet.
Om man nu ens minns hennes livsverk...
Stora tankar när snöblasket stänker gråa toner in genom fönstret ända ner i min själ.
Vad vet jag...
Jag försöker fokusera, men jag har ingen som helst lust alls. Jag vill inte. Jag vill ha lov en vecka till. Minst. Vill inte ha show redan om en vecka. Vill inte behöva repa hela veckan. Jag vill ha nåt att se fram emot! Jag vill få åka till Sverige! Vill se spexet och hälsa på alla. Få gratta S live. Inte bara på håll och elektroniskt... Jag vill få göra nåt som är kul. Inte jobbigt. Nåt som jag kan. Inte nåt som alla andra kan bättre...
Har hittat två vackra Åkersbergakompisar från förr i tiden. Ibland blir man så ledsen när man ser vad livet gör med oss. Önskar jag hade kunnat varit där och funnits där som vän. Kämpat mer för vänskapen, för att hålla kontakten... Men jag misslyckades med det...
Okej, jag hade inte kunnat ändra nåt. Men det gör ont ändå att se någon som en gång stod en så oerhört nära och som det fortfarande finns något mystiskt band till (kanske är det bilden på oss som stått i min fönsterkarm i typ 15 år), ha mått så dåligt.
Livet gör konstiga saker med oss. Gör det inte det?
Jag önskar att jag kunde leva mer.
Undra om det är sant det som våra lärare säger att man blir ensam som konstnär för konstnärskapet består till viss del av omvärldens totala oförståelse?
I memoarerna står det sen att hon var en så lidande person, en jagad själ. Hon kom sällan till ro och hade svårt att släppa taget. Hon var ständigt rädd och alltid på väg. Hon kutade genom livet.
Om man nu ens minns hennes livsverk...
Stora tankar när snöblasket stänker gråa toner in genom fönstret ända ner i min själ.
Och det händer igen...
Det där med att träffa någon man inte kan sluta tänka på.
Helt plötsligt dyker han upp i mitt liv. Med sina gröna ögon som bränner sig fast på näthinnan och borrar sig ända in till hjärtat.
Jag är på väg att börja tro igen, börja hoppas på att det kanske ändå finns nåt... Samtidigt som mitt förnuft skriker och alla varningslampor blinkar: "Det kommer bara göra ont! Det kommer göra jätteont! Det kommer ta all din energi!"
Ja, jo, visst kommer det det... Men han har nåt, som inte släpper taget om mig. Jag kan inte sätta fingret på det, jag vet bara att det var längesen jag såg fram emot något så som jag ser fram emot att träffa honom i övermorgon igen.
Intensivt är bra. Eller ja, det är i alla fall något. Allt som berör en skapar någon form av energier och spänningar, som med lite tur går att använda på ett bra sätt. Så det får gärna vara intensivt och jag vet att jag kanske kastar mig in i nåt onödigt fort, men jag tror ändå inte att det finns någon som kommer stå ut med mig i längden, så det gäller att få ut så mycket som möjligt av det man kan ta för sig av.
Helt plötsligt dyker han upp i mitt liv. Med sina gröna ögon som bränner sig fast på näthinnan och borrar sig ända in till hjärtat.
Jag är på väg att börja tro igen, börja hoppas på att det kanske ändå finns nåt... Samtidigt som mitt förnuft skriker och alla varningslampor blinkar: "Det kommer bara göra ont! Det kommer göra jätteont! Det kommer ta all din energi!"
Ja, jo, visst kommer det det... Men han har nåt, som inte släpper taget om mig. Jag kan inte sätta fingret på det, jag vet bara att det var längesen jag såg fram emot något så som jag ser fram emot att träffa honom i övermorgon igen.
Intensivt är bra. Eller ja, det är i alla fall något. Allt som berör en skapar någon form av energier och spänningar, som med lite tur går att använda på ett bra sätt. Så det får gärna vara intensivt och jag vet att jag kanske kastar mig in i nåt onödigt fort, men jag tror ändå inte att det finns någon som kommer stå ut med mig i längden, så det gäller att få ut så mycket som möjligt av det man kan ta för sig av.
