Little Red Riding Hair

Blå himmel, solen skiner, det är riktigt dagsljus och några plusgrader!
Det måste väl ändå betyda att det blir ett bra år!!!

Solen är framför mig, då kanske skuggorna faller bakom mig ändå!

Hoppet lever och jag börjar känna vibbar av en framtid som är bra för mig!

Mitt nyårslöfte (bland annat...):

Jag ska inte låta min självömkan begränsa mig längre!

Ikväll blir det fest med några nästkusiner och deras vänner, typ samma gäng som midsommar fast med några till... Är nog den enda singeln, vilken kanske inte har känts så bra hittills, men nu när solen skiner, nu när makterna är på min sida, nu när styrkan spirar i mig, så känns det mycket bättre!!
Jag lyckas, pår riktigt, glädja mig åt mina vänner som faktiskt upplever riktig kärlek. Jag blir så glad när jag ser att den faktiskt finns, att det faktiskt kan funka, att man faktiskt kan bli lycklig!

Jag önskar er så att det får hålla och att ni får vara lyckliga en massa år!

Ett riktigt gott nytt år ska det bli det här 2008, ett riktigt riktigt gott och nytt år!!!

Det känns ganska bra att det här året snart är över. Det känns som att det nya året kommer att bli bättre, att jag kommer lära mig mer fast på ett bättre sätt, att jag kommer göra färre misstag, att jag kommer satsa mer på mig själv. Jag har stora planer för och stora förhoppningar på 2008. Just nu ser framtiden bättre ut än nutiden. Jag tror på att såren kommer läkas, att jag kommer komma över, att jag kommer lära mig att vara snäll mot mig själv och att jag kommer leva mina drömmar.

I ett desperat försök att bli av med dels de extra kilona som jag lagt på mig av att vara hos Farmor och Farfar och av att äta julmat fem dagar i rad, men även den tunghets- och ovighetskänslan som tagit över mig, ger jag nu GI en andra chans. Kan tänka mig att det funkar nu när jag inte tränar och dessutom inte slutar med frukt...
Det kändes i alla fall riktigt bra att äta grönsaker och kyckling idag istället för en massa bröd och smör och skinka och köttbullar och janssons... Äntligen sån mat som min kropp mår bra av!
Det lär visa sig huruvida det fungerar... Vågen på kallbadhuset visade bara lite över min absoluta gräns i förrgår...
Fortfarande sju kilo för mycket men ändå bara 2 hekto över 65-kilosgränsen... (Jag jämför mig med mig själv och med hur mycket jag vägde när jag trivdes bäst med mig själv och mådde bra, innan jag flyttade till Örebro...)
Men det handlar mycket mer om hur jag känner mig och ser mig själv än om siffror...

Jag har börjat sammanfatta mitt 2007 också. Det har hänt sååå mycket och jag har lärt mig så mycket om livet och om mig själv... Riktigt turbulent har det varit och jag skulle behöva semester... Försöker ta mig tid här och nu för att smälta allt som hänt så att jag kan koncentrera mig på allt annat när jag är tillbaka i Örebro...
Det blir väl kanske en liten sammanfattning här också när jag väl fått ihop det och fått lite perspektiv på det hela...

Men än så länge skriver jag dagbok, försöker få ner det hela kronologiskt och skriver brev till några av dom som varit viktiga för mitt år men som kanske inte vet om det...
Jag ska se till att få en bra avslutning på 2007, få en massa energi för 2008 och jag ska avsluta mina 16 månader i Örebro på ett bra sätt också... Göra epilogen rättvis så att säga för att få med ett Winnerbäck citat även i detta inlägg...
Han är bra på det där med att sätta ord på saker och ting... Får det svenska språket att bli mindre fattigt...

