Nyårslöften
-Jag flyttade ifrån Örebro. Vilket inte bara innebar att flytta ifrån en stad utan även massa väldigt goda vänner och ett liv som jag älskade, med spex, fest, overall, plugg, korridor och vänner kring hörnet. Det innebar även att flytta hem till Mamma och Pappa igen. Hem till mitt gamla liv som jag med mycket möda hade gjort mig av med. Jag lyckades ta med nya Ebba till Schweiz utan att halka tillbaka i alltför många gamla dåliga mönster.
-Jag började jobba. Jag hade två av mitt livs värsta månader på i gamla stan och sa upp mig precis innan jag skulle gått in i en depression. Jag fick kontorsjobb, sen jobbade jag i stadion när det var EM och började på en nyöppnad restaurang mitt i stan.
-Jag kom in på Swiss Musical Academy och lyckades till och med komma på en plan b ifall detta inte skulle hålla.
-Sommaren tillbringades på vilt och obesvärat ungdomssätt, fest, konserter, bada, njuta.
-Jag har stått på scen igen.
-Jag har fått mindre eksem på händerna men fler på resten av kroppen.
-Jag har varit riktigt sjuk två gånger.
-Jag har gått ner 5kg i vikt och ett nummer i klädstorlek.
-Jag är kär.
Nu till det nya året. Det här kommer också bli ett storartat år. Kanske inte med riktigt lika många och lika stora förändringar som det förra men ändå stort och tufft. Här är mina nyårslöften:
-Jag ska bygga upp ett repertoar med koreografier, låtar och texter inför auditions 2010.
-Jag ska klara en perfekt piruett till slutet av terminen. dvs juli.
-Jag ska ta körkort.
-Jag ska bli bättre på gitarr, vill kunna kompa mig själv på scen.
-Jag ska bli så bra så att det verkligen lönar sig att fortsätta på skolan.
-Jag ska till Berlin och hälsa på Chantal.
-Jag ska sluta dricka alkohol när jag går ut och dra ner på sockret så långt jag kan.
-Jag vill komma underfund med vad det är jag får eksemen av.
Okej, det är mycket, men det mesta är faktiskt ganska realistiskt.
Gott nytt år! Hoppas det blir ett riktigt bra 2009 för er alla!!!!
Jahopp...
Är det så att det, när man väl fått känna på den där icke-ensamheten, blir mycket svårare och jobbigare att vara ensam även om det bara är ett kort tag? Är det så att man då längtar efter och saknar den där närheten och trýggheten så? Är det så att man plötsligt tappar sitt hårda skal och blir lika liten och klen och osäker som man var en gång istället för den starka person man lyckats bli. Jag som kunde klara mig själv, varför kan jag helt plötsligt inte det bara för att där finns någon som tar hand om mig?
Julen var härlig, mysigt att träffa alla fina kusinerna och Farmor och Farfar, kul också att hinna med polaren och nästkusinen. Hann till och med med rea och fyndade riktigt ordentligt. Jag får 7.22kronor för en Schweizerfrank i nuläget, det är inte att underskatta, det blir mycket av pengarna då. Normalt brukar det ligga runt 5.5kr...
En av mina absolut bästa vänninnor och tillika syster ska få barn. Det känns stort och spännande och jag är otroligt glad för hennes skull! Tänk, vi som har suttit och pratat och skojat om det så mycket, om att jag skulle bli världsvana Tant Ebba, hon som man kanske åker och hälsar på någon gång och som alltid har häftiga presenter med sig... Hur ska jag kunna leva upp till det? Lovar att göra mitt bästa. Kommer definitivt att hälsa på i alla fall.
Nu har jag räknat mitt dricks och ätit en burk ananas, nu måste jag äntligen gå och lägga mig innan jag kliar upp hela mig av trötthet.
Gott nytt år om jag inte hinner skriva innan!
Sista!
Efteråt är det fest, sen hem till T för att sedan ta mig därifrån till flygplatsen imorgon. Ska bli skönt att komma ifrån allt lite, skönt att få lite distans, perspektiv och lugn och ro. Och skönt att slippa sova själv inatt...
Men nu gäller det en sista gång, sen är det nog paus här på bloggen en vecka tills jag kommer tillbaka igen. Positiv, utvilad och med en massa energi! Förhoppningsvis...
Ha en underbar jul mina vänner!
Och Farfar; vi syns snart=)
Rödkålen och skinkan, knäckebrödet och det salta smöret...