Tid
Tid är inte något man har eller inte har. Tid är något man tar sig eller inte.
Allt handlar om prioriteringar här i livet. Så det så.
Föresten så lever jag än och är frisk förutom massa eksem igen och knutor på nacksenan... Enligt min läkarstudentkompis beror de på sömnbrist och är ett tecken på infektion i kroppen. Jag tror att min koffeindiet denna veckan också till stor del bär skulden till både eksem och knutor... Men men. På måndag ska jag sova ut. Kanske. Om det inte är bergväder förstås...
Båda lärarna som leder vårt showprojekt är sjuka så det blir en intensiv vecka efter sportlovet. Mycket kvar att göra innan allt sitter. Men men, det hör till. Precis som blåmärken, skavsår och vrickade leder hör till.
Så är det i den här branchen. Påstås det i alla fall.
Jag gör allt för att inte bli sjuk. Eller ja, inte allt, för i så fall skulle jag inte jobba så mycket och sova mer... (prioritera...) men jag käkar esberitox, vitaminer, frukt och tar på mig mycket kläder.
Det är mycket min kropp ska klara av just nu.
Men men, nu ska jag unna mig några timmars skönhetssömn. Men lite tur gör det nytta.
Låter mig inspireras av Pan och talar om att dagens outfit är mörkblå jeans, vit och grå randig t-shirt, gult linne som sticker ut under, röd kofta, lila halsduk med blommor, läderstövlar. Håret uppsatt i en lös knut mitt på huvet, glasögon, osminkad. Vissa dagar förtjänar bara inget smink.
Allt handlar om prioriteringar här i livet. Så det så.
Föresten så lever jag än och är frisk förutom massa eksem igen och knutor på nacksenan... Enligt min läkarstudentkompis beror de på sömnbrist och är ett tecken på infektion i kroppen. Jag tror att min koffeindiet denna veckan också till stor del bär skulden till både eksem och knutor... Men men. På måndag ska jag sova ut. Kanske. Om det inte är bergväder förstås...
Båda lärarna som leder vårt showprojekt är sjuka så det blir en intensiv vecka efter sportlovet. Mycket kvar att göra innan allt sitter. Men men, det hör till. Precis som blåmärken, skavsår och vrickade leder hör till.
Så är det i den här branchen. Påstås det i alla fall.
Jag gör allt för att inte bli sjuk. Eller ja, inte allt, för i så fall skulle jag inte jobba så mycket och sova mer... (prioritera...) men jag käkar esberitox, vitaminer, frukt och tar på mig mycket kläder.
Det är mycket min kropp ska klara av just nu.
Men men, nu ska jag unna mig några timmars skönhetssömn. Men lite tur gör det nytta.
Låter mig inspireras av Pan och talar om att dagens outfit är mörkblå jeans, vit och grå randig t-shirt, gult linne som sticker ut under, röd kofta, lila halsduk med blommor, läderstövlar. Håret uppsatt i en lös knut mitt på huvet, glasögon, osminkad. Vissa dagar förtjänar bara inget smink.
Inget över
Ingen tid över, ingen energi över, ingenting över att slösa på sånt som inte är absolut nödvändigt...
Två tentor denna veckan.
Fem jobbtillfällen.
Rep varje dag efter skolan.
Träning som vanligt.
Ingen ledig dag.
Jag vill inte klaga, jag får skylla mig själv, men all den energin som allt strul kring showen tar, skulle kunna användas till så mycket annat! Och jag har inget överflöde just nu...
Men det kommer gå! Det kommer funka. Det vet jag.