Funderar på att skriva min b-uppsats om den mördade Benazir Bhutto, föredetta premiärminister i Pakistan. Hon hade många bra och intressanta åsikter om kvinnors rättigheter i Pakistan och hon hade bra chanser på att vinna valen om två veckor...
Fruktansvärt tragiskt att hon dog, hon var viktig i kampen för demokrati och rättvisa i mellanöstern!
Det vore spännande att skriva om henne, hennes bakgrund, övertygelser, strategier och motgångar ur ett feministiskt perspektiv... Hmmm... Kunde bli riktigt intressant och bra avgränsat. Ska läsa mer om henne och se om jag kan göra nåt åt det hållet...

Kärleken är som en bassäng, eller en sjö eller ett hav hur man nu vill. För mig är det mest som en bassäng. En ganska begränsad bassäng, djup men med ganska liten yta.
Vissa hoppar från trean eller ettan ner i bassängen, det är dom som är sådär lagom försiktiga, som liksom känner sig för hu mycket dom klarar av innan dom kastar sig i det kalla vattnet. Vissa hoppar med fötterna först andra med huvudet före.
Jag är en av dom som inte tänker sig för. Jag stod på sjuan några gånger, hoppade i. Magplask. Tänkte aldrig mer hoppa i vattnet när jag väl kommit upp, aldrig mer eftersom det gjorde så ont. Men efter bara några veckor så träffar jag någon som säger: Häng med mig och hoppa från sjuan, du har ju gjort det förr, det var väl härligt! Och jag tänker: Ja, det var det ju, och jag har ju lärt, mig min läxa och hoppar med fötterna före den här gången...
Så hoppar jag och hamnar fel igen och han som sa åt mig att hoppa klättrar ner från stegen och säger: Sorry, jag kände inte för att hoppa.

Återigen bara någon månad senare, när jag hade simmat några längder emellan, torkat av mig, vilat lite, men fortfarande inte tänkte hoppa kom en som drog med mig upp på tian. Och vi stod däruppe och sa till varandra, nu hoppar vi gemensamt. Vi höll varandras händer. Men när vi väl hoppade så hoppade jag med huvudet före. När jag kom upp ovanför ytan igen var jag blind och han hade redan tagit sig upp ur vattnet, valt att hålla sig på det torra istället. Jag fick en kallsup så jag höll på att drunkna.
Tror att jag har kommit upp ur bassängen nu, men lungorna är fortfarande fyllda av vatten och hjärtat slår inte som det ska. Jag blundar hårt. Om jag tror på det riktigt mycket så kanske det hela bara är en dröm.

Jag tänker aldrig mer hoppa från så högt. Aldrig aldrig mer. Jo, det är klart att jag kommer göra, jag kommer hoppa och göra illa mig igen, landa fel, slå sönder vartende ben i min kropp, slita sönder varenda sena.
Men jag vill ändå tro att jag har lärt mig nåt, att jag faktiskt kommer att ta stegen ner i vattnet nästa gång, steg för steg, och inte doppa huvet... Eller åtminstone sitta på bassängkanten och doppa tårna först innan jag lyfter kroppen från kanten och hoppar i. Och jag ska definitivt duscha först för att vänja mig vid vattnet.

Tänk att det kan finnas människor som man skulle göra vad som helst för, som man till och med skulle ge upp sina drömmar för... Jag blir så trött på mig själv...

Ett litet inlägg om mina underbara grannar är definitivt på plats efter denna dag... Förra veckan var jag ute med två av mina härliga grannar och deras gäng, det var sjukt roligt fram till slutet... Dagen efter var väl så där... Men jag fick ju mvg på svenskan ändå, så det löste sig!