Titeln är svaret på frågan på bloggesses hemsida: Godast på julbordet?
I brist på tid och energi, får det räcka för idag, se om jag hinner med nåt mer innan jullov och Sverige-resa. Det blir Skåne den här gången. Sen blir det mycket jobb. Och kanske lite berg och snowboard. Snö har vi i alla fall. I Sarah A s hemby Simplon Dorf i Wallis (nära Zermatt) låg i morse 2,5 meter snö, så hennes familj hade tvingats stanna hemma. Vi har en halvmeter knappt och även i stan är det snö och is överallt. Helt stört vad lite fryst vatten kan ställa till med...
Ha en underbar sista vecka innan jul!
En vanlig dag
Efter att ha varit i skolan sju dagar i sträck nonstop och kört samma programm om och om igen utan att ha vanlig undervisning var det en riktig lättnad att ha musikteori, jazz och skådespel idag. Skådespelsklassen tillbringades till största del med planering av vår nästa show. Denna gången blir det bara vår klass, tema kärlek och Andrew Lloyd Webber, datum 14. februari. Här går det fort. Har man kommit över hälften i den produktion man håller på med, måste man redan börja tänka på nästa... Ska bli kul! Riktigt kul!
Fina T, by the way the one who gave me the rose..., har föreslagit att vi skulle åka till Stuttgart i början på februari och kolla på Wicked. Det vore helt sjukt kul och mysigt. Gissa om jag blev rörd när han sa det...
Egentligen går allting bra. Men jag känner att jag längtar mer och mer efter lovet, jag blir mer och mer otålig, trött och jobbig. Jag har helt enkelt ingen lust längre. Jag vill bara slippa dessa tjugofyra idioter som omger mig hela dagarna, fastän jag ju egentligen vet att det är underbara människor som jag egentligen tycker väldigt mycket om, bara inte nu längre, det har blivit lite för mycket den senaste veckan...
Imorgon är det Luciagudstjänst med Svenska Kyrkan och jag ska stötta luciatåget som sångstark tärna. Det ska bli kul och förhoppningsvis kommer det stärka min julkänsla lite. Har inte riktigt fattat att det bara är sex dagar kvar tills flyget går norr ut. Ska bli skönt med lite semester!
Sov gott mina vänner...
Helgen avklarad!
Numera hatar jag min figur som jag spelar och är jättetrött på äpplen! När jag har lite mer tid ska jag berätta om vad showen egentligen "handlade" om...
Igår var familjen och kollade, idag grannar och fina Bea. Det går bättre och är roligare när man känner någon i publiken fast det är fortfarande svårt när man aldrig har en applådsituation och publiken inte får någon chans att visa vad de tyckte om det jag gjorde... Lite synd, men det är som det är. Jag försöker ta åt mig av det Volker, regissören, och Carole, rektorn, säger. Dem får jag massor med beröm av och Volker är ingen som brukar ge beröm, så jag gör väl ett bra jobb förmodligen... Nåväl, skönt att ha det avklarat i alla fall. Nu är det bara två föreställningar kvar. På torsdag kommer ingen jag känner, men däremot på lördag kommer några av de viktigaste personerna. Tre fina pojkar kommer, varav jag känner två väldigt väl och tycker oerhört mycket om den tredje, och två fina damer som jag inte sett på länge. Sista föreställningen blir nog roligast, då lär lättnaden vara så stor så det bli kul.
En sak är säker, det är det här jag vill hålla på med. Det här verkar jag kunna...
En sista skolvecka innan jag försvinner norrut en vecka och gömmer mig i familjen och släktens trygghet. Jag ska bara ta det lugnt! Gud, vad härligt! Bara synd att det även innebär att sakna en viss person...
Bilder kommer snart på facebook...=)
Sleep tight!
Utsålt!
Tre av våra fem föreställningar är utsålda! Det finns bara biljetter kvar på söndag och så den 18e då det är med Dinner. Så jäkla häftigt! Hade aldrig ens vågat drömma om att det skulle hända! Shit, det innebär att 300 pers säkert kommer komma och titta!! Wohooo!
Genomdragen idag gick sådär för mig. Jag var inte nöjd, med det jag gjorde, men Volker, regissören, var jättenöjd med mig! Och han är en sån som verkligen bara säger att något är bra när han själv verkligen tycker det, så det känns tryggt.
Det är inte många timmar kvar tills vi kör. Bara 18.