Men nu till något riktigt viktigt: Världens bästa Farfar fyllde år i fredags! Och eftersom han läser denna blogg, grattar jag på detta sätt! Jag hoppas du hade en underbar dag, Farfar och att middagen var fin och att du mår bra! Jag ser fram emot att träffa dig och Farmor igen och hoppas ni kommer och hälsar på här snart!
Två tentor denna veckan.
Fem jobbtillfällen.
Rep varje dag efter skolan.
Träning som vanligt.
Ingen ledig dag.
Jag vill inte klaga, jag får skylla mig själv, men all den energin som allt strul kring showen tar, skulle kunna användas till så mycket annat! Och jag har inget överflöde just nu...
Men det kommer gå! Det kommer funka. Det vet jag.
Men nu till något riktigt viktigt: Världens bästa Farfar fyllde år i fredags! Och eftersom han läser denna blogg, grattar jag på detta sätt! Jag hoppas du hade en underbar dag, Farfar och att middagen var fin och att du mår bra! Jag ser fram emot att träffa dig och Farmor igen och hoppas ni kommer och hälsar på här snart!
Back on my feet
Okej, kanske lite tidigt att skriva detta, men det känns ändå så.
Är tillbaka igen. På rätt väg liksom. Det kommer bli bra. Allt.
Satt och pratade om motgångar och kritik och kämparanda och jävlaranamma och sånt med M efter skolan idag. Hon behövde nån att prata med och jag kände igen mig och märkte efteråt att jag också behövde exakt det. Prata med någon som också snubblar, som också tvivlar, som också gör allt för att vara stark och bara inte lyckas med det ibland, någon som också vill, någon som också kämpar med sig själv...
Jag kutar på fastän jag inte alltid orkar och fastän tårarna ibland skymmer min syn på allt det som är så underbart bra, jag kutar på och jag kämpar och jag är oändligt tacksam för alla vackra människor som älskar och stöttar mig.
Av hela mitt hjärta, varje dag!
Är tillbaka igen. På rätt väg liksom. Det kommer bli bra. Allt.
Satt och pratade om motgångar och kritik och kämparanda och jävlaranamma och sånt med M efter skolan idag. Hon behövde nån att prata med och jag kände igen mig och märkte efteråt att jag också behövde exakt det. Prata med någon som också snubblar, som också tvivlar, som också gör allt för att vara stark och bara inte lyckas med det ibland, någon som också vill, någon som också kämpar med sig själv...
Jag kutar på fastän jag inte alltid orkar och fastän tårarna ibland skymmer min syn på allt det som är så underbart bra, jag kutar på och jag kämpar och jag är oändligt tacksam för alla vackra människor som älskar och stöttar mig.
Av hela mitt hjärta, varje dag!
Slut
Slut. På riktigt. Definitivt.
Var stark, Ebba, ta dig samman. Han är inte värd dina tårar. Skärp dig!
Var stark, Ebba, ta dig samman. Han är inte värd dina tårar. Skärp dig!
"Jag vet inte..."
Åh, jag hatar dessa ord.
"Jag vet inte..."
Jag hatar dem, för jag vet exakt vad de betyder. De är enbart uttryck för feghet. Feghet och oärlighet gentemot sig själv. Inget annat.
"Jag vet inte..." säger man när man egentligen vet exakt att man inte vill längre, eller att känslorna inte räcker till, eller att det inte kommer funka, men man vågar inte medge. Varken inför sig själv eller den andre.
Jag vet vad de betyder.
Jag har själv sagt det så många gånger. Alldeles för många gånger.
Den här gången kunde i alla fall jag säga vad jag ville. Det var han som sa orden, inte jag. "Jag vet inte..."
Du vet exakt, tänkte jag, du har redan bestämt dig, du är bara för feg för att medge, för feg för att uttala det. Du kommer aldrig att uttala det. Du vet att jag vet vad du menar, att jag vet att du egentligen redan har bestämt dig för hur det ska gå vidare, men du vill inte såra mig, eller känner kanske att du ändå kommer sakna något.
Jag har avslutat.