Idag påbörjades dagen med sjukt tidigt seminarium. 9-12 är tidigt i min värld, framförallt med tanke på hur jag sover nu när jag sover ensam... Inte så bra. Var knappast utvilade när jag äntligen lyckades kämpa mig upp vid 8.35, lite sent och utan att hinna frukost. Det blev en kopp te och en kopp kaffe, senare dock mer ordentlig lunch (grönsakssoppa och riskakor med ägg och tomatpuré). Satt med matten hela eftermiddan inför kvällens prov som väntade. Undertiden bakade S lussebullar och M kom ut i köket och gjorde mig sällskap framför tvn. Okej, ja, det hade vart lite mer produktivt om jag inte hade suttit framför tvn, men jag kan ju inte koncentrera mig nån annanstans heller... En del blev i alla fall gjort och provet gick okej, även om det fanns vissa uppgifter där hjärnan stod helt stilla... lite jobbigt. Satt kvar så länge och skrev och räknade igenom så att siffrorna började dansa, då åkte jag hem och tog sällskap men en kursare från kotten, svängde av vid Hemköp för att inhandla det jag lovat M och S att jag skulle bidra med för kvällens filmtittande. Kollade på Sleepy Hollow en rysligt bra Tim Burton film med hetingen Johnny Depp i huvudrollen. Såklart var Coppola producent... Mysigt att äta chokladmousse (om inte lika bra som så åtminstone en ganska bra ersättare för sex) och kolla på horror och vräka i sig en halv sats lussebullar... mmm...
Satt och pratade fram tills nu.
Så skönt att ha bra grannar, det är så jobbigt att  bo på korridor annars... Men så här är det helt hållbart. Härliga tjejer är dom, hoppas bara att dom också trivs... M o S, hoppas ni hade en lika bra kväll som jag!

Imorgon blir en lång pluggdag, innehållandes lite mer än bara matte, men även det fast på D-nivå. Matteläraren bestämde sig för att hjälpa mig och ger mig möjlighet att skriva ett MaD prov nu och ett efter jul. Skönt att det trots allt fortfarande finns bra lärare och att det fortfarande finns medmänniskor med ett hjärta. Tacksam...

B-uppsatsen får vänta tills allt annat är klart, då fokuserar jag helt på den. Just nu kan jag inte koncentrera mig och har inte tid att ta tag i det på riktigt. Inte orken heller för den delen...

Livet just nu är fortfarande hårt och ofta ganska kallt mot mig. Suger i mig värme och närhet där jag kan och det ska blir helt makalöst skönt att åka till Göteborg på onsdag kväll. Äntligen komma bort från den här skiten, även om det finns mycket som är bra. Ska bli spännande att se vad morgondagen har att erbjuda mig... Ett möte väntar som jag bävar lite inför.

Nåväl, ska väl försöka sova nu. Börjar bli dags.

Förresten, mer kramar åt folket! Vi behöver det!

Tack underbara grannar! Jag kommer att sakna er!

...hem
...efter den jag älskar
...efter någon som kan älska mig för den jag är
...efter snö och berg
...till jul
...tills b-uppsatsen är klar
...tills jag äntligen kan flytta härifrån och börja om
...tills smärtan är över och såren har läkt
...efter att få reda på vad jag vill med mitt liv
...efter att dansa
...efter mamma och pappa
...till sommaren
...efter någon som bryr sig och frågar hur det är med mig
...efter att få prata om hur jag känner och mår egentligen
...bort
...mycket och av hela mitt hjärta

Jag står inte ut. Det gör fortfarande så ont. Och samtidigt ska man orka med en massa annat. Matteprov på C och D-kursen, ett arbete på ShA och ett på NkB, rester på genusvetenskapen och en hel jävla b-uppsats...
Jag pallar verkligen inte. Jag orkar inte vara uppe, men jag vågar inte gå och lägga mig. Är så rädd för alla bilder som kommer upp. Det svider till i hjärtat. Det gör så ont!
Jag vet ju vad jag vill egentligen. Men jag vill två saker som i nuläget inte passar ihop, det går inte ihop. Dans, min stora passion, och den jag skulle vilja vara med dag och natt om jag fick... det funkar inte. Det motsäger varandra i och med att dansen just nu innebär flytt till Schweiz och det klarade ju kärleken inte av, det var därför det tog slut.
Jag vill träffas, jag vill umgås, jag vill prata och berätta, jag vill lyssna och finnas där, men jag har missat min chans, jag har förstört det för mig...
Tänk om jag har missat mitt livs chans...? Men Ebba, så får du inte tänka, det finns fler fiskar i havet.