Det är tufft och kul. Riktigt riktigt roligt! Framförallt nu när jag faktiskt börjat älska min karaktär på riktigt...
Jag är lycklig just nu för jag gör det jag vill göra och det är precis så kul som det ska vara.
Sömnbrist, trötthet, sjukdom, eksem, klåda... inte bortblåst, men i skymundan för den energi och glädje showen ger och genererar.
Tack för snälla tankar!
Godnatt... zzzzz zzz zzz zzz zz zz z zz zz z z ...z ...z...z..zzz...zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
Vackert
Mitt i all min trötthet, halsont, repliker som surrar runt i huvudet, funderingar kring karaktären, ångest och nervositet kom ikväll lite lugn och skönhet. Det föll snö när jag kom ut från skolan ikväll. Lagom stora flingor, vackra och långsamma. Hela världen i ett täcke av snö och tystnad och långsamhetens välsignelse, det kändes som att hela världen snurrar lite långsammare när det snöar så här.
Det hela blev ännu vackrare av ett fint sms som värmde mitt hjärta och Brandi Carliles Wasted i öronen. Texten passade dessutom till situationen på sätt och vis.
Then again
it´s good to get a call
Now and then
Just to say Hello,
have I said
I hate to see you go
Vackra ögonblick är som balsam för själen. Det ordnar sig, det blir bra. Till slut.
2a advent
Men det blir bra och det känns kul!
Jag har mina kläder, jag kan det repliker jag har hittills, jag har min roll, jag kommer ha fokus och tålamod när det gäller. Det vet jag. Annars hade jag inte fått den här utmaningen.
Annars mår jag bra. En svår sak har avklarats och tynger inte längre min själ. En bra sak har påbörjats och ger mig väldigt mycket energi och bra självkänsla. Det är skönt med någon som förstår.
Nu ska nästa vecka förberedas, ett arbete ska skrivas, en skjorta ska blekas, stärkas och strykas, en lista ska skrivas, flyers ska printas, en karaktär ska skapas (tror jag ska vara häxa på actingklassen imorgon, det vore lite olikt mig=)), kläder ska stoppas undan i garderoben, träningsväska ska packas, allt bockas av, och sen ska jag minnsann dricka en kopp varm choklad! (Kakao och vatten får det bli. Har eksem över hela kroppen, så nu är det mjölk-, ägg-, socker-, koffein-, alkohol-, och köttförbud som gäller fram till jul. I hopp om att det åtminstone inte blir mer och jag håller mig frisk i slutspurten.)
Puss och kram på er och ha en underbar andra advent!
Tänd ett ljus, ät en lussebulle, drick en kopp choklad och sjung nåt...
uppåt framåt
Även en genomsnittligt byggt flicka med aktiv neurodermit kan ha framgång! Det är min önskan, det ska bli min vision. Det ska jag kämpa för. Kanske gör jag till och med det redan nu, men det handlar inte om att bevisa för världen utan bara mig själv. Fastän du tycker du är ful och äcklig med alla dina utslag och sår och ärr, så är du bra, så kan du. Och folk kommer inte ens lägga märke till något annat än det jag kan. Varför kan jag inte vara så här positiv jämt? Det vore så mycket lättare. Men kanske tråkigt...?
Sjuk
I måndags vaknade jag vid 10-tiden med svullen hals, täppt näsa, tungt huvud och svår andning. Jag lyckades få iväg ett sms till skolan om att jag inte skulle komma förän på repet på kvällen, sen somnade jag igen. Hela tungan var svullen, full av blåsor och utslag, hela halsen tjock av slem och svullen den med. Det gjorde ont att svälja, ont att prata. Repet var tortyr. Vi höll på i 4 timmar. I måndags lyckades jag få i mig lite soppa. Mer gick inte. På något sätt lyckades jag göra mig förstådd när jag ringde cheferna på restaurangen om att jag varken kunde jobba tisdag eller onsdag. Är tacksam för förståelsen och kryapådigönskningarna jag fick. Men det känns ändå som svek. Sån är jag, jag vill ju så gärna räcka till för alla...