Jag har inte energi nog att gå runt och vänta på ett svar som jag redan känner till.
Jag har inte lust att vara något jag inte är.
Jag vill inte vara beroende. Då gömmer jag mig hellre än att jag låter mig fångas och fängslas.
Så enkelt är det, allt det där komplicerade. Allt det där med kärlek och känslor, tvivel och saknad. Så kusligt genomskådbart, så fruktansvärt tydligt.
Jag betyder inte det för dig som jag trodde, för i så fall hade du åtminstone sagt det. Inte bara "jag vet inte..."
Men nu var det bara "jag vet inte..." och jag vänder sista sidan i boken om oss.
En bit av hjärtat fattigare men en erfarenhet rikare.
Det är priset man betalar när man låter någon komma nära.
Det gör ont och man blir knivhuggen om och om igen...
och en vacker dag kanske det är värt det.
Jag vill inte sluta tro. Aldrig. Men det blir svårare och svårare...
Man måste kyssa många grodor... Men hur många "jag vet inte..." klarar man egentligen av?
Jag vet inte...
Hiding my heart på riktigt...
Varför råkar jag ut för flegmatiska killar om och om igen? Jag vill inte vara någons extramamma eller ersättning för en frånvarande modersfigur. Jag vill vara jämställd flickvän. Varför är schweiziska killar så jäkla dumma i huvudet? Och varför går jag på det igen? Jag som med så mycket möda slitit mig ifrån både ex-killen, hans schweiziska ovanor och synsätt och mitt egna sjuka strävande efter att vara en perfekt schweizisk flickvän.
Jag förtjänar något bättre. Så enkelt är det. Det betyder inte att det är slut än, men han får banne mig ligga i ordentligt om han vill ha mig. Jag är inte som alla andra här, jag klär mig inte enbart i grått brunt och svart, jag bär inte utsvängda jeans och jag går en musikalutbildning som just nu exakt 25 människor i hela schweiz besöker. Jag är inte som alla andra! Jag är annorlunda, jag tänker annorlunda, större, jag har drömmar, rädslor, problem. Jag bryr mig om något fler saker än enbart mina skor, mitt smink och ifall mitt rum är dammigt, sista är ungefär lika viktigt för mig som för de schweiziska killar vilket märke det är på deras kalsonger, bara de är bekväma så. Bara jag kommer åt min säng om nätterna så... Jag sitter inte timmar och kollar på olika serier som alla heter något med Liebe och handlar om samma sak, jag är inte sur om någon kommer några minuter sent utan att höra av sig och jag tycker inte att Til Schweiger är snyggast i världen (jag tycker dock att han är en av de bättre tyska skådisarna som syns på tvskärmen...)
Jag är speciell och annorlunda, på gott och på ont, och jag kan inte vara flickvän till någon som inte inser accepterar och älskar det faktumet. Punkt. Så enkelt är det.
Återstår att se hur viktig jag är för herren ifråga. Hur mycket är han beredd att kämpa för sin lilla flicka tro?
Jag tycker jättemycket om honom, det är det inte fråga om och jag vill gärna vara tillsammans med honom, men jag behöver honom inte och det måste han inse, jag klarar mig själv och om jag nu ska slösa en massa dyrbar tid på en man så får han faktiskt visa respekt och beundran. Annars får det vara. Jag har gjort misstaget tillräckligt med gånger, det räcker för mig. För i slutändan är det jag som blir olycklig, förlorar en massa energi och såras och det har jag verkligen inte tid med.