I så fall längtar jag efter att träffa en annan fisk som får mig att falla så här...

Avslutat.
Hade jag kunnat välja, hade jag självklart valt att det inte var slut, men med tanke på omständigheterna är det riktigt skönt nu. Jag har kommit ett stort steg längre.

Nu har jag mått dåligt i mer än en vecka, jättedåligt. Nu är det slut. Nu har jag fått avsluta på mina villkor också, jag har fått sagt det jag skulle säga, nu är det definitivt, för gott...

Jag hatar alltid när det är sista, när det är slut, när det är aldrig mer, det har jag skrivit om några gånger förut, har ju lite erfarenheter med det nu... Men men, jag fick i alla fall ut det mesta nu.
Även det här var en bra erfarenhet, men nu är det bara jag själv som räknas återigen och den gången kommer det nog verkligen att dröja tills jag tillåter mig att bli så här sårad igen! Ingen är värd att jag mår som jag mått!!!! Ingen!!!

Så här enkelt är det, de sönderrivna korten ligger fortfarande på mitt skrivbord, funderar på att elda upp dem, frågan är mer när än om... Nu kan jag gå vidare, den senaste veckan har vart ett helvete och känts som en evighet... Klart att såren inte har läkt än, klart att det kommer finnas tillfällen då jag faller ihop och önskar att jag gjort allt annorlunde, men just nu står jag faktiskt upp, jag kan stå utan att svimma, jag kan stå själv utan att falla ihop i en ynklig liten hög. Just nu är det nog trotsen och ilskan som gör mig stark. Som sagt, ingen är värd att jag ska må så dåligt! Ingen!!!

Jag ska inte sörja mera, jag ska inte lida, inte gräva ner mig... Nu är det bara plugg, vänner, fest och lite spex som gäller! Snart ner till Göteborg, sen vidare ner till Helsingborg där Mamma och Pappa väntar för att fira en underbar jul! Nyår blir nog med nästkusinerna! Det blir nog ös om jag känner dom rätt=)

Nu ska jag ta hand om mig själv på riktigt!

Jag läser ett litet ord "massage" och allt passerar revy igen... Allt, hur vi träffades första gången på Kåren, hur jag verkligen inte tänkte nåt mer än "han var ju söt", dagen därpå fyllesnedsteg, vaknandet med ångesten som sen lade sig, känslan som började växa, alla rädslor, alla frågor, alla skratt, alla gemensamma nätter, dagarna i stockholm, alla hopp&lekkvällar, upptaktshelgen, helgen i göteborg, saknaden, återvändandet till mys och middag, söndagsmiddag, gemensamt uppvaknande, filmtittande, lasagne och film, den kvällen jag chansade och sa de tre orden "Jag älskar dig" och fick ett positivt svar, de gånger du kom och tyckte jag var perfekt, de gånger jag masserade dig och du nästan svävade av välmående, alla de gånger jag lagade mat åt dig, första gången jag lagade mat åt dig, alla de gånger du tog fram gitarren och spelade för mig, hur du inte alltid hittar tonerna, den gången jag försökte vis dig hur du ska stötta med magen, de gånger du sa att jag var snygg, schweizresan, mina tvivel då, de gånger vi pratade i telefon och du frågade hur jag mådde men inte orkade lyssna på mitt svar, de gånger du retade mig, dissade mig, de gånger du var så dryg så jag nästan blev arg, de gånger du skämtade om sånt som inte är kul, de gånger du skulle på och tjata om ditt ex, de gånger du stod utan tröja och tittade dig i spegeln och tyckte att du var tjock, de gånger du fick mig att göra en massa armhävningar och andra styrkeövningar så jag fick sån träningsvärk att jag knappt kunde röra mig, de gånger du sov hos mig och inte kunde hålla händerna borta, den gången du gjorde bort mig inför mina grannar, de gånger vi kittlade varandra så vi höll på att storkna, de gånger vi hade riktigt roligt och jag kunde vara mig själv, de gånger jag kände att jag faktiskt dög, den gången du sa att jag var vacker, de gånger du sa att du tyckte om mig, att du älskade mig...