Igår var läget inte bättre. Jag började bli hungrig efter att inte ha ätit på en hel dag, men jag kunde inte få i mig annat än buljong. När jag tuggade, bet jag mig ständigt i min svullna tunga... På kvällen blev allt mycket värre, då blossade utslag upp över hela kroppen. Vet inte om det är för att jag svättas så, eller om det hör till sjukdomsbilden. Röda utslag som kliar som helvete över hela min kropp som jag precis var på väg att tycka om igen. Jag hade ju precis fått händerna isade och hoppet om läkning växte, och nu bara kliar hela kroppen. Ingen salva hjälper, ättikomslagen fick mig att kvida av smärta utan att egentligen lindra klådan. Låren, knävecken, magen, fötterna, armarna, armhålorna, bröstet, nacken... Det har lagt sig lite nu. Men det kliar fortfarande. Det enda jag kan göra är duscha, smörja, kyla, byta sängkläder, och öva mig i stenhård disciplin. Tack och lov ska jag ha knälång kjol och långärmad helknäppt skjorta på showen, annars hade jag nog inte kunnat samla mig. Självbehärskning är något av det värsta som finns.
Idag har jag fått i mig gröt och couscous. Trodde jag skulle behöva åka in för rep idag, men jag slapp. Slipper imorgon med. Så himla skönt. Då har jag en ärlig chans att bli frisk igen på riktigt.
Ska lära mig min text utantill till på fredag. Kan ju använda den tiden jag inte sover för viktiga ting istället för tv eller internet...=S
Jag ber om snälla tankar, energi, friskhetstipps, tro... Snälla tänk på mig. Det är nio dagar kvar till premiären och jag har ingen röst! Tack!
inga gränser
Jag är tacksam för mycket. Jag är tacksam för allt tålamod jag får, jag är tacksam för mina föräldrar, tacksam för vänner nära och fjärran som älskar och stöttar och tänker, jag är tacksam för att det finns folk som uppskattar mig fastän jag är den jag är, jag är tacksam för att jag får göra det jag gör, jag är tacksam för att det är intensivt och jobbigt, jag är tacksam för att jag får lära mig något, jag är tacksam för att jag lever. Även om det håller på att ta kol på mig.
Jag är sjuk igen, hosta, halsont, trötthet, lite feber. Jag har ont i händerna, klåda, ont i kroppen, ont någonstans i hjärtat, själen, eller egentligen mest dåligt samvete för att det inte gör så ont som det borde... Jag måste sova inatt, skippar morgondagens danspass i hopp om att bli bättre av en hel natts sömn... Hoppet finns ju kvar, någonstans långt in...
Mycket ställer sig i vägen för mig, men bara om jag tvingas ta i tills det svider blir musklerna starkare, så det är väl bra ändå. På något sätt. Fastän det kostar väldigt mycket energi, kraft och tårar. Tårar själ energi. Det är nog det som gör mig så trött.
Jag fick en ros igår. Den är mörkröd och lång och vacker. Det var längesen jag fick en ros senast. Men det är en liknande känsla nu som när jag fick min första röda ros. Glädje över uppmärksamheten blandas med panikångest inför känslorna som ligger bakom, och någonstans frågan: Varför är du så snäll mot just mig? Varför skulle jag förtjäna en röd ros...?
Den gnager den frågan, och gör ont.
Igår
Jag är fortfarande nervös för showen. Självklart. Men på ett väldigt positivt och pirrigt sätt. Ett sätt som gör att jag fokuserar och kan koncentrera mig och arbetar.
Jag jobbar mycket på restaurangen också. Jag ser till att hålla mig sysselsatt. Allt blir så jobbigt om man inte är det. Restaurang och teaterjobb håller tankarna borta, håller det jobbiga borta, det tar så pass mycket av min uppmärksamhet att jag inte hinner med något annat. Inte ens om natten. Den enda anledningen till att jag sover dåligt nu är mina händer och en ny våg av eksem på armar och mage. Inga hemska tankar eller spöken som irrar omkring bara fysisk smärta och kli. Det är skönt. Skönt att slippa det psykiska.
Någonstans finns det ju kvar och nångång kommer det komma ikapp, det är jag medveten om. Men just nu har jag inte tid.
Hela nästa vecka är fullspäckad. Skola som vanligt, plus: Måndag kväll rep, tisdag eftermiddag och kväll jobb, onsdag kväll jobb, torsdag kväll rep, fredag eftermiddag och kväll rep, lördag jobb, söndag Basel hos dramaturgen. Veckan därpå repar vi ständigt och fredagen den 12/12 är det premiär!!! Tretton dagar kvar... Glöm inte andas Ebba...
Finns en risk att ni inte hör från mig här tills allt har lagt sig igen. Det är som med spexaulaperioder, då man ringer till familj och vänner och talar om att man försvinner för två veckor, inte kommer vara nåbar eller tilltalbar alls. Men det är fel att säga att man inte har något liv. Det här är livet. Man skapar något. Gemensamt. Det är väl det det går ut på.