Jag förtjänar något bättre. Så enkelt är det. Det betyder inte att det är slut än, men han får banne mig ligga i ordentligt om han vill ha mig. Jag är inte som alla andra här, jag klär mig inte enbart i grått brunt och svart, jag bär inte utsvängda jeans och jag går en musikalutbildning som just nu exakt 25 människor i hela schweiz besöker. Jag är inte som alla andra! Jag är annorlunda, jag tänker annorlunda, större, jag har drömmar, rädslor, problem. Jag bryr mig om något fler saker än enbart mina skor, mitt smink och ifall mitt rum är dammigt, sista är ungefär lika viktigt för mig som för de schweiziska killar vilket märke det är på deras kalsonger, bara de är bekväma så. Bara jag kommer åt min säng om nätterna så... Jag sitter inte timmar och kollar på olika serier som alla heter något med Liebe och handlar om samma sak, jag är inte sur om någon kommer några minuter sent utan att höra av sig och jag tycker inte att Til Schweiger är snyggast i världen (jag tycker dock att han är en av de bättre tyska skådisarna som syns på tvskärmen...)
Jag är speciell och annorlunda, på gott och på ont, och jag kan inte vara flickvän till någon som inte inser accepterar och älskar det faktumet. Punkt. Så enkelt är det.
Återstår att se hur viktig jag är för herren ifråga. Hur mycket är han beredd att kämpa för sin lilla flicka tro?
Jag tycker jättemycket om honom, det är det inte fråga om och jag vill gärna vara tillsammans med honom, men jag behöver honom inte och det måste han inse, jag klarar mig själv och om jag nu ska slösa en massa dyrbar tid på en man så får han faktiskt visa respekt och beundran. Annars får det vara. Jag har gjort misstaget tillräckligt med gånger, det räcker för mig. För i slutändan är det jag som blir olycklig, förlorar en massa energi och såras och det har jag verkligen inte tid med.
Sova!!!
Nu ska jag gå och lägga mig! Äntligen kommer jag få sova fler än fem-sex timmar!!! Jaaaa!!! Jag är så trött och så glad att jag slapp jobba idag. Kollade just på Yankee Doodle Dandy och nu är det definitvt dags för sängen.
Förövrigt så var det skönt att träna idag och förmodligen är det därför jag inte mått topp; jag har saknat dansen! Helt klart! Jag är bara en halv människa när jag dansar för lite. Men nu jäklar! Nytt år, nya möjligheter, ny motivation!
puss och kram på er från en trött men ganska nöjd Ebba (okej, spegelbilden är fortfarande ett problem och det kliar och svider, men resten är snäppet bättre)
Förövrigt så var det skönt att träna idag och förmodligen är det därför jag inte mått topp; jag har saknat dansen! Helt klart! Jag är bara en halv människa när jag dansar för lite. Men nu jäklar! Nytt år, nya möjligheter, ny motivation!
puss och kram på er från en trött men ganska nöjd Ebba (okej, spegelbilden är fortfarande ett problem och det kliar och svider, men resten är snäppet bättre)
Hiding My Heart Away...
This is how the story went, I met someone by accident. That blew me away, it blew me away.
It was in the darkest of my days. You took my sorrow and you took my pain.
You burried them away, you burried them away.
I wish I could lay down beside you when the day is done. And wake up to your face against the morning sun. But like everything I've ever known, you'll disappear one day. So I'll spend my hole life hiding my heart away...
Det finns mycket att bli rädd för när en annan människa är på väg att tränga igenom ens bubbla och komma en nära. Man blir så fruktansvärt sårbar från ett ögonblick till ett annat... Men det är det värt. Hur ont det än kan komma att göra. Det ger en ju också så otroligt mycket. I alla fall mig, Just nu.
It was in the darkest of my days. You took my sorrow and you took my pain.
You burried them away, you burried them away.
I wish I could lay down beside you when the day is done. And wake up to your face against the morning sun. But like everything I've ever known, you'll disappear one day. So I'll spend my hole life hiding my heart away...
Det finns mycket att bli rädd för när en annan människa är på väg att tränga igenom ens bubbla och komma en nära. Man blir så fruktansvärt sårbar från ett ögonblick till ett annat... Men det är det värt. Hur ont det än kan komma att göra. Det ger en ju också så otroligt mycket. I alla fall mig, Just nu.