Verkligen dags att jag börjar ett nytt liv...

Kände att det förra inlägget blev lite fel...

Visserligen är det sant att det ibland går bättre och ibland går sämre, men det är alldeles för tidigt att prata om det...
Jag kan prata om en annan sak som jag tänkte på när jag stod i duschen...
Mina föräldrar har alltid sagt att "Man ångrar bara det man inte gjorde" och jag har alltid hållit med... Men nu finns det så mycket som jag ångrar...
Just nu ångrar jag att jag tillät mig själv att hamna här. Jag önskar att jag inte hade byggt vidare på det som hände den där natten, att jag hade raderat msn-adress och mobilnummer och tagit det som en dum grej som hände, men nej, jag skulle låta det gå så långt att jag blir sårad... Såklart...

Jag brukar ju säga att det är bättre att det gör ont än att man inte känner nåt, men nu skulle jag så mycket hellre inte känna nåt för det gör så ont!

En vacker dag ska jag resa mig ur askan. Jag ska vara starkare och vackrare än någonsinn!
Jag är värd så mycket bättre än det här!!!

Mina tankar går åt så många olika håll just nu och likaså mina känslor inför min framtid...

Å ena sidan tänker jag på min kärlek, på det som gör så ont, på de känslor som helt plötsligt bara försvann, men som fortfarande finns kvar hos mig... Jag vill inte ha det så här...
Å andra sidan tänker jag att det kanske är bättre så här, att det kanske blir lättare nån gång... För båda...

Å ena sidan tänker jag att jag aldrig kommer klara av de här sista veckorna, men å andra sidan vill jag ju inte bort från mina vänner...
Å ena sidan ser jag inte hur det här ska går, men inser att jag nog kommer att överleva på nåt sätt och å andra sidan så blir jag starkare och starkare för var dag som går och ser fram emot att flytta härifrån...

Känner att det verkligen är dags för mig att dra härifrån.
Mer och mer.
Jag blir medveten om fler och fler saker som gör att jag måste ta mig bort från det här.


Ett år skulle jag iväg
Två hjärtan krossade jag
Tre gånger gav jag iväg mitt hjärta
Sista gången på allvar
Nu står jag här
Naken
tom
med blödande hjärta och ärrad själ
tårarna rinner
maskaran blandar sig med foundation och puder
det vackra skalet flagnar
kanske kommer det fram något ännu vackrare
en dag kanske jag föds på nytt
hittar min väg
min lycka
Kanske
tänk om inte
tänk om allt var för jäves
alla sår
alla sömnlösa nätter
alla tårar
Mitt hjärta blöder
och bankar i otakt
till tystnaden
jag sjunker
djupt
så djupt
flyr
söderut
Kanske kommer jag aldrig tillbaka

Fan vad bra han är!!! Åååh, helt underbar! Snacka om att den snubben rör vid mitt hjärta!
Jag talar naturligtvis om Lars Winnerbäck. Bara så bäst!

Hans konsert slog alla mina förväntningar, även om jag kanske hade hoppats att han skulle vara lite snyggare... Men men, det är sekundärt.
Låtlistan var relativt upplyftande, jag stod inte och stortjöt under hela konserten som jag hade trott att jag skulle. Dessvärre började tårarna spruta när han spelade Om du lämnar mig nu den var kopplad till lite väl nära minnen för mig och jag var glad att ha vänner omkring mig som höll om mig när snyftningarna skakade min kropp... Tack!