Vrak
Energin börjar försvinna, men idag lyckades jag omvandla aggressivitet och förtvivlan till jävlarannamma för styrkepasset.
Mitt vänstra knä gör ont. Tror att jag gjort illa senan på något sätt... Frågan är hur eller framförallt hur pass illa? Jag kan knappt gå ute i kylan, men annars funkar det egentligen ganska bra.
Roligt att få spela lite musik med trevliga människor.
En hel del dricks men en riktigt lång kväll igår. Trodde inte det var sant när veckarklockan ringde imorse... Usch...
Det är riktigt sjukt kallt ute. Nästan så man skulle kunna tro att det var vinter. Haha, har inte fattat att det är december på måndag och första advent på söndag. Det kanske hjälper att baka lussebullar och pepparkakor.
Imorgon är det solorep med Skådespelsgurun och tillika regissör för julshowen. Det ska bli kul. Eller kul och kul. Mest intensivt och spännande tror jag.
Det blir inte bättre...
ovanstående har jag fått höra ungefär 10 gånger idag. Ja, jag var trött. Ja, jag mår inte jättebra just nu. Ja, där är en del saker som tynger hjärtat. Och nej, jag vill inte ha något medlidande eller hänsyn, bara en gnutta förståelse och lite avstånd eller en kram i rätt ögonblick. Just nu är jag oändligt tacksam för mina fina klasskamrater som stöttar och lyssnar och kramar om. Scenmänniskor gillar ofta kroppskontakt och så är det ganska kallt i allrummet så vi brukar krypa upp i soffan på rasterna,, halvt över varandra, halvt på varandra. Det ger lite värme, närhet, avkoppling och energi. Vi leker med varandras hår, kliar varandras ryggar, kramas... Så som man kunde göra med vissa tjejkompisar på mellan- och högstadiet. Det var längesen det. Då hade man precis börjat upptäcka sin kropp och vad närhet utlöser för känslor. Nu handlar det om att hjälpa varandra att stå ut, att stötta varandra genom utbildningen, att ge varandra energi för allt man ska orka med. Och att visa varandra att vi tycker om varann... Jag har sällan varit så tacksam för lite närhet.
Imorgon ska jag ha en egen station på jobbet. Med plånbok och nyckel. Som det ska vara.
Det gäller att fokusera på gripbara saker. Håll dig kvar i vardagen så kanske du kan stanna i realiteten...
Det värsta
Det värsta som finns är att tvingas göra illa någon som man tycker om. Det är det absolut värsta som finns.
Livet är jävligt konstigt och det placerar en i situationer som man inte kan hantera och där exakt allt talar emot en framtid. Fastän viljan egentligen finns någonstans, bara det att erfarenheten och tviveln säger något helt annat.
Idag var de starkare.
Tankar som vandrar
Det är lustigt hur man kan komma att tänka på saker ibland. Sånt som man aldrig tänker på annars. Händelser som man hade glömt men som tydligen finns kvar där någonstans i ens hjärna eller hjärta (lustigt att det bara är en bokstav som skiljer de båda orden från varandra på svenska...) Igår när jag jobbade, fortfarande smått sliten från fredagkvällen då jag var ute för första gången på två månader, så kom jag helt plötsligt att tänka på en sak som hände när jag gick i 3an eller 4an i grundskolan. Det som katapulterade mina tankar till den händelsen var en kopp som hoppade ner från kaffemaskinen och gick i 11 bitar.
Vi skulle göra morsdagspresenter i skolan som varje år. Den här gången var det koppar. Vår lärarinna hade köpt koppar och ordnat så att vi skulle få dem brända efter det vi målat dem. Jag gjorde en jättefin kopp, jag målade blommor och ett träd och skrev hej i botten så att Mamma skulle kunna läsa det när kaffet var slut och hjärtan och ja, helt enkelt jättefint. Eller ja, ganska fint tyckte väl jag, Fröken Aldrig-riktigt-nöjd...
När vi fick tillbaka kopparna efter bränningen och skulle slå in dem för att kunna ge bort dem, hoppade min ner från min skolbänk och gick i en massa bitar. Jag blev så arg på mig själv! Men det som jag minns mest och som poppade upp i min hjärna igår var en av mina klasskamraters kommentar: Nej! Just den finaste av alla!
Det kom från hjärtat och han hade nog verkligen hellre sett sin kopp falla i bitar än just min.