Det var skönt att bara låta sig bäras bort av Lasses röst och hans underbara texter som jag känner igen mig i alldeles för väl. Jag menar, hur ironiskt är det inte med Om du lämnar mig nu? Vem var det som lämnade vem?
Men men, det spelar ingen roll. Jag bara stod där och badade min själ och mitt hjärta i mitt elände och riktigt njöt av det.
Jag förbinder Lasse med så många personer som betytt mycket för mig under den tiden jag bott här nu... Allt började ju med Av Ingens Frö och Inte För Kärleks Skull... Sen har jag hört Lasse-låtar spelas och sjungas av människor som betytt mycket för mig, har lyssnat på det på väg norrut och även söderut. Och när det var dags för Kom änglar som sista låt så kunde jag bara skratta åt mig själv... Allt blev så komiskt.
Jag konfronterades med hela det förgångna året inklusive några månader av 2006 och fick möjligheten att marinera mig i det en kort stund. Så många minnen, så mycket som har gjort mig till den jag är idag.

Istället för att efteråt gå hem och låta deppigheten ta över hängde jag på till Strömpis. Vilket bra beslut! Det var precis det jag behövde! Jag menar, hur gott gör det inte att få höra: "Hej Ebba! Gud, vad kul att se dig! Hur är det? Var länge sen det var!" om och om igen, av människor som faktiskt verkar mena det och som faktiskt bryr sig, frågar efter och lyssnar när jag ärligt svarar: "Fördjävligt, men det får duga, det rullar på..."
Så berättar man lite och får olika respons på det.
Dessutom var det riktigt riktigt gott att dricka ett stort glas rött vin och en och annan kvällen öl! Lagom fylla, lagom shaking med L, inga äckelragg eller andra drägg och god hamburgare på Max i hoppet om att inte vara hungrig imorgon bitti när jag ska iväg på seminariet. Ja, det är om 4½ timme, men det är det fan värt!

Tack alla för ikväll! Tack Lasse!

Och ja, kanske har ni rätt, kanske är det bättre så här och det blir lättare för mig sen, när jag väl har kommit härifrån...

Förövrigt så innebar konfrontationen också uppenbarelsen att det faktiskt är på tiden att jag tar mig härifrån! Allt är så jääävla skruvat!

Nu opponering, sen sova, sen seminarium, sen fika, sen svenska, sen fika, sen decka! I alla fall nåt att fylla mina dagar med!

Ja, när det inte finns några känslor finns det heller inget att bygga ett förhållande på, så är det. Synd bara att jag känner så starkt...
Tydligen gäller inte "tredje gången gillt" för mig... Sånt är väl livet, i alla fall om man gör det till det...

Ja, mycket går åt helvete just nu. Men samtidigt så är det bra. För nu MÅSTE jag skärpa mig. Nu funkar det liksom inte att bara vandra runt och tycka synd om sig själv längre...
Hade ganska bra flyt på plugget ikväll, eller jag kände att jag inte orkade lägga mig, för jag kan ändå inte sova då kan jag lika bra plugga istället för att jag ligger och mår dåligt och ältar och ältar och ändå inte kan sova. Så jag skrev och skrev och letade på internet och skrev lite till och nu har jag faktiskt tagit igen allt som jag hade missat på NkB! Det känns bra. Och det känns framförallt som något som jag faktiskt måste vara nöjd med. Jag har faktiskt lyckats, fastän läraren inte trodde att det skulle gå. Jag har lyckats med nåt! Wow, det var längesen!

Nu är det bara hundratusen andra grejer till kvar... Men jag ska ta en sak i taget. Jag har för kort tid kvar här för att tillåta mig själv att må som jag gör. Lite drygt sju veckor är lite i alla hänseenden. Och det är DEFINITIVT för lite för att gå runt och må dåligt och få folk som man tycker om att må dåligt...

En sak i taget. Vecka för vecka, uppgift för uppfgift, dag för dag, timme för timme, minut för minut.


Blev tillsagt förut att våga tro på kärleken... Jag vill! Jag vill tro, jag vill ha tillit! Nu ska jag sluta vilja och faktiskt göra!

Ingenting alls håller annars.

Nu ett försök att sova.