Jag har ingen kontakt med honom alls längre sen vi började på högstadiet i olika klasser. Men det var en fin kommentar och någonstans ligger den som sagt kvar. min kopp var den finaste.
Jag kanske inte är så dålig på att spara på bra saker som jag tror ändå...
Aaaaaaaaaaaaaarg!!
Så idag efter en fruktansvärt agressionsuppbyggande balettklass, när jag kommit hem och ätit födelsedagslunch med Mamma, så smög jag mig in i Brorsans håla till rum. Tyst på tå smög jag mig in. Tände lampan, la bandage om händerna, rullade med axlarna några gånger... Sen röt jag till som ett lejon och katapulterade all min ilska och frustration och irritation och agressivitet ut genom mina biceps och knogar, kvadriceps och fotleder rakt mot boxpåsen. Jag slog och slog och slog och slog och sparkade och sparkade och slog och slog och skrek och röt och morrade och slog och sparkade, tills jag tappade rösten och svetten började rinna ner från nyckelbenet ner mellan brösten. Jag skakade av lättnad när jag rullade ihop bandagen och gick och satte mig framför datorn igen. Så skönt!
Ikväll ska jag gå och skaka loss lite gammal dansarglädje som rostat en del.
Det mesta som gav mig magsmärtor igår har löst sig nu. Det ser ut att bli en bra helg. Förutom snöstormen då... Men den bryr jag mig väldigt lite om i nuläget=)
Puss och kram på er från en lite nervös men framförallt jäkligt peppad jag=)
Privatliv
Men rent objektivt då, hur GÅR det EGENTLIGEN?
I skolan går det egentligen bra. Ebba får ständigt nya utmaningar, har mycket att göra och utvecklas bra. Hon lär sig mycket nytt och är fokuserad och faktiskt rätt duktig. Hon kommer också bra överens med de flesta klass- och skolkamraterna. Och definitivt med lärarna, några av dem märker och uppskattar helt klart hennes vilja, motivation, fokus och sätt att arbeta på.
På jobbet går det också bra. Ebba får jobba ungefär 10 timmar i veckan vilket är väldigt lagom. Hon sprider oftast bra stämning eftersom hon inte är där så ofta och håller sig neutral till allt snack. Hon har tålamod och gör sitt jobb bra och motiverat, hon ställer upp och är punktlig. Ibland hamnar hon mitt i smeten eftersom alla kolleger berättar allt som andra kolleger har gjort och som har stört dem för henne. Men hon lyckas hålla sig tyst och neutral och rättvis mot alla.
Igår fick hon beröm av vice-vdn för restaurangkedjan. "Jasså, det är du som är Ebba, dig har jag hört mycket om. Enbart bra saker." Det fick Ebba att bli glad för en stund.
Ebba är förvånansvärt disciplinerad på sistone. Hon fick en massa gjort idag. Hon hann med att steppa 40 minuter, sjunga en halvtimme, skriva av replikerna för showen, lägga upp bilder på facebook, spela in en sekvens till T, ringa K och bearbeta samt skicka bilder till Th. Det är hon stolt över.
Trots att allt detta egentligen går väldigt bra (även sånglärarinnan var nöjd med henne; "fortsätt så, du är på rätt väg") mår Ebba inte så bra som hon skulle vilja. Hon är sällan riktigt glad och hon har ganska nära till tårarna. Anledningarna till detta är många, låt oss säga det gamla vanliga, killar och stress. Dessa hänger ihop. Att inte veta, sakna och längta, vara osäker och delvis veta för mycket eller känna för lite genererar stress. Vilket i sin tur leder till finnar och eksem, vilket leder till dåligt självförtroende och ilska, vilket i sin tur leder till frustration och sömnlöshet vilket i sin tur leder till stress och eksem och ilska... det går bara vidare och vidare i en enda spiral.
Ebba har bestämt sig för att försöka sluta tänka på sånt och fokusera på skola och arbete. Även för skolan måste det ju arbetas. Låtar, texter, repliker och dylikt skall, bör, måste läras snarast för att det ska bli bra. Och till jul ska Ebba väga under 60 kg. Det är knappt 2 kg kvar. Det bör hon väl kunna lyckas med?
Det offentliga livet rullar på helt okej, men privatlivet är åt helvete. Nej, det är det inte. Bara en liten del av privatlivet. Nåväl. Nu ska Ebba i alla fall sova. Hon behöver sin skönhetssömn.